Marcelo Piñeyro producerade De försvunnas barn innan han blev Argentinas publikregissör

Marcelo Piñeyro

Photo via The Movie Database (TMDB)

Född	5 mars 1953 Buenos Aires, Argentina
Yrke	Filmregissör
Känd för	The Method, Burnt Money, Kamchatka
Priser	3 Goya

Det ögonblick ur Marcelo Piñeyros filmer som de flesta argentinare minns är ett rop. Héctor Alterio spelar en gammal man på flykt genom Patagonien tillsammans med en ung tjänsteman från finansbolaget som slukat hans besparingar. I skymningen ropar han, med en svordom först, att det är värt att leva. Repliken fanns aldrig i manuset. Piñeyro hade bett Alterio att ropa vad som helst för att avsluta en repetition, utan någon tanke på att behålla det, men valde senare att låta den bli slutorden i Caballos salvajes. Genom att lita mer på slumpen och publiken än på planen blev han regissören som fick en generation argentinare att köa för sina egna filmer. Det lämnar också en märklig lucka i meritlistan: filmskaparen vars namn en gång borgade för fullsatta salonger har inte släppt någon långfilm skriven för bioduken på över ett decennium.

Han började regissera sent och tog vägen via produktionskontoret. Han studerade film vid konstskolan på La Platas nationella universitet tills militärdiktaturen stängde den, och kortfilmerna han gjorde där försvann med skolan. Därefter grundade han produktionsbolaget Cinemanía tillsammans med Luis Puenzo. Piñeyros namn blev först känt som producent, genom De försvunnas barn, Puenzos drama om en historielärare som börjar misstänka att hennes adopterade dotter fördes bort från en fånge i regimen.

Piñeyro, född i Buenos Aires den 5 mars 1953, har berättat att inspelningen inleddes i slutet av februari 1984, bara några veckor efter demokratins återkomst, och att teamet arbetade vidare trots hoten eftersom ingen trodde att den demokratiska öppningen skulle bestå särskilt länge. De försvunnas barn, som lanserades på engelska under titeln The Official Story, blev den första latinamerikanska filmen att vinna en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.

Det tog flera år av misslyckade försök innan hans första långfilm blev av. Tango feroz, som han skrev tillsammans med Aída Bortnik, gjorde en dödsdömd kärlekshistoria av Tanguitos liv. Han var låtskrivare under den argentinska rockens första dagar och spelades av Fernán Mirás, med Cecilia Dopazo som motspelare. Filmen hade premiär i juni 1993, ett uselt år för biograferna, men blev ett av decenniets stora publikfenomen. För många av landets tonåringar var den det första mötet med både argentinsk film och argentinsk rock.

Piñeyro har kallat Caballos salvajes och Tango feroz för ”apokryfiska självbiografier”: inget i filmerna hände honom, sa han till La Nación, men de bär med sig andan hos den pojke han var som sjutton- och tjugoåring. Den senare filmen, som kom 1995, börjar som en kriminalhistoria i Buenos Aires och förvandlas till en western på Patagoniens ödsliga vägar. Den fick ett särskilt juryomnämnande på Sundance. Cenizas del paraíso, hans tredje manus tillsammans med Bortnik, följde 1997. Det är en rättegångsthriller om en domare, hans söner och en ung kvinnas död. Filmen blev Argentinas mest inkomstbringande det året och vann Goya för bästa spanskspråkiga utländska film.

Tillsammans med romanförfattaren Marcelo Figueras som medförfattare blev Piñeyros filmer mörkare. Plata quemada, baserad på Ricardo Piglias roman om ett verkligt bankrån på 1960-talet, gav Eduardo Noriega och Leonardo Sbaraglia rollerna som två rånare som också är älskare, instängda i en lägenhet i Montevideo. Filmen gav Piñeyro hans andra Goya för bästa spanskspråkiga utländska film 2001. Kamchatka, med Ricardo Darín och Cecilia Roth som föräldrar på flykt undan diktaturen, berättas ur deras äldste sons perspektiv. När den argentinska finansieringen föll samman under krisen 2001 erbjöd sig de europeiska samproducenterna att spela in filmen i Europa. Piñeyro och skådespelarna vägrade göra en film om motstånd medan de själva var på flykt. Den spelades in i Argentina året därpå och blev landets Oscarsbidrag.

Nästa anhalt blev Spanien. El método, baserad på Jordi Galcerans pjäs El método Grönholm, stängde in sju kandidater till en chefstjänst i ett kontorstorn i Madrid medan demonstranter fyllde gatorna nedanför. År 2006 vann Piñeyro och hans medförfattare Mateo Gil en Goya för bästa manus efter förlaga. Las viudas de los jueves, hans filmatisering från 2009 av Claudia Piñeiros roman om männen i ett inhägnat bostadsområde utanför Buenos Aires, tog honom tillbaka hem. Med Ismael, med Mario Casas, Belén Rueda och Sergi López, återvände han till Spanien 2013.

Det finns kritiker av den legend han byggde upp, och de mest högljudda kände den verkliga mannen bakom hans första succé. När dokumentären Leyenda feroz återbesökte Tango feroz inför filmens trettioårsjubileum 2024 tackade Javier Martínez, Ricardo Soulé och Litto Nebbia – musiker som rörde sig i Tanguitos kretsar – nej till att medverka, eftersom de inte känner igen den verkliga historien i filmen. Piñeyro fick aldrig rättigheterna till Tanguitos egna låtar, däribland ”La balsa”, och fyllde i stället filmen med andra klassiker från argentinsk rock. Kritikern Diego Lerer konstaterade att dokumentären i slutänden hyllar en legend som inte längre är Tanguitos, utan filmens. Det är den obekväma sidan av Piñeyros begåvning: känslan träffar först, och historien får försöka hinna ikapp.

Hans nästa stora publik nådde han via tv. Netflix-serien El Reino, som lanserades på engelska som The Kingdom, skapades och skrevs tillsammans med Claudia Piñeiro, som inte är släkt med honom trots efternamnet. Diego Peretti spelar en evangelisk pastor som blir vicepresidentkandidat i ett presidentval, med Mercedes Morán, Chino Darín, Nancy Dupláa och Joaquín Furriel i övriga roller. Piñeyro regisserade fem av den första säsongens åtta avsnitt, som hade premiär i augusti 2021; Miguel Cohan regisserade resten. Argentinas kristna allians av evangeliska kyrkor anklagade skaparna för att framställa troende som farliga fanatiker, och Piñeiro svarade att kampanjen mot serien i praktiken var ett försök till censur. En andra och sista säsong kom i mars 2023.

De senaste arbetena blickar både bakåt och åt sidan. Tango feroz restaurerades inför jubileet, i linje med Piñeyros vana att restaurera sina äldre filmer eftersom han, som han uttryckt det, inte vill att de ska dö. I mars 2026 hade La verdadera historia de Ricardo III premiär på filmfestivalen i Málaga. Filmen bygger på Calixto Bieitos uppsättning av Shakespeare på Teatro San Martín i Buenos Aires, spelades in med flera kameror och har Furriel i rollen som Richard. De första visningarna i Argentina ägde rum på BAFICI i april.

Två projekt är nu under utveckling. Piñeyro är showrunner och manusförfattare för en ny Netflix-serie som Cohan ska regissera. Han har också skrivit långfilmen Mientras respiro tillsammans med Figueras, och berättade i mars att den skulle spelas in i Mexiko. Om projektet blir av blir det hans första film skriven för biografen sedan Ismael – och den görs långt från Buenos Aires gator, där publiken först hittade honom.

Utvalda filmer

Taggar: regissörer, Claudia Piñeiro, Marcelo Piñeyro, De försvunnas barn, El Reino, Luis Puenzo

Relaterade personer

Manolo Cardona

Alejandro González Iñárritu

Utvalda filmer

Relaterade personer

Diskussion