Lance Oppenheim filmade Elizabeth Holmes i hemlighet i 34 dagar

Lance Oppenheim

Photo: Colleen Sturtevant / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	26 januari 1996 Hollywood, Florida, United States
Yrke	Filmregissör och dokumentärfilmare
Känd för	Primetime

Lance Oppenheim har ett ord för det han gör, och det är inte dokumentärfilm. Han kallar det docuphantasia: verkliga människor, filmade där de faktiskt bor, inramade med den symmetri och de färger man förknippar med en studioproduktion – tills tittaren börjar undra om något av det verkligen har hänt. På tre veckor blev den tvekan hela hans offentliga konstnärliga program, när två av hans filmer fick premiär på amerikanska biografer med bara några dagars mellanrum: den ena fiktion om en tv-programledare som skapade verklighet, den andra en skildring av verkligheten om en grundare som skapade ett företag.

Hans blick formades i södra Floridas platta, soliga förorter. Oppenheim föddes i Hollywood, en kuststad i Broward County, och växte upp längre inåt landet, först i Weston och sedan i Southwest Ranches. Han är son till två fastighetsjurister som försvarade husägare med hotande utmätningar. Redan på Pine Crest School filmade han det han senare kallade alla galna saker som hände i hans egen trädgård. En kortfilm, Quicksand, ett porträtt av hans morfar i Alzheimers sjukdoms sista skede, visades nationellt via PBS. Förslagen han skickade till New York Times portal Op-Docs fick artiga avslag.

Harvard förändrade oddsen. På utbildningen Visual and Environmental Studies fann den sydfloridianske Oppenheim, född i januari 1996, en handledare i Ross McElwee, vars essädokumentärer använder gränsen mellan dagbok och iscensättning som ett arbetsredskap. Innan han tog examen 2019 hade han fått tre kortfilmer antagna till Op-Docs och presenterades som portalens yngsta medverkande. Den mest kända, The Happiest Guy in the World, följer Mario Salcedo, en man som i åratal har bott ombord på kryssningsfartyg i Karibien. Filmen hade premiär på Tribeca 2018.

Hans examensarbete blev hans första långfilm. Some Kind of Heaven tar sig bakom grindarna till The Villages, det vidsträckta pensionärssamhället i Florida, och följer fyra invånare för vilka det utlovade paradiset inte fungerar. En av dem är en kvinnotjusare som bor i sin skåpbil medan han letar efter en välbärgad partner. Darren Aronofsky producerade filmen tillsammans med The New York Times, en av tidningens första långfilmsproduktioner. Den hade premiär på Sundance 2020 och fick biopremiär året därpå genom Magnolia Pictures.

Filmerna som följde vidgade den geografiska räckvidden utan att ändra metoden. Spermworld, gjord tillsammans med The New York Times för FX och Hulu, följer tre män i nätforum där spermiedonatorer möter blivande föräldrar. Ren Faire, en HBO-serie i tre delar med Josh och Benny Safdie som exekutiva producenter, gjorde maktkampen om successionen på Texas Renaissance Festival – som styrs av den åldrande grundaren George Coulam – till något som liknar ett hovdrama. Båda kom 2024. Forbes hade redan tagit med Oppenheim på sin lista 30 Under 30, och hans bolag To Be Formed började producera åt andra, bland annat Xander Robins The Python Hunt, som vann ett särskilt jurypris på SXSW 2025.

Primetime blev ett språng framåt. Manuset, skrivet av debutmanusförfattaren Ajon Singh, bygger på Luke Dittrichs artikel i Esquire från 2007 om To Catch a Predator-operationen som slutade med ett självmord. Oppenheim kom in i projektet på omvägar: hans fru Abbey hade köpt en Cameo-video från Chris Hansen åt honom som ett skämt. Han visade den för Pattinson och producenten Brighton McCloskey på ett möte om något helt annat, och en månad senare gav McCloskey honom manuset. Pattinson skrev på som producent innan han tackade ja till att spela Hansen. A24 finansierade filmen, Ari Asters Square Peg var medproducent, och filmen tävlade om Guldlejonet i Venedig innan den fick amerikansk premiär den 25 september 2026 och spelade in 18,8 miljoner dollar.

Oppenheim övergav inte sina vanor på en ljudscen. Han har sagt att han inte repeterade med skådespelarna och knappt gjorde någon tagninglista. Han beskriver filmen som en feberdröm, ett collage av alla versioner av Hansen som någonsin cirkulerat på nätet. ”The Odyssey berättades inte av Odysseus”, sade han till W magazine. ”Den här filmen ska inte berättas av Chris Hansen.”

Det är också där kritiken mot honom tar sin början. Hansen, som vägrade se filmen före premiären, kallade den ”en förolämpning mot de tusentals män och kvinnor som arbetar hårt varje dag för att skydda barn”. Kritikerna gick isär på en mer intressant punkt. Pattinson hyllades; BBC kallade det hans bästa rollprestation hittills. Men David Rooney på The Hollywood Reporter tyckte att filmen var prålig men ytlig, och Los Angeles Times ansåg att den var påfallande ointresserad jämfört med David Osits dokumentär Predators, som skildrade samma tv-maskineri utan att hitta på något. Invändningen är gammal, men har vässats. David Fear skrev i Rolling Stone att Some Kind of Heaven ”håller sig precis på rätt sida om nedlåtenhet”. När varje bildruta är komponerad kan människorna i den börja se ut som rekvisita. Oppenheim känner till risken: ”det enklaste man kan göra är att få en person man skildrar att framstå som löjlig”, sade han till The Times of Israel, och om man driver det för långt ”blir det väldigt snabbt till hån”.

You Can See Everything placerar den invändningen mitt i bilden. Oppenheim hade mejlat Nathan Fielder utan någon föregående kontakt, efter att ha hört att komikern sett delar av Some Kind of Heaven. De blev vänner, och när Oppenheim fick veta att Elizabeth Holmes hade kontaktat A24 om en dokumentär ordnade Fielder ett möte. De filmade henne i hemlighet under de 34 dagar som föregick hennes inställelse på ett federalt fängelse i maj 2023. Filmteamet bodde i gäststugan till huset som hon delade med sin partner, Billy Evans, och fortsatte att filma i flera år därefter. Amanda Seyfried och Christopher Abbott medverkar i återskapade scener av sådant kamerorna inte kunde filma. Efter en oannonserad visning på Telluride, där publiken fick lämna ifrån sig sina telefoner, fick filmen premiär den 16 oktober 2026. Enligt helgens uppskattningar från Deadline var premiären den näst största för en dokumentärfilm, efter bara Fahrenheit 9/11.

Berömmet har varit nära nog enhälligt, och invändningarna är precisa. Richard Whittaker på The Austin Chronicle skrev att regissörerna ”egentligen aldrig ställs till svars för ett massivt brott mot dokumentärfilmens etik, som de behandlar som en sidointrig”. Oppenheim har för det mesta avstått från att argumentera. ”Det var väldigt viktigt att hålla det hemligt, eftersom vi aldrig ville förekomma det vi filmade”, sade han till Variety. ”Det handlade alltid om att låta livet ha sin gång.”

Vid 30 års ålder har han en spelfilm och en dokumentär på amerikanska biografer samtidigt, och inga nya projekt har offentliggjorts. You Can See Everything har fem nomineringar till Critics’ Choice Documentary Awards den 8 november, däribland för bästa regi till Oppenheim och Fielder, och Primetime får premiär i Japan den 22 januari 2027. Vad han än gör härnäst kommer det att bedömas utifrån om människorna framför kameran fortfarande får vara människor.

Taggar: regissörer, Robert Pattinson, Nathan Fielder, Primetime, Elizabeth Holmes, You Can See Everything, Lance Oppenheim

Relaterade personer

Sean Sexton Cunningham

Kate O'Flynn

Relaterade personer

Diskussion