Hope Solo, målvakten med 102 hållna nollor som kom tillbaka vid 43 på sina egna villkor

Hope Solo

Photo: Erik Drost / CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

Född	30 juli 1981 Richland
Yrke	Fotbollsmålvakt
Individuella priser	OS-guld, damfotboll · FIFA Damvärldsmästerskapsvinnare · Guldhandske i Damvärldsmästerskapet · Bronsmedalj i Damvärldsmästerskapet · Dream Team i Damvärldsmästerskapet · U.S. Soccer Female Athlete of the Year · WPS målvakt av året · IFFHS Världens bästa kvinnliga målvakt · FIFA FIFPro World XI · CONCACAF-mästerskapets guldhandske · NWSL Shield · National Soccer Hall of Fame

I nio år spelade målvakten med rekordet för flest hållna nollor i internationell damfotboll inte en enda tävlingsmatch. Hope Solo hade inte slutat. Hon hade blivit avstängd av ett förbund som rev hennes kontrakt och gick vidare, medan lagkamraterna hon skyddat i sexton år vann ännu ett VM utan henne. När hon till slut gjorde comeback skedde det inte genom U.S. Soccer, en klubb eller en avskedsmatch. I stället kom hon tillbaka i en sjumannaturnering i North Carolina, med ett lag hon själv hade satt ihop och döpt efter sig själv.

Den återkomsten säger en hel del om hur Solo alltid har fungerat. I ett decennium var hon bäst på sin position och samtidigt en av de mest svårhanterliga personer amerikansk fotboll har fostrat. Hon har aldrig gått med på att det senare skulle upphäva det förra. Hennes karriär består av en rad rekord och en rad brytningar, och de båda listorna skrevs samtidigt. De flesta berättelser om henne väljer den ena och nämner den andra i en bisats. Hennes är historien om någon som höll fast vid båda – och som fortfarande argumenterar för vilken av dem som ska definiera henne.

Här följer hela den berättelsen: barndomen som formade hennes misstro mot institutioner, räddningarna som under en tid gjorde henne omöjlig att peta, orden som gjorde henne överflödig och den långsamma, offentliga upprättelsen under de senaste åren.

En barndom präglad av en frånvarande far

Hope Amelia Solo växte upp i Richland i den torra sydöstra delen av delstaten Washington, där hon föddes den 30 juli 1981. Hennes mamma, Judy Lynn Shaw, uppfostrade henne efter att föräldrarna skilt sig när Hope var sex år. Hennes pappa, Jeffrey Solo, var en italiensk-amerikansk Vietnamveteran som kom och gick i hennes liv. Det var också han som först satte en boll vid hennes fötter. När hon var sju hämtade han henne och hennes bror Marcus för vad som skulle bli en resa till en basebollmatch i Yakima, men körde i stället drygt tre timmar västerut till Seattle. Barnen tillbringade flera dagar på ett hotell i tron att de var på semester, tills polisen hittade dem på en bank i centrum och grep deras pappa, misstänkt för kidnappning.

Det kunde ha blivit slutet på deras relation. Men så blev det inte. Flera år senare, när Solo studerade i Seattle, hittade hon sin pappa igen. Han levde då på gatan i staden, och de byggde upp en relation som höll i sig fram till hans död i en hjärtinfarkt i juni 2007, några månader före turneringen som skulle forma hennes offentliga image. Hon har beskrivit honom som en viktig person i sitt liv, och mycket av hennes senare misstro mot auktoriteter blir lättare att förstå mot den bakgrunden: en flicka som tidigt lärde sig att den officiella versionen av en händelse sällan stämmer överens med den privata.

Anfallaren som blev målvakt

Det som brukar överraska folk mest är att Solo inte var målvakt som tonåring. På Richland High School spelade hon längst fram och gjorde 109 mål. Hon ledde laget till tre raka ligatitlar mellan 1996 och 1998 och till delstatsmästerskapet under sitt sista år. Två gånger utsågs hon till Parade All-American och på klubbnivå spelade hon för Three Rivers Soccer Club i Tri-Cities. Reflexerna och den fysiska självsäkerheten fanns redan där. Positionsbytet kom senare.

Det skedde vid University of Washington, där hon började 1999 för att studera talvetenskap och där huvudtränaren Lesle Gallimore och målvaktstränaren Amy Griffin, själv tidigare landslagsspelare, flyttade henne permanent till målet. Bytet gav nästan omedelbart resultat. Solo togs ut i All-Pac-10 fyra gånger och utsågs tre gånger till NSCAA All-American. Under sitt andra år blev hon den första målvakten, och den första spelaren från Washington, att utses till Pac-10 Player of the Year. Hon lämnade Huskies som programmets främsta genom tiderna när det gällde hållna nollor, räddningar och insläppta mål per match. Som sistaårselev var hon den enda målvakten som nominerades till Hermann Trophy, det främsta individuella priset inom collegefotbollen.

Sverige, Lyon och ligorna som ständigt lades ned

Hennes proffskarriär inleddes på en marknad som gång på gång kollapsade omkring henne. Philadelphia Charge valde henne i första rundan av WUSA-draften 2003, som fjärde spelare totalt. Under större delen av sin första säsong satt hon på bänken, men startade de tre sista matcherna. Där höll hon sin första nolla som proffs mot Atlanta Beat och nollade även de blivande mästarna, Washington Freedom med Mia Hamm och Abby Wambach i laget. Bara några dagar före VM 2003 lades WUSA ned.

Solo åkte till Europa. I februari 2004 gick hon till Kopparbergs/Göteborg FC i Sveriges högsta division. Under tio månader spelade hon två gånger i veckan och gjorde nitton matcher. 2005 flyttade hon till Olympique Lyonnais i Frankrike för ytterligare sju månader. Åren utomlands var inte särskilt glamorösa, men de gav henne den matchvana som amerikansk damfotboll inte kunde erbjuda.

När proffsfotbollen kom tillbaka till USA återvände hon också. Hon placerades i Saint Louis Athletica inför den första säsongen av Women’s Professional Soccer 2009 och hjälpte laget, som inledde utan en enda seger, hela vägen till en andraplats. Hon höll nollan i åtta matcher och utsågs till WPS Goalkeeper of the Year. Samma år blev hon den första målvakten att utses till U.S. Soccer Female Athlete of the Year. När Athletica lades ned 2010 gick hon till Atlanta Beat, blev ligans främsta målvakt i antal räddningar och fick böter samt en matchs avstängning efter att ha ifrågasatt domarnas integritet på Twitter. 2011 skrev hon på för magicJack, och i början av 2012 hade även den ligan lagts ned.

Seattle Sounders Women i andradivisionen W-League blev hennes hem 2012. Där spelade hon tillsammans med Alex Morgan, Megan Rapinoe och Sydney Leroux, och laget sålde slut på biljetterna till nio av sina tio hemmamatcher. Från 2013 vaktade hon målet för Seattle Reign FC i den nya National Women’s Soccer League. Efter en handledsoperation under sin första säsong hjälpte hon sedan Reign till en svit på sexton matcher utan förlust och seger i NWSL Shield 2014. Klubben vann samma titel igen 2015. Solo togs ut i ligans Second XI 2014 och var en av finalisterna till priset Goalkeeper of the Year.

Semifinalen hon fick följa från bänken

Solo debuterade i USA:s seniorlandslag i april 2000, i en 8–0-seger mot Island, och åkte till OS i Aten 2004 som reserv bakom Briana Scurry. 2005 var hon förstavalet. Under VM i Kina 2007 släppte hon bara in två mål på fyra matcher och höll nollan i tre raka matcher mot Sverige, Nigeria och England. Inför semifinalen mot Brasilien petade sedan förbundskapten Greg Ryan henne till förmån för den 36-åriga Scurry, som hade ett starkt facit mot brasilianskorna men inte hade spelat en hel match på tre månader. USA förlorade med 4–0.

Solos reaktion efter matchen blev det mest citerade hon någonsin sagt. ”Det var fel beslut, och jag tror att alla som kan något om sporten vet det”, sa hon till journalisterna. ”Jag tvivlar inte på att jag hade räddat de skotten.” Hon tillade att det inte längre var 2004 och att ett lag inte kunde leva på stora namn. Många uppfattade det som ett angrepp på Scurry. Solo bad om ursäkt dagen därpå, men skadan inom laget var redan skedd. Laget, med lagkaptenen Kristine Lilly i spetsen, beslutade att hon inte skulle följa med till matchen om tredjepris. Hon fick inte heller spela i landslagets turné efter mästerskapet, då USA mötte Mexiko. Ryans kontrakt förlängdes inte i december samma år.

Petningen har sedan dess tolkats på två sätt. Enligt den ena versionen bröt Solo mot en oskriven regel i ett dominerande och sammansvetsat lag. Enligt den andra fattade en tränare ett oförsvarligt beslut, och den enda som straffades var spelaren som sa det högt. Solo har alltid hållit fast vid den senare versionen, och i sin självbiografi från 2012, Solo: A Memoir of Hope, skriven tillsammans med krönikören Ann Killion, redogjorde hon utförligt för sin syn på Ryan. Det råder ingen oenighet om att händelsen satte villkoren för hennes relation till laget under resten av karriären: oumbärlig på planen, isolerad utanför den.

Två OS-guld och två Golden Gloves

Hennes svar blev att göra sig omöjlig att ställa utanför laget. Under den nya tränaren Pia Sundhage stod Solo i mål vid OS i Peking 2008, där Scurry inte kom med i truppen. USA besegrade Brasilien med 1–0 efter förlängning och tog guldet. Fyra år senare i London spelade Solo varje minut av turneringen, höll nollan i tre matcher och stod för en sen räddning på Mana Iwabuchis skott i finalen mot Japan. Det hjälpte USA att försvara ledningen och vinna med 2–1, vilket gav Solo hennes andra OS-guld. Inför spelen fick hon en offentlig varning från U.S. Anti-Doping Agency efter att ett test gett utslag för canrenone. Myndigheten godtog att ämnet kom från ett utskrivet läkemedel mot premenstruella besvär, och hon fick klartecken att spela.

Mellan de två OS-turneringarna kom VM i Tyskland 2011, med räddningen som många amerikanska supportrar fortfarande minns bäst. I kvartsfinalen mot Brasilien tvingade Abby Wambachs nickmål i slutsekunderna av förlängningen fram en straffläggning. Solo räddade Brasiliens tredje straff och skickade USA vidare. Hon nådde 100 landskamper i semifinalsegern mot Frankrike och förlorade finalen mot Japan på straffar, men fick ändå med sig Golden Glove som turneringens bästa målvakt och Bronze Ball som dess tredje bästa spelare.

VM i Kanada 2015 var den fulländade versionen. Solo spelade samtliga 630 minuter i USA:s sju matcher, höll nollan i 540 minuter – den näst längsta sviten i turneringens historia – och släppte totalt in tre mål. I semifinalen mot Tyskland väntade hon ut Célia Šašić vid en straffspark så länge att turneringens främsta målskytt tappade fokus och missade. I finalen besegrade USA Japan med 5–2 i Vancouver inför den dittills största tv-publiken någonsin för en fotbollsmatch i USA, och Solo vann sin andra Golden Glove. Laget blev det första inom damidrotten att hyllas med en konfettiparad i New York.

Hon passerade Briana Scurrys landslagsrekord för hållna nollor i september 2014. I juli 2016 blev hon, i en match mot Sydafrika i Chicago, den första kvinnliga målvakten att nå 100 hållna nollor i internationella matcher. Vid OS i Rio en månad senare spelade hon sin 200:e landskamp. Hennes slutliga facit för USA blev 202 matcher, 153 segrar, 102 hållna nollor och en svit på 55 matcher utan förlust – samtliga nationella målvaktsrekord.

Målvakten som aldrig höll tyst

Samma år gav henne ett andra slags rekord, och det är det hennes kritiker helst lyfter fram. Under OS i London 2012 gick hon till angrepp på Twitter mot den tidigare landslagsspelaren Brandi Chastain för hennes tv-kommentarer. I juni 2014 greps hon i Kirkland i delstaten Washington och åtalades för två fall av ringa misshandel med sin halvsyster och sin systerson som målsägande. Solo sa att hon hade försvarat sig. En domare lade ned åtalen i januari 2015 eftersom de påstådda offren inte samarbetade. Senare samma år överklagade åklagarna framgångsrikt och fick åtalen återupptagna, men i maj 2018 lade staden till slut ned fallet. Händelsen ledde till ett brev från senator Richard Blumenthal, som anklagade U.S. Soccer för att tillämpa en dubbel standard genom att behålla henne i VM-truppen samtidigt som NFL stängde av spelare för våld i hemmet.

I januari 2015 stängdes hon av i trettio dagar efter att hennes make, den tidigare NFL-spelaren Jerramy Stevens, gripits för rattfylleri när han körde lagets minibuss under ett träningsläger med Solo i fordonet. Förbundet hänvisade till hennes omdöme. Hennes anhängare påpekar att ingen av anklagelserna om våld i hemmet någonsin ledde till en fällande dom och att hon granskades betydligt hårdare än manliga spelare i liknande situationer. Hennes kritiker invänder att incidenterna fortsatte att komma. Båda iakttagelserna stämmer, och ingen av dem upphäver den andra. Det är framför allt därför hon är så svår att sammanfatta.

Även hennes offentliga liv utanför planen var fullt av aktiviteter. Efter VM 2011 gick hon till semifinal i Dancing with the Stars tillsammans med Maksim Chmerkovskiy och slutade fyra. Hon poserade också för ESPN The Magazine Body Issue och beskrev sig helt enkelt som idrottare. Solo: A Memoir of Hope gick 2012 in på tredje plats på The New York Times lista över inbundna fackböcker, den högsta placeringen någonsin för en fotbollsbok vid debuten. 2014 var hon en av kvinnorna vars privata bilder stals i iCloud-läckan. Hon fördömde det som en handling bortom anständighetens gränser.

Rio – och ordet som satte punkt

Slutet kom snabbt. Under OS i Rio 2016 skanderade brasilianska åskådare ”Zika” åt henne efter att hon lagt upp bilder på myggmedel inför spelen. I kvartsfinalen backade Sverige, nu tränat av Pia Sundhage som hade lett Solo till två OS-guld, hem och höll USA till oavgjort. Sverige vann sedan straffläggningen efter att Solo avbrutit spelet för att byta handskar före den avgörande straffen. Efteråt kallade hon det svenska laget ”ett gäng fegisar”.

Den 24 augusti 2016 stängde U.S. Soccer av henne i sex månader och avslutade hennes landslagskontrakt med hänvisning till kommentarerna och hennes tidigare uppträdande. Solo sa att uttalandena var en förevändning och att hon petades på grund av sin ledande roll i spelarnas kamp för lika lön. Megan Rapinoe undrade offentligt om beslutet var en del av en juridisk strategi. Spelarnas advokat kallade straffet överdrivet och utan motstycke. Solo spelade aldrig mer för USA. Seattle Reign gav henne ledigt resten av säsongen, och vid 35 års ålder var hennes proffskarriär över.

Kampen för lika lön fortsatte utan henne

Det här är den del av berättelsen som har åldrats bäst för henne. I mars 2016 var Solo en av fem spelare – tillsammans med Carli Lloyd, Alex Morgan, Megan Rapinoe och Becky Sauerbrunn – som lämnade in en federal anmälan där de anklagade U.S. Soccer för lönediskriminering. Efter att hon petats fortsatte kampanjen utan henne. I februari 2018 kandiderade hon till posten som ordförande för U.S. Soccer och använde sitt fem minuter långa tal vid förbundets möte i Orlando till att anklaga ledningen för att tiga om lika lön. Carlos Cordeiro vann. I augusti 2018 lämnade hon själv in en stämningsansökan med stöd av Equal Pay Act.

När landslagsspelarna 2022 nådde en förlikning på 24 miljoner dollar med förbundet invände Solo i domstol, bland annat mot advokatarvodena. Hon hävdade att uppgörelsen inte gav dem det kampen hade handlat om. Hennes egen talan lades ned efter en överenskommelse i februari 2023, vilket stängde tvistens sista öppna front. Netflix-dokumentären Untold: Hope Solo vs. U.S. Soccer, som släpptes i september 2024 och regisserades av Nina Meredith, berättade hela historien huvudsakligen ur hennes perspektiv. Filmen noterade att de flesta av förbundets företrädare, hennes tidigare lagkamrater och journalister tackat nej till att medverka. När den släpptes fick många tittare som bara mindes kontroverserna för första gången upp ögonen för hennes opinionsarbete.

Gripandet, behandlingen och Hall of Fame

Det svåraste kapitlet kom efter fotbollen. Den 31 mars 2022 greps Solo på en Walmart-parkering i Winston-Salem i North Carolina, misstänkt för rattfylleri. Hennes tvååriga tvillingar satt i bilen. Hon erkände sig skyldig till rattfyllerianklagelsen; åtalen för motstånd mot gripande och ringa barnmisshandel lades ned. Två månader tidigare hade hon valts in i National Soccer Hall of Fame. Hon bad om att få skjuta upp invalet, sa offentligt att hon skulle skrivas in på ett behandlingshem för att ta itu med sina alkoholproblem och dök inte upp vid ceremonin 2022.

Hon valdes in året därpå, den 6 maj 2023, i Frisco i Texas, i en årskull som också omfattade Landon Donovan och Jill Ellis, tränaren som hade vunnit VM 2015 med Solo i mål. Ordningen på händelserna spelar roll för hur hon bedöms: invalet röstades igenom före gripandet, sköts upp på hennes egen begäran och genomfördes efter behandlingen. Det var den första formella hyllningen av hennes karriär från amerikansk fotboll sedan 2016, och den kom från Hall of Fame snarare än från förbundet.

Solo FC och vägen ner från bergen

Solo bor numera med Stevens, som hon gifte sig med i november 2012, och deras tvillingar, födda den 4 mars 2020, i bergen utanför Asheville i North Carolina. Hon arbetade som expert för BBC under VM 2019, men under större delen av tiden efter att hon petats höll hon sig borta från organiserad fotboll. ”Du vet, det var verkligen svårt att få ner mig från bergen förra året”, sa hon 2026.

Det som fick henne att komma ner var The Soccer Tournament, en sjumannaturnering i Cary i North Carolina med en miljon dollar i prispotten. 2025, vid 43 års ålder, skapade hon Solo FC och anmälde laget till damturneringen. Hon blandade rutinerade spelare med nya talanger från samhällen som hon ansåg hade fått för lite utrymme. Det var första gången hon tävlingsspelade på någon nivå sedan 2016. För hennes tvillingar, som aldrig hade sett henne spela professionellt, blev det första gången. Solo FC nådde kvartsfinal och hon räddade en straff på vägen dit. ”Jag hade nog inte varit tillbaka i fotbollen om det inte vore för TST”, sa hon efteråt.

2026 återvände hon med två lag: ett damlag och ett mixat lag i turneringens nya format för både kvinnor och män, som spelades på WakeMed Soccer Park mellan den 27 maj och den 1 juni. Hon tog rollen som general manager för båda lagen, planerade att själv fortsätta spela samtidigt som hon skulle ge andra målvakter mer speltid och försökte värva en palestinsk landslagsspelare och en somalisk flykting trots visumproblem. ”Det är väldigt viktigt för mig att ha ett lag med stor mångfald”, sa hon. Rollen är blygsam jämfört med en VM-final, men det är den första på flera år som hon helt och hållet har valt på sina egna villkor.

Vad rekordet fortfarande säger

Det råder knappast längre någon tvekan om Solos plats i sporten. Hon är invald i Hall of Fame, utsågs till IFFHS världslag för årtiondet 2011–2020 och hennes 102 hållna nollor i landslaget är fortfarande riktmärket för målvakter inom damfotbollen. Det som fortfarande diskuteras är berättelsen kring siffrorna. I åratal var standardversionen att hon var en talang som gång på gång satte krokben för sig själv. Netflixfilmen, förlikningen om lika lön och hennes öppenhet om alkoholen har gjort bilden mer komplicerad: en spelare som hade rätt i flera av de strider hon tog, fel i andra och straffades för alltihop på en gång.

Hon har aldrig bett om att bli ihågkommen som lätt att ha att göra med. Hennes återkomst till planen, vid 43 års ålder och i en turnering där tröjan saknar förbundsmärke, går helt i linje med allt som kom före. Hope Solo vill fortfarande stå i mål, vill fortfarande välja sitt eget lag och accepterar fortfarande inte att någon annan får bestämma när hon är färdig.