Juliet Stevenson, scenens tungviktare som filmen helst ser som mamma

Juliet Stevenson

Photo via The Movie Database (TMDB)

Född	30 oktober 1956 Kelvedon, Essex, England
Yrke	Skådespelare
Känd för	Mona Lisas leende, Skruva den som Beckham, En blomma i Afrikas öken
Priser	Laurence Olivier Award for Best Actress · Commander of the Order of the British Empire · Crime Thriller Awards Best Actress Dagger · Critics' Circle Theatre Award for Best Actress

I Elsinore, Simon Stones film om Ian Charlesons sista Hamlet, spelar Juliet Stevenson Sylvia Syms, skådespelerskan som var Gertrud vid hans sida på National Theatre i London. Andrew Scott gör Charleson. Rollbesättningen speglar sig själv: Stevenson var redan Gertrud till Scotts egen Hamlet på Almeida, i Robert Ickes uppsättning som förlade Helsingör till en övervakningsstat. Nu spelar hon kvinnan som gjorde samma jobb en generation tidigare, bredvid en man som höll på att dö.

Det är en liten roll i en stor film, och ungefär så har hennes filmkarriär sett ut. På scenen hör hon till de få brittiska skådespelerskor i sin generation som kan bära en hel kväll på ren argumentationskraft. På film har hon oftast varit någons mamma.

Flyttandet började tidigt. Fadern Michael Guy Stevenson var arméofficer och fick ny placering vartannat och ett halvt år, och modern Virginia, lärare, flyttade med familjen. Juliet Anne Virginia Stevenson, som kom till världen i Kelvedon i Essex den 30 oktober 1956, bodde redan som nioåring på internatet Hurst Lodge School i Ascot. Därefter följde Royal Academy of Dramatic Art, i samma våg som gav Alan Rickman och Fiona Shaw.

År 1978 kom hon till Royal Shakespeare Company och ägnade det följande decenniet åt det arbete som fortfarande definierar henne. Hennes Isabella i Lika för lika och hennes Madame de Tourvel i Les Liaisons Dangereuses gav Olivier-nomineringar, liksom Yerma på National. Tv upptäckte henne 1987, när hon spelade kristallografen Rosalind Franklin i Life Story, dramat om kapplöpningen mot DNA-strukturen.

Det tidiga nittiotalet gav henne två toppar på en gång. I Anthony Minghellas Truly, Madly, Deeply är hon Nina, en översättare så söndertrasad av sorg att hennes döde partner, spelad av Alan Rickman, kommer tillbaka till lägenheten med cello och allt. Filmen minns som romantik, men Stevenson spelar den som en studie i sorg, och rollen gav henne en BAFTA-nominering för bästa kvinnliga huvudroll.

Samma säsong gjorde hon Paulina i Ariel Dorfmans Death and the Maiden, först på Royal Court och sedan i West End: en kvinna som tror att hon har hittat läkaren som torterade henne. Rollen gav henne Laurence Olivier Award för bästa kvinnliga skådespelare 1992.

Det som följde på film var en lång rad mammor, mostrar och besvärliga hustrur, spelade med större precision än många manus förtjänade. Hon var den odrägliga Mrs Elton i Emma, den oroliga Paula Paxton i Skruva den som Beckham, övertygad om att den fotbollsgalna dottern måste vara lesbisk, och skolsköterskan som får sparken för att ha delat ut preventivmedel i Mona Lisas leende. Tv gav henne större roller, bland dem A Place of Execution, som belönades med priset för bästa kvinnliga skådespelare vid Crime Thriller Awards. År 1999 utsågs hon till Commander of the Order of the British Empire.

Den obekvämaste raden i meritlistan heter Hear the Silence. I tv-filmen från 2003 spelade hon Christine Shields, en mamma som blir övertygad om att MPR-vaccinet orsakade sonens autism, med Hugh Bonneville som Andrew Wakefield. The Times kallade hennes insats enastående och filmen oansvarig, British Medical Journal beskrev läkarna som karikatyrer, och Wakefields forskning blev senare helt misskrediterad.

Stevenson kritiserades då. Flera år senare sa hon till Daily Telegraph att det kanske var naivt att tro att man kunde släppa en sådan film, men försvarade viljan att ge röst åt föräldrar som kände sig överkörda. Det skaver i en karriär som annars vilar på gott omdöme, och hon har aldrig låtsats något annat.

Teatern fortsatte under tiden att ge henne de stora frågorna. Samarbetet med regissören Robert Icke gav tre av det senaste decenniets mest omtalade Londonuppsättningar. I Mary Stuart på Almeida lärde hon och Lia Williams in båda drottningarna, och varje kväll avgjorde en slantsingling vem som spelade vilken. Hennes Gertrud till Andrew Scotts Hamlet flyttade till West End och filmades för BBC.

I The Doctor, Ickes omarbetning av Schnitzler, spelade hon läkaren Ruth Wolff, vars beslut vid en patients sjukbädd blir ett nationellt kulturkrig. Rollen gav henne Critics’ Circle-priset för bästa kvinnliga skådespelare, ännu en Olivier-nominering och 2023 ett gästspel på Park Avenue Armory i New York. I fjol bar hon David Lans The Land of the Living på National Theatre i Stephen Daldrys regi, som en före detta FN-biståndsarbetare som decennier senare avkrävs svar om barnen hon försökte föra hem efter nazisternas Lebensbornprogram.

Sedan finns rösten, som kanske når fler än allt det andra. Hon har läst in samtliga Jane Austen-romaner oavkortade och berättar i dokumentärserien som inleddes med Shakespeare: Rise of a Genius.

Hösten är ovanligt fullspäckad. Dustfall, en australisk kriminalserie i sex delar, har premiär den 11 oktober på ABC, med Stevenson som Olivia, mamma till Anna Torvs kriminalinspektör Tig Pollard, i en berättelse om drogade drinkar och sexuella övergrepp i en kuststad. Ämnet, sexuellt våld och hur djupt det sitter i kulturen, ligger henne mycket varmt om hjärtat, har hon sagt. Den 23 oktober når Anton Corbijns A Talent for Murder amerikanska biografer, med Helen Mirren som Patricia Highsmith och Stevenson som Peggy, mostern som håller i familjens pengar. Elsinore, som vann det internationella publikpriset i Toronto, har USA-premiär den 20 november.

Utanför scenen målar hon. Hon bor i Suffolk med antropologen Hugh Brody, som hon gifte sig med 2021 efter flera decennier tillsammans; de har en dotter och en son. Hon är ambassadör för Amnesty International och beskyddare av Young Roots, en organisation för unga flyktingar.

När Elsinore når biograferna får publiken se Stevenson spela en skådespelerska som håller ihop en scen bredvid en kollega vars tid håller på att ta slut. Det är en roll om själva hantverket och om vad en ensemble är skyldig den som står i mitten. Få har uppehållit sig så länge i den frågan, och ännu färre har besvarat den så många gånger från andra raden.