Jerome Bettis – the Bus som avslutade karriären med Super Bowl-seger i hemstaden Detroit

Jerome Bettis

Photo: DHHS / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	16 februari 1972 Detroit, Michigan, United States
Yrke	Tidigare NFL-running back
Individuella priser	Pro Football Hall of Fame · Super Bowl XL champion · NFL Offensive Rookie of the Year · NFL Comeback Player of the Year · Walter Payton NFL Man of the Year · Pro Bowl · First-team All-Pro

Det spelmoment från Jerome Bettis sista säsong som Pittsburgh minns är det som nästan förstörde allt. Två yards från målzonen i Indianapolis, med en trem poängs ledning sent i en slutspelsmatch, gav Steelers bollen till backen som inte hade tappat den en enda gång under säsongen. En linebacker från Colts slog loss bollen. Ben Roethlisberger sprang baklänges och tacklade bollbäraren under returen, Colts kicker missade sitt försök och den resa som skulle ta Bettis hem till Detroit för Super Bowl klarade sig med minsta möjliga marginal.

Det är den märkliga bilden av karriären bakom smeknamnet. The Bus var en kraftfull löpare som sällan bröt sig loss på långa rusningar, en back som statistikerna placerar i volymkategorin och huvudpersonen i ett av de mest känslosamma avsluten NFL har bjudit på. Han bar en linjemans tyngd med snabba, korta steg, och under större delen av karriären bad Pittsburgh honom att utföra sportens minst glamorösa uppgift: ta bollen rakt in i en klunga, om och om igen, tills motståndarnas försvar tröttnade på att tackla honom.

Det började i Detroit. Bettis föddes där den 16 februari 1972, som yngst av Gladys och Johnnie Bettis tre barn, och fotbollen kom in i hans liv sent. Bowling var hans första stora intresse; han började inte spela den sport som skulle forma honom förrän i high school, ungefär när läkare diagnostiserade honom med astma vid 14 års ålder. I sin memoarbok från 2007, The Bus: My Life In and Out of a Helmet, skriven tillsammans med Gene Wojciechowski, berättade han om hur han umgicks med ett litet gäng i grannskapet som sålde droger. Han tillskrev sina föräldrar, sin tränare i high school och chocken av att se en vän bli skjuten äran för att ha hjälpt honom bort från det livet. Under sitt sista år på Mackenzie High School utsåg Detroit Free Press honom till Michigans bästa spelare.

På Notre Dame var det en reporter på studenttidningen The Observer som tyckte att han liknade en buss som tog försvarare med på en åktur. Studenterna gjorde det till en ramsa: ingen stoppar The Bus. Som andraårselev slog han skolans rekord för flest touchdowns under en säsong och lämnade sedan för NFL efter sitt tredje år. Tre decennier senare återvände han till campus som student och tog sin examen i företagsekonomi i maj 2022.

Los Angeles Rams valde honom som nummer tio totalt i draften 1993, och hans rookiesäsong överträffade alla förväntningar: 1 429 rushing yards, bara Emmitt Smith hade fler, en plats i All-Pro:s förstauppställning och utmärkelsen Offensive Rookie of the Year. Därefter följde två Pro Bowl-uttagningar i ett lag som slutade sist båda åren. Sedan flyttade klubben till St. Louis, den nye tränaren Rich Brooks införde ett passningsanfall och Bettis kom upp i 637 yards 1995. Brooks gav honom valet mellan att bli fullback och att bli bortbytt. Han valde en trade.

På draftdagen 1996 skickade Rams honom till Pittsburgh tillsammans med ett val i tredje rundan, i utbyte mot ett val i andra rundan och ett val i fjärde rundan året därpå. Rams använde sedan sitt förstaval på Lawrence Phillips, som var borta från ligan innan årtiondet var slut. Affären lyfts fortfarande fram som en av de mest ensidiga i NFL:s historia. Bettis svarade med 1 431 yards, en plats i All-Pro:s förstauppställning och utmärkelsen Comeback Player of the Year under sin första säsong i Pittsburgh. Därefter fortsatte han att nå över 1 000 yards varje år fram till och med 2001. Bill Cowher började kalla honom Closer, eftersom Cowher skickade in Bettis för att nöta ner klockan varje gång Steelers ledde sent i matchen.

Invändningen mot honom handlade alltid om matematiken. Bettis avslutade karriären med 13 662 rushing yards, femte bäst i NFL:s historia när han lade av, men det krävdes 3 479 bollbärningar för att nå dit – i genomsnitt 3,9 yards per löpning. För de röstande som bedömde running backs efter explosivitet betydde siffran att han samlade på sig yards snarare än visade storhet, och Pro Football Hall of Fame lät honom vänta: han blev valbar 2011, gick till final men valdes inte 2013 och inte heller 2014, och invaldes först 2015. Hans försvarare hade det starkare argumentet, eftersom snittet döljer vad löpningarna gick ut på: korta tredje försök, mållinjen och de sista fyra minuterna när laget hade ledningen. Men siffran är ingen smutskastning. Den beskriver uppgiften han fick på ett korrekt sätt. På Thanksgiving 1998 bedömde en domare att Bettis hade ropat krona vid myntkastningen i förlängningen i Detroit. Lions vann utan att Pittsburgh fick röra bollen, och ligan skrev om reglerna för myntkastningen. En ljudupptagning med förstärkt ljud fångade dock något som lät mer som ”hea-tails”, och Bettis erkände senare att han hade börjat säga heads.

Det är avslutningen som gör att debatten aldrig riktigt fick fäste i Pittsburgh. Efter förlusten i AFC Championship Game i januari 2005 funderade han på att lägga av, och Roethlisberger lovade att ta honom till Super Bowl om han stannade en säsong till. Super Bowl skulle dessutom spelas i Detroit. Bettis hade rollen som kortdistansback 2005, gjorde tre touchdowns mot Lions i grundseriens sista match och säkrade därmed en slutspelsplats. Inför AFC-finalen i Denver sa han till sina lagkamrater: ”Ta mig bara till Detroit.” Den 5 februari 2006 besegrade Steelers Seattle med 21–10 i Super Bowl XL. På podiet, bredvid Dan Rooney och Lombarditrofén, meddelade Bettis att The Bus gjorde sitt sista stopp här, i Detroit.

Efter karriären blev han nästan genast expertkommentator, först som studioanalytiker i NBC:s Football Night in America och senare på ESPN och NFL Network. Han öppnade Jerome Bettis’ Grille 36 på Pittsburghs North Side, spelade sig själv när han skrev autografer på en mässa för pappersindustrin i The Office och låter genom The Bus Stops Here Foundation sponsra ett årligt astma- och idrottsläger för barn med samma tillstånd som han själv diagnostiserades med som tonåring. Steelers har aldrig officiellt pensionerat nummer 36, men ingen har burit det sedan han slutade.

I juli 2026 kallade han, i ett samtal med DJ Siddiqi på The Action Network, årets spelartrupp ”10 gånger bättre” än föregående års och sa att Aaron Rodgers tillkännagivna sista säsong borde få laget att spela ”med en känsla av desperation”. Bettis är gift med Trameka, och de har två barn, Jada och Jerome Jr.

Familjenamnet syns åter på höstens lördagar. Jerome Bettis Jr. går andra året och spelar wide receiver på Notre Dame. I september toppade han Fighting Irishs mottagningsstatistik i yards i en 52–0-seger mot Rice, med en fångst på 56 yards, och fick därmed det oundvikliga smeknamnet Mini-Bus. Fadern byggde en Hall of Fame-karriär på de två svåraste yardsen på planen; sonen jagar sina på de långa passningarna som The Bus nästan aldrig fick springa under.

Taggar: sport, athletes, NFL, amerikansk fotboll, Los Angeles Rams, Pittsburgh Steelers, Bill Cowher, Jerome Bettis, Super Bowl XL