Maribel Verdú var nittiotalets drömflicka – nu spelar hon chefen

Maribel Verdú

Photo: Pedro J Pacheco / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	2 oktober 1970 Madrid, Spain
Yrke	Skådespelare
Känd för	Pans labyrint, The Flash, Din morsa också!
Priser	2 Goya · Premio Nacional de Cinematografía · Ariel Award for Best Actress · Medalla de Oro al Mérito en las Bellas Artes

Maribel Verdú tillbringar hösten med att spela kvinnor som leder något. I Det sista problemet, Netflix filmatisering av Arturo Pérez-Revertes roman, är hon señora Ausländer, föreståndare för ett hotell på en liten ö utanför Mallorca som en storm skär av från omvärlden samma natt som en gäst hittas död. I Bra jobbat!, också på Netflix, spelar hon Pepa, en av de anställda på en krisande ostfabrik där en teambuildingresa förvandlas till en kamp om jobben. Och i veckan delar Spaniens filmakademi ut priset Mujer de Cine till henne, för den ”frihet, suveränitet och sanning” hon gett kvinnliga rollfigurer.

Formuleringen är inte självklar. Under en stor del av karriären bad spansk film henne om något som mer liknade dekoration, och hon har länge sagt emot offentligt. ”Jag är ingen blomvas, jag är en skapare”, sa hon under en mästarklass på filmfestivalen i Cartagena i Colombia.

De dekorativa åren började tidigt. María Isabel Verdú Rollán växte upp i Madrid, där hon föddes den 2 oktober 1970, och arbetade redan som 13-åring med reklam och som modell. Hennes första tv-roll kom i kriminalserien La huella del crimen, och Montxo Armendáriz gav henne filmdebuten i 27 horas 1986, som en tonåring som driver genom San Sebastián under en enda dag av heroin och leda.

Branschen placerade henne snabbt i centrum för andras begär. I Vicente Arandas Amantes 1991 var hon Trini, den fromma fästmön som förlorar Jorge Sanz till den änka som Victoria Abril spelar. Året därpå, i Fernando Truebas Belle Époque, var hon Rocío, en av fyra systrar som i tur och ordning förför en ung desertör; filmen fick Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. 1993 följde Bigas Lunas Huevos de oro. Före trettio var hon ett av ansiktena för nittiotalets spanska film.

Den läsningen har alltid varit för bekväm. Filmerna som gjorde henne känd regisserades av män och byggdes kring männens blick, och kanon som vilar på dem har plattat till vad hon faktiskt gjorde i bildrutan. I tv-programmet Planeta Calleja 2021 sa Verdú att hon inte kände ”en enda kvinna” som inte fått stå ut med ”vidrigheter”, berättade att hon kastat ut mycket inflytelserika personer ur sin loge och nämnde en anmälan tidigt i karriären, då ingen talade om sådant. Hennes två Goya-priser kom inte för roller som någons begärsobjekt.

Den första vägen ut gick via Mexiko. Alfonso Cuarón gav henne 2001 rollen som Luisa Cortés i Din morsa också!, spanjorskan som ger sig ut på bilresa med två tonårspojkar spelade av Gael García Bernal och Diego Luna. Hollywood öppnade dörren. Hon gick inte in. I Spanien gjorde hon bara två filmer de följande tre åren och ägnade sig åt teater och tv i väntan på manus värda att göra. ”Att dosera känslan är viktigt. Det lärde mig Cuarón”, sa hon senare.

Väntan lönade sig. I Guillermo del Toros Pans labyrint var hon Mercedes, hushållerskan som förser gerillan med information inifrån en francistisk kaptens kvarn, en roll som gav henne mexikanska Arielpriset för bästa kvinnliga huvudroll. I Gracia Querejetas Siete mesas de billar francés var hon Ángela, som återvänder till Madrid efter faderns död och hittar hans biljardhall i ruiner; mot Blanca Portillo vann hon 2008 sin första Goya för bästa kvinnliga huvudroll. Francis Ford Coppola tog henne till Buenos Aires för Tetro, 2009 fick hon Spaniens nationella filmpris och Pablo Bergers svartvita stumfilm Blancanieves gjorde henne till Encarna, den grymma styvmodern. Den andra Goyan kom 2013.

De senaste åren har fört henne mot tv-serier och mot auktoritet. Hon kom in i sjunde säsongen av Elitskolan som Carmen, en mamma som tävlar med sin egen dotter, och syntes 2023 i The Flash som Nora Allen, hjältens mor. I Enrique Urbizus When No One Sees Us, som hade premiär på Max i mars 2025, spelade hon Lucía Gutiérrez, sergeant i Guardia Civil som utreder ett självmord i Morón de la Frontera, den andalusiska staden intill en amerikansk flygbas. I april 2026 hade Prime Video premiär för La casa de los espíritus, den första spanskspråkiga serieversionen av Isabel Allendes roman, med Verdú som Tránsito Soto. I maj gick Cristian Bernards thriller Bajo tus pies upp på spanska biografer, med henne som en mamma som trakasseras av tre äldre grannar.

De officiella utmärkelserna har hängt med. Guldmedaljen för förtjänster inom de sköna konsterna tilldelades henne i december 2024; hon missade ceremonin med kungaparet i Toledo i maj 2026 och fick medaljen en vecka senare av kulturminister Ernest Urtasun. Den 4 oktober tog hon emot Filmoteca UNAM:s medalj i Madrid. Hon har varit gift med producenten Pedro Larrañaga sedan 1999.

Priset Mujer de Cine delas ut den 9 oktober i akademins lokaler i Madrid, tillsammans med en retrospektiv av hennes filmer på nätet. Därefter återkommer hon på Prime Video 2027 i Si los muertos hablaran, en komedi med övernaturliga inslag av Nacho G. Velilla, inspelad i Madrid och Kenya, där en safari slutar med ett lik på tredje dagen. Trettio år efter att hon castades som flickan alla ville ha handlar frågan om hennes karriär inte längre om hur hon ser ut, utan om hur många rum hon ska få styra.