Mauricio Pochettino byggde Spurs, nu ska han bygga klart USA till 2030

Mauricio Pochettino

Photo: Bryan Berlin / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	2 mars 1972 Santa Fe Province
Yrke	Fotbollstränare
Titlar	Ligue 1 2021 · Franska cupen 2020 · Copa del Rey ×2 · Argentinsk cup 1990 · Mästar trophy
Individuella priser	London Football Awards Årets Tränare · Trophée des Champions · Årets Spelare i Argentinska Primera División

I Seattle, när Belgien drog ifrån och ett hemma-VM höll på att glida honom ur händerna, stod Mauricio Pochettino vid sidlinjen och såg, enligt tv-kanalen NBC, förvirrad ut. Mindre än en månad senare erbjöd det amerikanska förbundet honom ändå ett nytt kontrakt, längre än det första och med ett bredare uppdrag som nu sträcker sig till ungdomsfotbollen och tränarutbildningen. För en tränare vars rykte vilar på lag som kom nära är den underskriften den verkliga vändningen: ett land som ber byggaren att stanna även när huset ska stå klart.

Byggaretiketten har han inte hittat på själv. Den följer honom från Murphy, en jordbruksort i den argentinska provinsen Santa Fe där hans farfar var ortens sheriff, och därifrån kommer smeknamnet ”el Sheriff” som spanska omklädningsrum senare tog efter. Han föddes där och kom som tonåring till Newell’s Old Boys i Rosario, klubben där Marcelo Bielsa höll på att förvandla en grupp lokala killar till ligamästare.

Han spelade mittback i det laget, vann det argentinska mästerskapet 1990–91 och nådde finalen i Copa Libertadores 1992 innan han flyttade till Espanyol i Barcelona. Där tillbringade han större delen av karriären och vann Copa del Rey både 2000 och 2006, med sejourer i Paris Saint-Germain och Bordeaux däremellan. Han gjorde 20 landskamper för Argentina. Den situation som engelska fans fortfarande spelar upp kommer från VM 2002 i Sapporo: han fällde Michael Owen i straffområdet och David Beckham satte straffen som avgjorde matchen.

Tränarkarriären började i kris. Espanyol gav honom A-laget i januari 2009 för att undvika nedflyttning. Han klarade det och stannade i nästan fyra år, tills han lämnade i november 2012 med laget sist i La Liga. Två månader senare satsade Southampton på honom, trots att han då fortfarande höll presskonferenser via tolk. Hans högt pressande lag slutade åtta säsongen 2013–14, vilket tangerade klubbens bästa placering i Premier League. Sedan hörde Tottenham Hotspur av sig.

De fem åren i Tottenham är skälet till att hans namn är känt. Han gjorde Harry Kane, en anfallare med flera utlåningar bakom sig, till Englands centerforward, gav Dele Alli en scen och gjorde Son Heung-min till en självklar del av ett lag som pressade högt. Spurs slutade tvåa 2016–17 och tog sig 2019 till final i Champions League efter en vändning mot Ajax i Amsterdam som fortfarande diskuteras. Liverpool vann finalen i Madrid med 2–0. Fem månader senare, med laget på fjortonde plats, fick han sparken.

Sedan kom Paris Saint-Germain och därmed de enda stora titlarna i hans tränarkarriär: Trophée des Champions, franska cupen 2020–21 och ligatiteln i Ligue 1 2021–22, vunnen med Lionel Messi, Kylian Mbappé och Neymar i truppen. En enda säsong i Chelsea, 2023–24, gav en sjätteplats, en förlorad ligacupfinal mot Liverpool efter förlängning och ett uppbrott i samförstånd.

Läst snabbt placerar meritlistan honom bland de eviga tvåorna. Läst långsamt säger den något obekvämare: titlarna kom där hans inflytande över truppen var som minst, de knappa förlusterna i de lag han själv format mest. Jobbet i USA skärpte frågan redan första året. I mars 2025 slog Panama ut hans landslag ur Concacaf Nations League, och han kallade det själv ett fiasko. I juni lämnade han Christian Pulisic utanför träningsmatcherna före Gold Cup, sedan anfallaren bett att få stå över själva turneringen, och försvarade beslutet rakt: ”Spelarna kan inte diktera planen”, sade han, och tillade att han var förbundskaptenen, ”inte en skyltdocka”. Pulisic svarade att de som ifrågasatte hans engagemang var ”helt ute och cyklar”. USA förlorade båda träningsmatcherna, mot Turkiet och Schweiz, och Gold Cup-finalen gick till Mexiko med 2–1.

Hemma-VM gav en del av svaret. USA vann grupp D, inledde med 4–1 mot Paraguay i Los Angeles och slog Australien med 2–0, innan ett roterat lag föll med 2–3 mot Turkiet. Segern med 2–0 mot Bosnien och Hercegovina i sextondelsfinalen var landets första slutspelsseger i ett VM sedan 2002, samma turnering som Pochettino spelade för Argentina. Ingen amerikansk förbundskapten hade tidigare vunnit tre matcher i ett och samma VM. Sedan kom Seattle den 6 juli 2026: Charles De Ketelaere gjorde tidigt mål, Malik Tillman kvitterade i 31:a minuten, De Ketelaere slog till igen knappt en minut senare och Belgien vann med 4–1.

Den 3 augusti 2026 förlängde förbundet hans kontrakt till 2030. De mångåriga assistenterna Jesús Pérez, Miguel D’Agostino och Toni Jiménez blir kvar, och sonen Sebastiano har anslutit till staben som fystränare. Det första landslagsfönstret i den nya cykeln slutade med fyra segrar på fyra matcher: 4–1 mot Peru, 4–2 mot Chile, 3–0 mot Mexiko i Glendale och, den 6 oktober, 1–0 mot Kanada i Saint Paul efter mål av 19-årige Justin Ellis. Tyler Adams bär nu kaptensbindeln, och tonåringarna Cavan Sullivan och Mathis Albert har gjort debut. Efter matchen mot Kanada sade Pochettino att han inte var nöjd bara för att laget hade vunnit.

Utanför planen är han, född den 2 mars 1972, gift med Karina Grippaldi och har både argentinskt och spanskt medborgarskap. Den yngre sonen, Maurizio, spelar i Andorra för Inter Club d’Escaldes.

I november väntar en kvartsfinal i Concacaf Nations League. Den verkliga tidsgränsen ligger längre fram: VM 2030, den första mållinjen i hans tränarliv som har dragits just för att han ska ta sig över den.

Taggar: sport, athletes, fotbollstränare, VM 2026, Paris Saint-Germain, Harry Kane, Mauricio Pochettino, Tottenham Hotspur, Christian Pulisic