Ed Helms var komedins snällaste man. Nu är han tränaren som skriker

Ed Helms

Photo: Jay Dixit / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	24 januari 1974 Atlanta, Georgia, United States
Yrke	Skådespelare och komiker
Känd för	Baksmällan, Familjetrippen, Baksmällan del II
Priser	SAG (delad) · Writers Guild of America Award for Comedy/Variety Special

Bud Bradshaw behöver bara några minuter i Smudge the Blades för att få ett omklädningsrum fullt av tonåriga hockeyspelare att tystna. Han tränar ett ungdomslag från ett urfolksreservat utanför Edmonton, han skriker, och ungdomarna ryggar. Kritikerna på festivalen i Toronto noterade gång på gång vem det var som skrek: Ed Helms, skådespelaren vars filmjag byggdes av den motsatta instinkten, det desperata behovet av att bli omtyckt. Andy Bernard sjöng a cappella för sina kolleger tills de gav upp. Stu Price, tandläkaren i Baksmällan, bad om ursäkt hela vägen genom Las Vegas. Frågan som hans nuvarande roller ställer om och om igen är om all den ivern var ett register eller ett tak.

Ivern hade rötter. Helms växte upp i Atlanta och genomgick som trettonåring en nio timmar lång öppen hjärtoperation för att rätta till ett medfött fel. Som pojke studerade han vid Interlochen Center for the Arts och sedan vid The Westminster Schools, där Brian Baumgartner, sedermera Kevin i The Office, gick en årskurs över honom. Vid Oberlin College skrev han in sig som geologistudent och lämnade skolan med en examen i filmteori och filmteknik.

Sedan kom New York, och det var inte glamoröst. Han utbildade sig i improvisation vid Upright Citizens Brigade och betalade hyran som redigerarlärling på Crew Cuts, ett postproduktionsbolag där de provisoriska speakerspår han spelade in blev betalda röstuppdrag. År 2002 gick han på det han senare beskrev som ”en sorts öppen audition hos en castingfirma som jag hade haft att göra med”, för The Daily Show with Jon Stewart. ”Jag provläste för rollen och fick den”, sade han. I fyra år var han korrespondenten som spelade allvarsam motpart till det absurda, mest minnesvärt på en strand i Cape May i ett inslag om Speedobadbyxor.

NBC tog in honom i The Office 2006, vid sidan av Steve Carell, hans tidigare kollega från The Daily Show. Andy Bernard var tänkt som en återkommande irritationskälla: en Cornellutbildad man med humörproblem, en banjo och en bottenlös aptit på bekräftelse. ”Han hade så mycket gemensamt med den rollfigur vi ville skapa”, mindes manusförfattaren Paul Lieberstein. Helms blev ordinarie i den tredje säsongen och kom med i förtexterna 2010, och när Carell lämnade serien fick Andy regionchefens stol. Ensemblepriset från Screen Actors Guild, som skådespelarna vann 2008, blev det enda stora pris rollen gav honom.

Den större dörren öppnades 2009. Todd Phillips gav honom rollen som Stu, den stele tandläkaren som vaknar i en sönderslagen svit i Las Vegas och saknar en tand, och lät honom improvisera en pianoballad som blev filmens mest ihågkomna scen. Baksmällan drog in mer än 467 miljoner dollar världen över, vann Golden Globe för bästa komedi och blev den mest inkomstbringande R-klassade komedin i den amerikanska biografhistorien. Två uppföljare kom, 2011 och 2013. Däremellan gav Kickoffen honom huvudrollen som en försäkringsagent från en småstad som släpper loss på en konferens, samma persona böjd till en mildare form.

Personan hade också ett pris, och Helms betalade en del av det offentligt. För att spela in Baksmällan del III klev han åt sidan under den sista säsongen av The Office. Manusförfattarna skickade ut Andy på en båtresa i åtta avsnitt, och när han kom tillbaka hade de andra rollfigurerna ägnat tiden åt att förbereda sina avslut. Kritiker och fans pekar fortfarande på säsongen som ögonblicket då Andy surnade till en billig version av Michael Scotts sämsta vanor.

Ett päron till farsa: Nästa generation från 2015 gav honom rollen som den vuxne Rusty Griswold och fick övervägande negativa recensioner, samtidigt som den drog in 107 miljoner dollar på en budget på 31 miljoner. Hollywood fortsatte att köpa samma produkt, den trevlige mannen i allt värre trubbel, och på duken började den nötas ut.

Han började leta efter utgångar. I Chappaquiddick spelade han Joe Gargan, kusinen som gång på gång uppmanar Ted Kennedy att berätta sanningen, ett samvete snarare än en clown. Together Together, som hade premiär på Sundance 2021, parade ihop honom med Patti Harrison som en ensamstående man och surrogatmamman som bär hans barn, och gav honom några av karriärens bästa recensioner. Samma år lanserade Peacock Rutherford Falls, som han skapade tillsammans med Michael Schur och Sierra Teller Ornelas genom Pacific Electric Picture Company, produktionsbolaget han driver med Mike Falbo.

Han spelade Nathan Rutherford, ättling till stadens grundare, som kämpar för att en staty ska få stå kvar, och serien flyttade stadigt berättelsen bort från honom och mot dess rollfigurer ur urbefolkningen. Första säsongen fick 94 procent på Rotten Tomatoes. Peacock lade ändå ner serien efter två säsonger, med hänvisning till tittarsiffrorna.

Misslyckandet blev ett ämne i sig. Hans podd SNAFU with Ed Helms hos iHeartPodcasts berättar om historiska fiaskon, och 2025 växte den till en bok, SNAFU: The Definitive Guide to History’s Greatest Screwups, utgiven av Grand Central.

Hösten visade vart utgångarna leder. I Michael Dowses The Stunt Driver, som gick upp på bio den 25 september efter premiären i Toronto, spelar han Dick Keller, konstruktören bakom raketbilen som den kanadensiske våghalsen Ken Carter, spelad av Jay Baruchel, ville flyga över Saint Lawrencefloden. Recensenterna berömde det dramatiska registret, även om några tyckte att rollen var tunn. Smudge the Blades, som vann festivalens Best Canadian Discovery Award, återförenade honom med Jana Schmieding, hans motspelare från Rutherford Falls. I Lauren Miller Rogens Babies, ännu en Torontopremiär som väntas gå upp på amerikanska biografer 2027, spelar han en möjlig investerare i det keramikföretag som står i centrum för berättelsen.

Utanför inspelningarna spelar Helms banjo i The Lonesome Trio, bluegrassbandet han bildade på Oberlin. Han är gift, har två barn och håller familjen utanför sitt arbete.

Nästa film kan bli den som avgör frågan. Helms har spelat klart The Streak, Steve Byrnes sportkomedi och den första långfilmen med skådespelare i bild från Lion Forge Entertainment, som han också har producerat tillsammans med Falbo. Han spelar Oliver Eslinger, en nybliven huvudtränare som tar över basketverksamheten vid Caltech, vars lag 2011 jagade slutet på en förlustsvit i konferensen som hade pågått i årtionden, och som försöker övertyga briljanta men osportsliga studenter om att en enda seger är möjlig. På papperet är det den mest Ed Helms-aktiga roll man kan tänka sig: obeveklig optimism mot hopplösa odds. Skillnaden är att den ivrige mannen den här gången är den som bestämmer. Bakom den väntar Ariel Hellers relationsdrama Circles, som redan är inspelat, och The English Tutor, en spionthriller som utspelar sig i Mexico City och där han ska spela huvudrollen och producera åt regissören Gaz Alazraki.