Masaki Kobayashi vägrade befordran – och filmade lydnadens pris

Masaki Kobayashi

Photo: 新潮社　撮影者不明 / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	14 februari 1916 Otaru, Hokkaido, Japan
Död	4 oktober 1996 (80)
Yrke	Filmregissör
Känd för	Harakiri, Kwaidan, Uppror
Priser	2 Special Jury Prize, Cannes Film Festival · San Giorgio Prize, Venice Film Festival · FIPRESCI Prize, Venice Film Festival · Order of the Rising Sun · Ordre des Arts et des Lettres

Masaki Kobayashi gick ut i kriget som menig och såg till att komma tillbaka som menig. Varje gång den kejserliga japanska armén erbjöd honom en högre grad sa han nej, en tyst protest från en man som kallade sig pacifist och socialist men bar ett imperiums uniform. Den vägran är nyckeln till filmerna som följde. Kaji, idealisten som mals ner under de nästan tio timmarna av Ningen no jōken, och roninen i Harakiri, som kliver in på en klans gårdsplan för att klä av dess hederskodex, är samma man i olika sekler. Till slut hör också vasallen som Toshirō Mifune spelar i Uppror dit. Kobayashi återvände ständigt till samma scen: en människa upptäcker att institutionen hon lyder är beredd att sluka henne.

Han växte upp i Otaru, en hamnstad på Hokkaido, där han föddes den 14 februari 1916 i en välbärgad familj. Fadern arbetade för Mitsui och skådespelerskan Kinuyo Tanaka var hans syssling. Vid Wasedauniversitetet i Tokyo studerade han filosofi och östasiatisk konst för poeten Aizu Yaichi, följde med honom till templen i Nara och skrev sin uppsats om dateringen av Murō-ji, ett bergstempel där han bodde i en månad. 1941 kom han till Shōchiku som regiassistent under utbildning. Åtta månader senare blev han inkallad.

Kriget förde honom till Manchuriets gräns mot Sovjetunionen och 1944 till Miyako-jima i Ryukyuöarna, där hans förband byggde ett flygfält och överlevde på gräshoppor och hundar. Han stred aldrig vid fronten. Efter kapitulationen satt han nästan ett år i ett arbetsläger för krigsfångar i Kadena på Okinawa, där han drev en teatergrupp med andra fångar. När han släpptes i november 1946 fick han veta att hans far var död och att hans äldre bror hade stupat i Kina.

Tillbaka på Shōchiku blev han förste assistent åt Keisuke Kinoshita på elva filmer. Han debuterade 1952 med den medellånga My Son’s Youth, samma år som han gifte sig med skådespelerskan Chiyoko Fumiya. Den första film som verkligen lät som han var The Thick-Walled Room, skriven av Kōbō Abe utifrån dagböcker från lågt rankade krigsförbrytare i Sugamofängelset. Shōchiku ville inte stöta sig med USA och krävde klipp. Kobayashi vägrade, och filmen låg på hyllan i tre år innan den hade premiär 1956. Sedan kom I Will Buy You, om korruptionen kring spelarrekrytering i professionell baseboll, och Black River, om brott och prostitution runt en amerikansk bas, med en ung Tatsuya Nakadai i sin första stora roll hos honom. Nakadai blev hans viktigaste skådespelare.

Mellan 1959 och 1961 släppte Kobayashi Ningen no jōken, filmatiseringen av Junpei Gomikawas roman i sex delar och tre filmer, nästan tio timmar sammanlagt. Nakadai spelar Kaji, en pacifist som leder ett arbetsläger i Manchuriet, blir inkallad och går igenom Kwantungarméns sammanbrott ända in i sovjetisk fångenskap. Kobayashi hade själv levt en version av den historien, och det märks i tålamodet när filmen ser goda avsikter monteras ned. Den belönades med San Giorgio-priset i Venedig.

I Harakiri, med manus av Shinobu Hashimoto, flyttade han samma resonemang till samurajernas tid. Kobayashi såg den som sin tätaste film, och den fick juryns specialpris i Cannes 1963. Därefter kom Kwaidan, hans första färgfilm: fyra spökhistorier av Lafcadio Hearn, inspelade bland målade kulisser i en övergiven flyghangar, med musik av Tōru Takemitsu som fungerar mer som ljuddesign än som filmmusik. Den tog samma pris i Cannes 1965 och Oscarsnominerades för bästa utländska film. Uppror, det första projektet från Mifunes bolag, fick Fipresci-priset i Venedig 1967.

Den vanliga berättelsen gör Kobayashi till den japanska filmens samvete, under sin livstid i skuggan av Akira Kurosawa och Yasujirō Ozu, senare upprättad av kritikerna. Den hoppar över vad samvetet kostade andra. Kwaidan drog över budget så kraftigt, med tre timmars speltid och omkring 800 personer i stab och ensemble, att det oberoende produktionsbolaget Ninjin Club gick i konkurs. Hans mest kända filmer är samurajfilmer, alltså just den genre som hyllar lojaliteten han ägnade livet åt att angripa. Och Tokyo Trial, hans väldiga dokumentär om krigsförbrytartribunalen, hyllades för arkivarbetet men kritiserades för att använda kinesiskt material om Nanjingmassakern vars tillförlitlighet historiker ifrågasätter. Pacifisten som inte ville klippa bort en enda bild ur The Thick-Walled Room kunde vara lika envis som institutionerna han skildrade.

De senare decennierna blev tyngre. Tillsammans med Kurosawa, Kinoshita och Kon Ichikawa grundade han De fyra riddarnas klubb, som producerade Kurosawas Dodeskaden 1970. Han övervägdes för de japanska scenerna i Tora! Tora! Tora! när Kurosawa hoppade av, men andra valdes. I flera år förberedde han en filmatisering av Yasushi Inoues roman Tun-huang, med färdigt manus, tills en konflikt med producenten Yasuyoshi Tokuma satte stopp. Tokyo Trial kom 1983 efter fem års arbete. Hans sista spelfilm, The Empty Table, ett familjedrama i skuggan av Förenade röda arméns mord, tävlade i Venedig 1985.

Utanför inspelningarna tog han hand om Kinuyo Tanaka under hennes sista sjukdom, lånade pengar för att lösa inteckningen i hennes hus och betalade hennes sjukhusräkningar. Tack vare honom instiftade Mainichipriset 1985 en utmärkelse i hennes namn. Japan tilldelade honom Uppgående solens orden 1990, samma år som Frankrike gjorde honom till medlem av Ordre des Arts et des Lettres.

Kobayashi dog av en hjärtinfarkt i sitt hem i Setagaya i Tokyo den 4 oktober 1996, 80 år gammal, medan han förberedde en film om sin lärare Aizu Yaichi. Askan delades mellan Engaku-ji i Kamakura och en kyrkogård i Shimonoseki, där Kinuyo Tanaka ligger begravd.

Trettio år senare är filmerna på väg igen. Tohos 4K-restaurering av regissörsversionen av Kwaidan, omkring 183 minuter lång, hade premiär i Venice Classics 2025, gick upp på japanska biografer i augusti 2026 och började den 11 september visas av Janus Films på Film Forum i New York. Från 31 oktober till 21 november visar Berkeley Art Museum and Pacific Film Archive den tillsammans med 35 mm-kopior av Harakiri, Uppror och alla tre delarna av Ningen no jōken. Sedda tillsammans ställer de frågan som den menige soldaten på Miyako-jima besvarade för egen del: vad en människa är skyldig en institution som kräver hennes liv.