Milcho Manchevski, regissören bakom Innan regnet faller som utmanade sitt eget land

Milcho Manchevski

Photo: Pmm1112 / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	18 oktober 1959 Skopje, Nordmakedonien
Yrke	Filmregissör och manusförfattare
Priser	Guldlejonet, Filmfestivalen i Venedig · FIPRESCI-priset, Filmfestivalen i Venedig · Independent Spirit · Bästa regi, Raindance Film Festival

På Tokyofestivalens invigningskväll gick Milcho Manchevski på röda mattan under ett brunnslock som gjorts som en kopia av ett riktigt, flankerad av skådespelarna i Sister Brother Manhole Cover, en svart komedi om två syskon som stjäl bronsbyster av nationella hjältar och säljer metallen som skrot. Rekvisitan var ett skämt. Filmen bakom den var det inte: enligt Manchevski själv låg den färdigfinansierad men inspelningsklar först efter flera år i limbo, sedan regissören vars debut en gång tjänade utomlands som bevis för att det nyblivna självständiga Makedonien hade en filmbransch anklagat landets Film Agency för korruption.

Varje film han gjort sedan dess har jämförts med Innan regnet faller, triptyken som rör sig från ett makedonskt kloster till en fotoagentur i London och tillbaka, och som vann Guldlejonet i Venedig och nominerades till en Oscar. Manchevski har i tre decennier avböjt att göra om den, medan hans eget land de senaste åren behandlat honom mer som en besvärlig person än som sin mest prisbelönta filmskapare.

Manchevski växte upp i Skopje, som då tillhörde Jugoslavien. Där föddes han den 18 oktober 1959 och studerade vid Ss. Cyril and Methodius University innan han flyttade till Southern Illinois University, där han tog examen i film och fotografi 1982. Efter filmskolan blev New York hans hem. Först kom den experimentella kortfilmen 1.73, därefter en rad musikvideor, däribland Arrested Development-låten Tennessee, som vann ett MTV-pris och senare hamnade på Rolling Stones lista över de 100 bästa musikvideorna genom tiderna.

Innan regnet faller kom 1994 som den första långfilmen inspelad i det självständiga Makedonien, med Katrin Cartlidge, Rade Šerbedžija, Grégoire Colin och Labina Mitevska i en berättelse byggd som en cirkel som vägrar slutas. I Venedig tilldelades filmen Guldlejonet, delat det året med Tsai Ming-liangs Vive L’Amour, liksom FIPRESCI-priset. Den vann senare ett Independent Spirit Award och nominerades till en Oscar för bästa internationella film. The New York Times tog därefter med den på sin lista över de 1 000 bästa filmerna genom tiderna. För en regissör i mitten av trettioårsåldern blev den både en språngbräda och ett tak.

Dust är filmen där den kanoniserade berättelsen och den faktiska karriären går skilda vägar. Filmen från 2001, en western som delvis utspelar sig i Makedonien under osmansk tid och har Joseph Fiennes, David Wenham och Adrian Lester i rollerna, invigde filmfestivalen i Venedig – där den sågades. Alexander Walker i The Evening Standard kallade den rasistisk; andra kritiker läste den som ett partiskt inlägg i den väpnade konflikt som då pågick i Makedonien, trots att inspelningen avslutats innan striderna började. Manchevski svarade senare att filmen skonade ingen: varken makedonier, albaner, turkar, greker eller amerikaner. Bristerna var tillräckligt verkliga: David Stratton på Variety ansåg att den var för konstnärligt pretentiös för actionpubliken och för blodig för konstfilmsbiograferna. Men skadan berodde mer på tidpunkten för den politiska tolkningen än på själva klippningen, och Dust fick aldrig den distribution som en Guldlejonvinnande regissörs andra film normalt skulle ha fått. Lionsgate gav den bara en begränsad amerikansk premiär 2003.

Mellan långfilmerna regisserade han ”Game Day”, ett avsnitt från första säsongen av HBO-serien The Wire, innan han åter vände blicken hemåt. Shadows från 2007 och Mothers från 2010, som blandade fiktion och dokumentär och visades i Berlinales Panorama-sektion, skickades båda in av Makedonien till Oscarsakademin. Under samma period spelade han in Macedonia Timeless, en serie turistfilmer för Nikola Gruevskis regering som drog en linje från Alexander den stores antika rike till den moderna republiken. Det är ett besvärande inslag i historien om en filmskapare som senare beskrev sig som måltavla för den statens politik, och det gör bilden mer komplicerad av en utomstående som aldrig sökte officiellt gehör.

De senare filmerna blev allt mer egensinniga och personliga. Bikini Moon spelades in på engelska i New York 2017. Willow, om tre kvinnor och kampen om vem som bestämmer över deras kroppar, invigde filmfestivalen i Rom 2019, blev Makedoniens Oscarsbidrag och gav honom priset för bästa regi på Raindance. Kaymak hade premiär i tävlan i Tokyo 2022 och sålde över 16 000 biljetter i Nordmakedonien, en stark siffra på en liten marknad.

Sedan började striden. 2023 uppgav Manchevski att han hade anmält korruption inom Film Agency och Association of Filmmakers och att politisk förföljelse följde: myndigheten stoppade den färdiga Kaymak, frös projektet som då hette Leaving Copacabana, och regeringsvänliga medier bedrev en smutskastningskampanj samtidigt som brottsanmälningar riktades mot honom. Enligt honom hade en granskning från kulturministeriet redan slagit fast att anklagelserna saknade grund. Venedigfestivalens chef Alberto Barbera skrev under ett öppet brev till stöd för honom. I en intervju med Variety i höstas sade Manchevski att han hade vunnit två rättsprocesser mot myndigheten och att State Commission for Prevention of Corruption och State Audit Office hade bekräftat hans uppgifter.

När blockaden hävdes spelade han in Leaving Copacabana, som nu fått titeln Sister Brother Manhole Cover, parallellt med Good People, hans första dokumentär i långfilmsformat. Filmen låter de överlevande och familjerna till offren för branden på nattklubben Pulse i Kočani i mars 2025, där fler än sextio unga människor omkom, själva ta plats framför kameran. Den har varken berättarröst eller musik; Manchevski och hans producenter och distributörer avstod från sina intäkter till förmån för offren. Filmen fick premiär i dokumentärtävlingen vid filmfestivalen i Sarajevo i augusti 2026.

Sister Brother Manhole Cover, med Sara Klimoska och Filip Trajkovikj i huvudrollerna och producerad av Jane Kortoshev för Banana Film, är en samproduktion mellan sex länder och hans fjärde besök i Tokyo. ”Fattigdom är inte pittoresk. Den är smärtsam och avhumaniserande”, sade han till Variety och riktade anklagelsen längre än till sitt eget fall: ”Det här ekosystemet är delaktigt i den samtida filmens skönhets död.”

Utanför inspelningsplatsen har Manchevski dubbelt medborgarskap och delar sin tid mellan New York och Skopje. Han ledde regiutbildningen vid NYU:s filmutbildning på Tisch, har undervisat vid Feirstein School på Brooklyn College och har publicerat skönlitteratur, bland annat The Ghost of My Mother, liksom fotoböcker.

Festivalen delar ut sina priser när den avslutas den 4 november. Därefter väntar Homecoming, som han beskriver som en berättelse om ånger och förlåtelse – ett oväntat ämne för en regissör som ägnat de senaste tre åren åt att vägra släppa taget om något.

Taggar: regissörer, Before the Rain, Milcho Manchevski, Sister Brother Manhole Cover, Dust, Joseph Fiennes