Peter Watson är liten och begåvad, och det är just det som blir hans olycka. Två stora, obildade pojkar jagar honom utan att ge sig, och Wes Andersons Svanen börjar i den jakten. Filmen bygger på en novell av Roald Dahl och berättas av Peter själv som vuxen, spelad av Rupert Friend. Den är kort, runt sjutton minuter, men lämnar inte mycket andrum. Det som visas gör ont, och ingen försöker mildra det.

Anderson gör filmer där varje föremål har sin plats, och Svanen är mörkare än det man brukar förknippa med honom. Symmetrin och de prydligt arrangerade bilderna känner man igen. Här gör de dock något annat än vanligt. Ett barn som förföljs av två äldre pojkar rör sig i en värld där allt är perfekt uppställt, och hotet blir obehagligare just för att ingenting i bilden verkar ske av en slump. Pojken är den enda som inte har kontroll över något. I andra Andersonfilmer är ordningen något att njuta av. Här tar den ifrån pojken varje plats att gömma sig på. Fyra scenarbetare ingår i rollerna, och det stämmer med intrycket av en värld som byggts medvetet, nästan som en scen.

Friend berättar historien som en man som har burit på den länge. Det är ett klokt val att låta berättelsen bära sig själv, för materialet är hårt nog. Eftersom det är den vuxne Peter som talar anar man redan från början att pojken tar sig igenom. Spänningen försvinner inte för det, men tonen blir sorgsnare än panikslagen. Det är också den rösten som gör att filmen inte blir en ren skildring av övergrepp utan ett minne hos någon som vet hur det gick. Orden bär mer än bilderna, och Anderson litar tydligt på dem, på samma sätt som i The Wonderful Story of Henry Sugar, som kom före Svanen.

Asa Jennings som unge Peter har den svårare uppgiften: att spela någon som är rädd men ändå inte vill ge upp sin värdighet. Han gör det återhållsamt och utan onödiga gester, vilket passar i en film där så mycket annat är utstuderat. Hade pojken själv lagt till en egen teatralitet hade det blivit för mycket. Hans lugn gör att de båda förföljarna, stora och obildade, känns ännu mindre moraliskt, även om de fysiskt fortfarande överväldigar. Skillnaden mellan styrka och skärpa är berättelsens kärna, och Jennings behöver inte understryka den.

Ralph Fiennes spelar Roald Dahl själv. På papperet är det en elegant idé att låta författaren dyka upp i sin egen berättelse. Men rollen driver inte historien framåt, och hans närvaro känns mer som en bock vid förlagan än som något filmen behöver. Det är synd, för en skådespelare av hans dignitet hade kunnat ge tråden liv. Nu fungerar han mest som en ram runt den egentliga berättelsen.

Här ligger också filmens svaghet. Sjutton minuter räcker inte till allt novellen rymmer. Frihet, uthållighet och tro finns som teman, men filmen hinner knappt dröja vid dem eftersom jakten måste fortsätta. Ibland önskar man att Anderson hade stannat längre hos pojken i stället för att hålla den eleganta takten uppe, och berättarrösten blir på sina ställen mer känslosam än scenerna behöver.

Svanen släpptes på Netflix den 28 september 2023 som en av fyra kortfilmer efter Dahls noveller. Den hör inte till Andersons mest personliga filmer, men den är omsorgsfullt gjord. Bäst är den när den noggrant komponerade formen krockar med den råa berättelsen, och svagast när den stannar upp för att bocka av ännu en hälsning till förlagan i stället för att stanna kvar hos pojken och hans rädsla.