Marlee Matlin fick vänta 35 år på nästa döva Oscarsvinnare – i CODA

Marlee Matlin

Photo: Adam Chitayat / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	24 augusti 1965 Morton Grove, Illinois, United States
Yrke	Skådespelare
Känd för	CODA, Spelaren, Bortom alla ord
Priser	Oscar · Golden Globe · SAG (delad) · Star on the Hollywood Walk of Fame · Morton E. Ruderman Award in Inclusion

När William Hurt öppnade kuvertet för bästa kvinnliga huvudroll läste han upp namnet på sin egen motspelare, och arkivbilderna visar fortfarande hur lite han tycktes njuta av stunden. Marlee Matlin gick upp och tog emot statyetten för Bortom alla ord, som den yngsta kvinnan någonsin i kategorin och den första döva skådespelaren som över huvud taget vunnit en Oscar. Hon tackade på teckenspråk. Sedan ägnade Hollywood, som just gett henne sitt finaste pris, de följande tre decennierna åt att inte skriva en enda filmroll värd namnet åt henne.

Den paradoxen löper genom hela hennes karriär. Oscarn gjorde henne till världens mest kända döva kvinna och, nästan i samma rörelse, till ett undantag som branschen kunde peka på i stället för att förändras. Nästa döva skådespelare som vann en Oscar gjorde det först 35 år senare, i en film där hon själv hade kämpat för att döva roller skulle gå till döva skådespelare. I dag är Matlin mindre intresserad av att vara undantaget än av att producera de berättelser som skulle göra ordet onödigt.

Flickan som skrev in sig i filmhistorien växte upp i förorterna norr om Chicago. Matlin föddes i Morton Grove i Illinois den 24 augusti 1965 och förlorade större delen av hörseln vid 18 månaders ålder efter en sjukdom med hög feber; hon är fortfarande den enda döva i familjen. Hon växte upp i ett reformjudiskt hem, lärde sig sin torahtext fonetiskt inför sin bat mitzva och spelade som sjuåring Dorothy i en barnuppsättning av The Wizard of Oz på International Center on Deafness and the Arts. Henry Winkler såg henne i en av teaterns föreställningar, och många år senare stod han värd för hennes bröllop.

Provspelningen som ändrade allt gällde filmversionen av Mark Medoffs pjäs, vars Sarah Norman byggde på den Tonybelönade döva skådespelerskan Phyllis Frelich. Matlin var 19 år under inspelningen, en nykomling mot en etablerad stjärna, och hennes Sarah – en döv kvinna som vägrar tala för att göra det bekvämt för den hörande man som älskar henne – bar filmen. En kritiker jämförde henne med stumfilmens stora skådespelare. Bortom alla ord hade premiär i oktober 1986 och gav henne en Golden Globe och, vid galan i mars 1987, Oscarn.

Det som följde visade hur snävt välkomnandet hade varit. När Matlin ett år senare delade ut priset för bästa manliga huvudroll läste hon upp de nominerades namn med rösten i stället för att teckna dem, och dövpressen vände sig mot henne; tidningen Silent News gav kontroversen hela förstasidan. Hon hade vuxit upp med både tal och teckenspråk och har sagt att reaktionen chockade henne. Episoden låste fast henne i en dubbel fälla som hon aldrig helt tog sig ur: för döv för de flesta rollsättare, inte döv nog för delar av sin egen gemenskap.

Televisionen gav henne det arbete som filmen höll inne med. Hon bar Reasonable Doubts som döv åklagare och fick två Golden Globe-nomineringar, och hon Emmynominerades för gästroller i Seinfeld, Picket Fences, The Practice och Law & Order: Special Victims Unit. Hon blev Joey Lucas, opinionsanalytikern som drabbade samman med staben i Vita huset, sedan skulptören Jodi Lerner i The L Word och Melody Bledsoe, en döv mamma i Switched at Birth. 2015 gjorde hon Broadwaydebut i Deaf Wests nyuppsättning av Spring Awakening.

Den kanoniserade versionen av den vägen är en triumf. Den mer exakta är att Matlin sällan fick bärande filmroller efter debuten, och att hennes egen film, berättad ur ett hörande perspektiv, har åldrats på sätt som hon i dag själv sätter ord på. Inför 40-årsjubileet av Bortom alla ord sade hon till Gold Derby: ”Jag tror att det finns många ämnen här som folk, inte bara döva och funktionshindrade, utan helt enkelt folk, känner sig obekväma med.”

Den privata historien var ännu mörkare. I sina memoarer I’ll Scream Later från 2009 skrev hon om drogberoendet som förde henne till Betty Ford Center och hävdade att Hurt, hennes motspelare och partner under två år, misshandlade och våldtog henne. Dokumentären om hennes liv från 2025 återvänder till Oscarskvällen utan att lägga de anklagelserna åt sidan.

Det var med CODA som argumentet började vända till hennes fördel. Hon spelade Jackie Rossi, mamma i en fiskarfamilj där bara tonårsdottern kan höra, och drev på för att de döva rollerna skulle gå till döva skådespelare. Filmen vann Oscarn för bästa film, Troy Kotsur vann för bästa manliga biroll och ensemblen delade Screen Actors Guilds pris för bästa rollbesättning. Trettiofem år efter hennes egen statyett hade en döv skådespelare till stått på samma scen.

Därefter flyttade hon bakom kameran. 2023 regisserade hon Ava’s Story, ett avsnitt av Fox-serien Accused om en döv surrogatmamma, med döva skådespelare i huvudrollerna. 2025 blev hennes eget liv ämnet: Marlee Matlin: Not Alone Anymore, regisserad av den döva skådespelerskan Shoshannah Stern och uppbyggd kring ett samtal mellan de två kvinnorna på amerikanskt teckenspråk, hade premiär på Sundance i januari, gick upp på bio via Kino Lorber i juni och sändes i PBS-serien American Masters i oktober.

2026 återkom hon som producent. SIREN: The Voices of Shelley Beattie, Irene Taylors dokumentär om den döva kroppsbyggaren som tävlade i American Gladiators under namnet Siren och dog 2008, hade premiär på HBO den 22 september. Matlin hittade Beatties historia genom en sökning på nätet och kände igen sitt eget mönster i den: berömmelse, diskriminering, beroende och en hörande värld som gång på gång bad en döv kvinna att förklara sig.

Engagemanget löper parallellt med skådespeleriet. Hon har i decennier drivit kampen för textning, vittnat inför den amerikanska senaten, tagit plats i styrelsen för Gallaudet University och blivit ACLU:s kändisambassadör för funktionshindrades rättigheter. För svenska tittare, vana vid textad utländsk film och tv, kan textning låta som en självklarhet; för döva i USA var det en strid. Vid Oscarsgalan 2026 lyfte Akademiens ordförande fram henne från scenen för den textningsteknik som hennes kampanjer bidragit till att föra in i biograferna.

Matlin är sedan 1993 gift med Kevin Grandalski, polis i Burbank, som hon träffade under inspelningen av Reasonable Doubts; paret har fyra barn. I juni 2026 höll hon examenstalet vid University of Oregon, där hennes yngsta dotter Isabelle tog examen.

Samma månad skrev Matlin kontrakt med Gilbertson Entertainment om management inom film, tv och produktion, en överenskommelse som mest liknar en plan. Kvinnan som en gång fick vänta på att andra skulle skriva en roll åt henne väljer nu vilka döva berättelser som når filmduken och vem som får berätta dem. Fyrtio år efter debuten är det den roll som Oscarn aldrig erbjöd henne.