Al Jolson gav filmen dess röst – bakom en mask som ingen i dag kan försvara

Al Jolson

Photo: Film studio / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	26 maj 1886 Seredžius, Litauen
Död	23 oktober 1950 (64)
Yrke	Sångare och skådespelare
Känd för	Jazzsångaren
Priser	Medal for Merit · Hollywood Walk of Fame · American Theater Hall of Fame

”Vänta lite, vänta lite, ni har inte hört någonting än.” Al Jolson hade i åratal riktat det löftet till Broadwaypubliken – en showmans replik före extranumret. I Jazzsångaren sa han det igen, den här gången in i en Vitaphone-mikrofon. Publiken, van vid stumfilmsskådespelare, hörde en man tala till dem från filmduken och ropade tillbaka. Hollywood återvände aldrig till tystnaden.

Problemet är ansiktet han bar när det hände. Filmens sista nummer visar honom på ett knä, med sotad korksminkning, när han sjunger ”My Mammy” – den minstrelmask han hade burit på scenen sedan tonåren. Rösten som förde in ljudet i filmen tillhör artisten som kritiker i dag kallar blackface-artistens kung. Båda dessa fakta ryms på samma filmrulle, och en uppriktig skildring av Jolson måste hålla dem samman, eftersom han själv aldrig skilde dem åt.

Han föddes som Asa Yoelson i Srednike, en judisk by nära Kaunas, som i dag heter Seredžius och ligger i Litauen, men då tillhörde det ryska imperiet. Några födelsehandlingar finns inte bevarade; biograferna anger omkring den 26 maj 1886, medan Jolson själv uppgav 1885. Hans far, rabbin och kantor, seglade till Amerika 1891 och fick arbete i Washington, D.C. Familjen följde efter 1894. Inom ett år var hans mor död. Asa och hans äldre bror Hirsch, som blev Harry, sjöng för småpengar i gathörnen och använde pengarna till teaterbiljetter.

Vägen därifrån gick via en cirkusföreställning, burlesk och åratal av vaudeville. På en teater i Brooklyn 1904 sminkade han sig för första gången med blackface, märkte att publiken reagerade och bar sminkningen i varje föreställning därefter. Han gick med i Lew Dockstaders Minstrels 1909, och 1911 placerade bröderna Shubert honom i La Belle Paree på Winter Garden i New York. Inom en månad var han en stjärna.

Under det följande decenniet drevs Broadway framåt av hans energi. Sinbad från 1918 innehöll ”Swanee”, George Gershwins första skivsuccé, och ”My Mammy”. Bombo hade premiär 1921 på en teater som bröderna Shubert hade döpt om till Jolson’s 59th Street Theatre. Därmed blev han, 35 år gammal, den yngste i USA:s historia att få en teater uppkallad efter sig. Scenskräcken tog ifrån honom rösten före premiären, men han tog ändå emot 37 ridåapplåder, och föreställningen gav honom ”California, Here I Come”.

Warner Bros. hade först velat ha George Jessel, som spelade rollen på scenen, i Jazzsångaren. När Sam Warner bestämde sig för att göra filmen till en Vitaphone-musikal drog sig Jessel för att sjunga, och Jolson fick rollen. Filmen var till största delen stum, med synkroniserat ljud enbart i sångnumren och några korta repliker, men det räckte. Den sjungande narren gick ännu bättre året därpå, och ”Sonny Boy” blev den första amerikanska skivan som såldes i en miljon exemplar. Sedan började intäkterna sina: Mammy och filmerna runt omkring upprepade samma formel, samtidigt som hans gage förblev enormt och publiken tröttnade på vaudeville på film.

Hans bästa film från 1930-talet är den som minst liknar de andra. Hallelujah, I’m a Bum från 1933, regisserad av Lewis Milestone efter ett manus av Ben Hecht, innehöll ingen mammy-sång. The New York Times noterade det med viss lättnad innan tidningen kallade filmen hans bästa. Under-bar förde samman honom med Kay Francis och Dolores del Río. När The Singing Kid kom 1936 stod hans namn inte längre överst på rollistan, och i Rose of Washington Square från 1939 var han trea, efter Alice Faye och Tyrone Power.

Försvaret av Jolson har alltid vilat på hur han betedde sig utanför scenen, och det finns dokumentation av hans agerande. När han läste att låtskrivarna Eubie Blake och Noble Sissle hade nekats servering på en restaurang i Connecticut letade han upp dem och tog med dem på middag. 1924 gjorde han reklam för Garland Andersons Appearances, den första Broadwayuppsättningen med en helt svart ensemble. Under arbetet med The Singing Kid sa han åt Harold Arlen att låta Cab Calloway sjunga på sitt eget sätt. Inget av detta suddar ut hans artistnummer. Dialekten och korksminkningen sålde en karikatyr av svarta amerikaner till en vit publik, och 1938 kallade Sissle själv numret för förödmjukande. Musikkritikern Ted Gioia uttryckte det rakt på sak 2000: ”Om blackface har en skamlig affischpojke är det Al Jolson.” Generositeten och masken hör till samma karriär, och masken var det publiken betalade för.

Mot slutet av 1930-talet hade hans karriär som huvudrollsinnehavare stannat av, och hans tredje hustru, dansaren Ruby Keeler, hade lämnat honom. Kriget gav honom ett syfte. 1942 blev han den första stjärnan att uppträda på en militärbas, och han turnerade på baser från Storbritannien till Alaska, ofta på egen bekostnad, tills malaria han ådrog sig i Stilla havet kostade honom hans vänstra lunga. Sedan gav Columbia honom rollen i The Jolson Story från 1946, där Larry Parks spelade Jolson och Jolsons egen röst användes till dubbningen. Enligt Variety hade den aldrig låtit bättre. Filmen blev en av årets största succéer, och Parks nominerades till en Oscar. Sången är mitt liv följde 1949, och i en Variety-omröstning 1948 utsågs Jolson till den mest populära manliga sångaren i ett startfält där även Bing Crosby och Frank Sinatra ingick.

I september 1950, då han var gift med sin fjärde hustru, Erle Galbraith, flög han på egen bekostnad till Korea och gav 42 föreställningar på 16 dagar. Den 23 oktober dog han av en hjärtattack medan han spelade kort i sin svit på St. Francis Hotel i San Francisco. Han blev 64 år. Försvarsminister George Marshall tilldelade honom postumt Medal for Merit. Hans grav i Culver City, utformad av den svarte arkitekten Paul Williams, pryds av en bronsstaty av Jolson på ett knä, med armarna utsträckta, just när han ska sjunga ”Mammy” ännu en gång.

Hans inflytande sträckte sig längre än hans eftermäle. Crosby sa att Jolson hade publiken i sin hand redan efter de första åtta takterna. Jackie Wilson menade att han borde betraktas som rock’n’rollens stilbildande föregångare, och Judy Garland byggde sin comeback på Palladium 1951 kring en imitation av honom. Richard Bernsteins bok från 2024, Only in America: Al Jolson and The Jazz Singer, återvände till filmen och frågan om blackface. I maj i år uppmärksammade Seredžius 140-årsdagen av hans födelse med en konsert utanför den tidigare synagogan och en minnesbänk.

Jazzsångaren fyller 100 år den 6 oktober 2027. Jubileet går inte att fira utan förbehåll, och det är kanske den mest rättvisande hyllning filmen kan få: ögonblicket då filmen lärde sig tala kom med blackface, och att minnas det ordentligt kräver att man säger båda sakerna högt.