Stanley Milgram, psykologen vars lydnadsexperiment fortfarande prövas på nytt

Stanley Milgram

Photo: Unknown authorUnknown author / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	15 augusti 1933 The Bronx, New York City, United States
Död	20 december 1984 (51)
Yrke	Socialpsykolog
Priser	AAAS-priset för beteendevetenskaplig forskning · Guggenheim-stipendiet

Maskinen gav aldrig någon verklig elstöt. En rad strömbrytare gick från en märkning med ”Lätt stöt” till en där det bara stod ”XXX”, och mannen fastspänd i stolen intill var en skådespelare som läste upp ett manus med klagomål, skrik och till sist tystnad. I en källare på Yale mätte Stanley Milgram inte strömmen, utan personen vid reglagen: hur långt en vanlig vuxen skulle gå när en lugn man i grå teknikerrock sa att experimentet krävde att han fortsatte. De flesta gick betydligt längre än psykiatrikerna han hade tillfrågat i förväg trodde att någon skulle göra. Den skillnaden gjorde den amerikanske socialpsykologens resultat till ett av de mest omdebatterade inom hans forskningsfält, och hans eget arkiv håller diskussionen vid liv.

Frågan väcktes hemma. Hans far, en bagare från Ungern, och hans mor, som hade emigrerat från Rumänien, uppfostrade tre barn i Bronx. Efter kriget bodde släktingar som överlevt de nazistiska lägren hos familjen, med numren fortfarande tatuerade på armarna. En av hans klasskamrater på James Monroe High School var Philip Zimbardo, som senare skulle skapa Stanfordfängelseexperimentet. Milgram skrev långt senare till en barndomsvän att han borde ha fötts in i Prags tyskspråkiga judiska gemenskap och dött i en gaskammare, och att han aldrig riktigt skulle förstå hur det kom sig att han i stället föddes på Bronx Hospital.

Han föddes den 15 augusti 1933 och tog en examen i statsvetenskap vid Queens College 1954 utan att ha läst en enda kurs i psykologi. Av just det skälet avvisades han först från Harvards doktorandprogram i socialpsykologi. När han väl hade blivit antagen kom han under inflytande av Gordon Allport och assisterade Solomon Asch vid Institute for Advanced Study i Princeton. Asch hade visat att människor kunde upprepa en grupps uppenbart felaktiga svar om längden på en linje. Efter en doktorsavhandling som förde frågan om konformitet vidare till Norge och Frankrike började Milgram undersöka vad som hände när insatsen gällde en människa i stället för en linje på ett kort.

Yale anställde honom som biträdande professor hösten 1960, och lydnadsexperimenten inleddes sommaren därpå i Linsly-Chittenden Hall, några månader efter att Adolf Eichmann ställts inför rätta i Jerusalem. Försökspersonerna hade svarat på en annons om en studie av minnet. I det upplägg Milgram redovisade 1963 i Journal of Abnormal and Social Psychology, under titeln ”Behavioral Study of Obedience”, fortsatte 26 av 40 män att trycka på strömbrytarna ända upp till den högsta nivån, 450 volt. Hans drygt två dussin varianter var minst lika betydelsefulla som den uppmärksammade siffran: följsamheten minskade när offret satt i samma rum och föll nästan helt bort när två andra ”lärare” vägrade fortsätta. Han filmade sessioner till dokumentären Obedience och samlade hela forskningsprogrammet i boken Obedience to Authority 1974.

Resultatet gjorde honom berömd – och fick ett pris. American Psychological Association sköt upp hans medlemskap i ett år på grund av arbetets etik, samtidigt som American Association for the Advancement of Science tilldelade honom sitt Prize for Behavioral Science Research 1964. Samma år hävdade psykologen Diana Baumrind i American Psychologist att den oro experimentet vållade tillitsfulla försökspersoner inte kunde rättfärdigas av något som studien kunde visa. Mellan 1963 och 1966 arbetade han sedan vid Harvards Department of Social Relations, stannade ytterligare ett år som lektor och lämnade därefter universitetet utan fast tjänst. 1967 utnämnde Graduate Center vid City University of New York honom till professor, och där undervisade han fram till sin död.

Lydnadsforskningen har hamnat i skuggan av allt annat, vilket är en förlust: Milgram var uppfinningsrik långt utöver chockgeneratorn. I sin småvärldsstudie från 1967 bad han människor i Omaha i Nebraska att via personliga bekanta skicka en mapp till en börsmäklare i Boston. De kedjor som nådde fram hade en median på fem mellanhänder, något som senare populariserades som sex separationsled, även om många aldrig kom fram alls. Med sin teknik med borttappade brev mätte han attityder genom att se vilka frankerade kuvert, utlagda på gatan, främlingar bemödade sig om att posta. I en artikel i Science 1970, ”The Experience of Living in Cities”, beskrev han storstadens kärvhet som ett skydd mot överbelastning. Från 1977 undersökte han ”cyranoider”: människor som via radio fick ord matade till sig och sedan talade dem högt. Lyssnarna märkte gång på gång ingenting. Han publicerade aldrig den forskningen.

Problemet med lydnadsstudierna är att arkivet berättar en rörigare historia än boken. Den australiska psykologen Gina Perry ägnade flera år åt Yale-inspelningarna och presenterade sina slutsatser i Behind the Shock Machine 2012. Hon menade att försöksledaren ofta avvek från de inövade uppmaningarna för att få motvilliga försökspersoner att fortsätta, att Milgrams redogörelse för hur många deltagare som trodde att elstötarna var verkliga var mindre hållbar än han gav sken av och att han inte publicerade vissa varianter. I Jerry Burgers partiella replikation vägrade samtliga deltagare som fick höra den mest kategoriska uppmaningen – att de inte hade något annat val – att fortsätta. Socialpsykologerna Alex Haslam och Stephen Reicher hävdar att människor fortsatte eftersom de identifierade sig med ett vetenskapligt projekt som de ansåg vara värdefullt, inte för att de hade gett upp sitt eget omdöme. Milgram förutsåg sådana invändningar. ”Bakom kritiken av experimentet”, skrev han, ”finns en alternativ syn på människans natur: att vanliga människor, när de ställs inför valet mellan att skada andra och att lyda en auktoritet, avvisar auktoriteten.”

Det grundläggande resultatet har visat sig svårt att rubba. Burgers studie i American Psychologist 2009 avbröts vid 150 volt av etiska skäl och visade att omkring 70 procent var beredda att gå längre, jämfört med 82,5 procent i Milgrams jämförbara upplägg. 2017 rapporterade ett polskt forskarlag lett av Dariusz Doliński liknande lydnad i en nedskalad version. Populärkulturen var tidigt ute: CBS gjorde tv-filmen The Tenth Level 1975, med William Shatner i rollen som en Milgramliknande forskare och Milgram som konsult. Peter Gabriel spelade in ”We Do What We’re Told (Milgram’s 37)” till sitt album So 1986, och i Michael Almereydas Experimenter, som hade premiär 2015, spelade Peter Sarsgaard Milgram och Winona Ryder hans hustru.

Han gifte sig med Alexandra, kallad Sasha, i Brotherhood Synagogue i Greenwich Village i december 1961. De fick två barn, Michele och Marc, och bodde i New Rochelle. Hans femte hjärtinfarkt blev hans död i New York den 20 december 1984, 51 år gammal.

Hans handlingar finns på Yale University Library, där kritikerna har gjort sitt mest skadliga arbete och hans försvarare fortsätter att återvända. I dag skulle ingen etikprövningsnämnd godkänna hela upplägget, så frågan Milgram ställde sina försökspersoner kan bara ställas halvvägs. Svaren vid den gränsen liknar fortfarande hans i hög grad.

Taggar: Peter Sarsgaard, Philip Zimbardo, Stanley Milgram, Experimenter, Milgram experiment, Obedience to Authority