Under Her Control är ett kyligt maktdrama som njuter för länge av sin egen upptakt

Under Her Control börjar med ett sammanbrott. Sofia (Cumelén Sanz), en argentinsk invandrare i Madrid, har fått en praktikplats hos modeskaparen Beatriz (Aitana Sánchez-Gijón), kvinnan hon ser upp till. Inför henne rasar hon ihop och berättar att hon är gravid. Beatriz har aldrig kunnat få barn och svarar med ett erbjudande: en stor summa pengar mot att Sofia i hemlighet lämnar ifrån sig barnet. Fran Torres debuterar som långfilmsregissör, och originaltiteln är La jefa, ”chefen”. På papperet är det en ren affär. Ändå anar man redan när erbjudandet läggs fram att det inte kommer att sluta väl för någon av dem.

Det är när oron växer långsamt som filmen fungerar bäst. För att ingen ska se Sofia gravid flyttar hon in på Beatriz avlägsna lantställe. Först liknar det en betald semester, med hushållerskan Tati som enda sällskap om dagarna. Sedan hittar hon dolda kameror. Beatriz går med på att stänga av dem inomhus men låter de utomhus sitta kvar, eftersom de ska skydda henne. Sofias telefon försvinner, och med den kontakten med pojkvännen Nacho. Tati försvinner också, och Beatriz förklarar att hon har fått sluta. Hunden som Beatriz skaffar åt Sofia ska lugna henne, men den känns snarare som ännu ett sätt att hålla henne kvar. Läkaren Cristinas dagliga träningsprogram tär på Sofia, och när hon klagar tvingar Beatriz henne att fortsätta, med hänvisning till barnets hälsa. Sanz spelar utmattningen och misstänksamheten utan stora gester, och hon är som mest övertygande när Sofia försöker förstå hur mycket hon egentligen själv bestämmer över sin kropp.

Sánchez-Gijóns Beatriz går inte att avfärda som en vanlig filmskurk. Längtan efter ett barn är begriplig, och just därför blir kontrollen obehaglig: Beatriz kallar den omsorg. Rollen kräver både charm och hot, och Sánchez-Gijón håller balansen länge. Inte heller offerrollen är så ren som den först ser ut. Beatriz medarbetare Belén upptäcker att Sofia har hittat på hela sin ansökan, med falska referenser och påhittade examina. Därmed blir uppdelningen i förövare och offer mindre given, även om filmen gör förvånansvärt lite av det. Beatriz blir rasande, men Cristina övertalar henne att inte säga något till Sofia, och så finns det hemligheter på båda sidor av bordet. Pedro Casablanc som advokaten Julio och Vanesa Rasero som Cristina får knappt mer utrymme än att företräda Beatriz sida av avtalet. Det räcker ändå för att man ska förstå hur lite Sofia har att sätta emot.

Rekommenderad läsningGenom mitt fönster är en vänlig romans som spelar alldeles för säkert

Sofia står i praktiken ensam. Hennes nätverk är skört: en pojkvän som hon själv övertalar att resa till släktingar i Argentina, en hushållerska som plötsligt är borta, en telefon som någon annan förfogar över. Det gör henne lätt att isolera, och Beatriz utnyttjar det utan att behöva hota. Vad det innebär att vara beroende av någon som också styr över ens kropp, tid och kontakter berör filmen bara i förbigående, och jag önskade att den hade stannat upp vid det. Både Sofias situation som invandrare och den olagliga överenskommelsen ligger så nära handlingens kärna att de borde ha fått större plats.

Till slut tappar filmen greppet. Nacho (Álex Pastrana) försöker desperat nå Sofia, och Beatriz möter honom med ett våld som kommer tvärt, utan den gradvisa stegring som filmen dittills har skött så skickligt. Nacho har hela tiden varit en bifigur och hinner knappt bli mer än en orolig pojkvän, så hans öde berör föga. Våldet gör Beatriz mindre intressant: den motsägelsefulla människan blir en mördare. När Sofia sedan vänder på situationen känns uppgörelsen mer som intrigens nödvändiga avslutning än som en följd av det som byggts upp. Den som har följt signalerna hela vägen blir inte överraskad, och slutet lämnar förvånansvärt lite efter sig.

Tonen är också ojämn. Under första halvan liknar filmen en spansk variant av The Devil Wears Prada, med en karismatisk chef och en ambitiös ung kvinna i hennes närhet. Sedan går den över i ren thriller, med dolda kameror, en försvunnen telefon och ett hus som fungerar som fängelse. Övergången känns påklistrad, och på sina ställen märks det tydligt vilken genre filmen lånar från för stunden.

Mottagandet har varit svalt. På IMDb ligger betyget på 4,8 av 10, och Rotten Tomatoes visar 20 procent, men underlaget är så litet, en enda recension, att siffrorna knappast avgör något. Filmen, 109 minuter lång, släpptes på Netflix den 31 augusti 2022. Den blir inget stort verk, men de bästa scenerna är de där de två kvinnorna är ensamma i huset och ingen av dem längre kan låtsas att överenskommelsen är vad den utgav sig för att vara. Där hittar Torres en kuslig tystnad som resten av filmen sällan når upp till.

Skådespelare

Foto: The Movie Database (TMDB)

Taggar: dramer, Aitana Sánchez-Gijón, Cumelén Sanz, Fran Torres, La jefa, Younes Bachir

Mer som detta

Centauro är en kompakt och snabb biljakt som glömmer att fördjupa sina människor

Förbjudna begär på Netflix — Teresa Simones debuterande erotiska thriller bygger på vatten, glas och vem som styr blicken

Nowhere pressar spänning ur en enda container, men manuset räcker inte till för Anna Castillo

Mellan far och son på Netflix: den mexikanska familjethrillern nedskuren till tiominutersavsnitt

Våra sanningar på Netflix: en pappa försvinner in i en konspirationsteori, en dotter fruktar det värsta

The 355: stjärnspäckad film slösar bort sin potential med svag regi