Det börjar med att en lärares huvud exploderar. Sedan är hela klassen fångad i ett system av barnlekar där den som förlorar dör. Gymnasieeleven Shun Takahata (Sota Fukushi) har gått omkring och tråkat ihjäl sig i skolan och har bett om något som kan skaka om tillvaron. Han får sin önskan uppfylld, men den är inte vänligt menad.

Takashi Miikes As the Gods Will bygger på den första delen av mangan av Muneyuki Kaneshiro och Akeji Fujimura. Reglerna förklarar ingen. Vi får lika lite tid som eleverna att förstå dem. Första leken är Daruma-san ga koronda, en japansk släkting till ”Rödljus, grönljus”, och här blir den ett slakthus: den som rör sig dör, och huvudet spricker i små röda kulor. Det är filmens bästa idé. Våldet ser ut som en barnleksak, så skrattet och äckelkänslan kommer i samma sekund.

Varje spel har nya regler, så publiken hinner aldrig vänja sig vid ett mönster. Bland utmaningarna finns en pratande Darumadocka och en lyckokatt med vassa klor, och båda ser ut som mardrömmar som släpats ut från ett lekrum. Filmen hoppar från spänd stillhet till plötsligt kaos utan förvarning. Närmast kommer man att tänka på Battle Royale som fått flytta in i ett japanskt tv-program, och i det här fallet är det ett beröm. Klassrummet, den mest invanda plats man kan tänka sig, förvandlas till en arena där liv och död avgörs av reflexer och tur. Det som fascinerar är hur vardagen slutar vara trygg utan att på något sätt sluta se ut som vardag.

I mitten står två motsatta unga män. Sota Fukushi spelar Shun som en vanlig tonåring som från ena dagen till andra hamnar i en situation han inte fattar. Ryunosuke Kamiki gör Takeru Amaya, en obehaglig psykopat som uppenbart njuter av dödsspelen. De är varandras raka motsatser, och ändå måste de samarbeta, vilket ger filmen det mesta av dess energi. Kamiki spelar högt och utan förbehåll, vilket är en fördel här, för en försiktigare skådespelare hade försvunnit i cirkusen. Fukushi har det svårare, eftersom han ska vara publikens hållpunkt och stå för det lugnare registret, och därför sällan får de effektfulla scenerna.

Sämre fungerar blandningen av skräck och komik. Skämten kring den pratande Darumadockan kan släppa ut luften ur ett ögonblick just när spänningen börjat verka, och de två tonlägena går inte alltid ihop inom samma scen. Med en struktur som går ut på spel, död och nästa spel upprepar sig dessutom filmen en aning. Reglerna växlar, men prövningarna får till slut en liknande rytm, och mot slutet har den ursprungliga lättheten försvunnit till en del.

Birollerna är många och ganska anonyma. Hirona Yamazaki (som Ichika Akimoto), Mio Yuki (Shouko Takase), Jingi Irie (Eiji Oku), Shota Sometani (Satake), Nao Omori (Takumi) och Nijiro Murakami (Haruhiko Kikkawa) får litet utrymme att bygga något mer än en skiss. I en film där eleverna faller en efter en finns det en logik i den sparsamheten, men man betalar för den känslomässigt. Det är svårt att sörja någon man knappt hunnit lära känna. Lily Franky dyker upp som den hemlöse mannen, ett trevligt inslag som ändå inte förändrar mycket.

Berättelsen utgår från en mycket mänsklig längtan. Shun vill ha förändring, eftersom tristessen verkar värre än allt annat. Filmen tar hans bön bokstavligt, med ett lömskt leende, och låter honom betala ett alldeles för högt pris. Miike får ut mer av den ironin än den lättsamma formen först antyder, för bakom det makabra skämtet finns en fråga om vad vardagens enahanda egentligen är värd.

As the Gods Will är inte Miikes bästa film, och slutet når inte upp till öppningen. Den håller ändå kvar blicken, får en att skratta och är ibland riktigt makaber. För den som gillar genreblandning mellan thriller, skräck och komedi är det en underhållande kväll.