David M. Rosenthals No Limit från 2022 använder fridykning som en bild för vad ett förhållande kan kosta. Att hålla andan, sjunka lite djupare, vänja sig vid trycket: det är en användbar metafor för en kärlek som långsamt blir kontroll, och filmen förstår den. Frågan är hur långt den vågar följa sin egen bild. Det är ett dystert, stramt relationsdrama, och det vilar nästan helt på två skådespelare.

Roxana Aubrey (Camille Rowe) lämnar studierna och sitt liv i Paris för en fridykarkurs i södra Frankrike. Där möter hon Pascal (Sofiane Zermani), och inte långt därefter har hon dragits in i något som hon inte längre styr över. Berättelsen beskrivs som en fri bearbetning av fridykaren Audrey Mestres död under ett försök att slå världsrekord, men filmen själv insisterar på att den är fiktion, och det är rimligt att ta på allvar. Det här är ingen dokumentär om en verklig människa utan ett påhittat kärleksdrama med en verklig olycka i bakgrunden. Ämnet är besatthet, kärlek som glider över i kontroll och vad man är beredd att riskera för att hitta sig själv.

Det starkaste i filmen är Rowe och Zermani. Rowe gestaltar Roxanas längtan bort så att man tror på den, och sårbarheten växer fram gradvis i stället för att komma på en gång. Därför är det lätt att tro både på modet hos en kvinna som överger Paris och studierna och på oron som kommer senare. Zermanis Pascal är charmerande och obehaglig på samma gång, ibland inom en och samma replik. Deras gemensamma närvaro bär flera scener som manuset inte klarar på egen hand, och det är de två man minns efteråt. Filmen innehåller dessutom ganska explicita sexscener, som visar hur stor del av relationen som bygger på kroppslig dragning.

Svagare är dramaturgin. Filmen undersöker en giftig relation, men mönstret är välbekant: passion, sedan kontroll, sedan insikt. Den som har sett några liknande filmer gissar ofta vad som kommer härnäst, och när Roxana äntligen börjar förstå var hon har hamnat har spänningen redan runnit av. Scenerna mellan de två börjar likna varandra. Ett förhållande som glider mot kontroll behöver små, nästan omärkliga förskjutningar, inte samma rörelse upprepad om och om igen. Den franska titeln, Sous emprise, betyder ungefär under inflytande och beskriver historien bättre än No Limit: den handlar mindre om gränser än om att någon hålls kvar.

Filmen utnyttjar också en möjlighet för sparsamt. I en film om fridykning borde varje nedstigning kunna visa hur mycket Roxana redan har gett upp. Jag saknade ett samband mellan relationen och sporten, där det ena hela tiden kastar ljus över det andra. Havet ger filmen stämning, men det driver sällan berättelsen framåt och förklarar ingenting om de två människorna.

Roxanas beslut att lämna Paris övertygade mig inte helt. Att avbryta studierna är ett stort steg, men om publiken själv måste gissa vad som ligger bakom blir sambandet mellan handling och person svagt. När det är oklart varför någon går, väger hennes senare val också mindre. Jag hade velat ha en enda konkret detalj om det liv hon lämnar bakom sig.

Runt huvudparet finns César Domboy (Tom), Laurent Fernandez (Stephane), Zacharie Chasseriaud (Sacha), Natalie Mitson (Naomi) och Muriel Combeau (Juliette). Alexandre Poole spelar Joseph Archer, Hassam Ghancy Doktorn och Laurence Porteil Publicisten. För mig förblev de bakgrund snarare än människor med egna historier, eftersom nästan allt vi får veta kommer genom de två i mitten. Det är synd, för en relation där någon hålls fast blir tydligare när man ser dem som står nära och kunde ha märkt något.

Mitt omdöme blir därför delat. Rytmen sviktar på sina håll, särskilt där Roxanas och Pascals förhållande går i cirklar, och manuset tar nästan aldrig en risk. Den som drar sig för mörka, tunga kärlekshistorier kan lugnt hoppa över filmen. För den som står ut med dem ligger värdet i Rowe och Zermani. Roxana framstår till slut mer som någon som saker händer med än som någon som själv bestämmer, och det är en brist i rollen snarare än i skådespelet. Rowe är bättre än det manus hon har fått.