Redan öppningen berättar att Chloe och Jack inte har någon framtid tillsammans. Rue Morgue beskriver hur Do Not Disturb börjar med flygbilder över soliga Miami, klippta i ett käckt, rytmiskt tempo, och sedan skär över till en långsam och tyst scen: Jack sover på baksätet i en bil medan Chloe ser på honom, nedstämd. Kontrasten är filmens tes i miniatyr. Inte ens paradiset kan laga det som är trasigt mellan de två. John Ainslie, som både skrivit och regisserat, behöver inte förklara mer än så.

Paret är på smekmånad i Miami, men Mark Reviews Movies konstaterar att om de någonsin varit lyckliga tillsammans tog den fasen slut långt före resan. Spänningen mellan dem är påtaglig i varje ögonblick, och Ainslie hittar gång på gång nya sätt att skruva upp den just när man trott att obehaget nått sitt tak. Det är obekvämt att se på, och det är meningen. Kimberly Laferrière och Rogan Christopher gör Chloe och Jack till människor man känner igen och helst går omkring i en stor båge, som Mark Reviews Movies uttrycker det, eftersom deras gemensamma aura består av frustration och oro.

Största delen av filmen utspelar sig i ett trångt rum utan utsikt. Rue Morgue kallar det ett smutsigt motellrum, och enligt Mark Reviews Movies blir själva rummet en anledning till gräl. Chloe hade hoppats på havsutsikt, eftersom hotellet ligger precis vid stranden, men Jack ville inte betala extra för något han tyckte var oviktigt när stranden ändå ligger där. Det handlar inte bara om läge och pengar. Chloe har ett fast arbete, står för det mesta av parets utgifter och har tidigare varit nöjd med det. Nu vill hon vara gift, grunda familj och se Jack ta initiativ, inte för att ekonomin kräver det, utan för att hon ska veta att hon kan lita på honom när det verkligen gäller. Den uteblivna havsutsikten blir därmed ett symptom, inte en orsak.

Rue Morgue sammanfattar rollfigurerna kärnfullt: Jack är besittande, likgiltig och ostödjande, Chloe manipulativ, förbittrad och paranoid. De älskar att trycka på varandras knappar, och vi som tittar lär oss snabbt vilka knapparna är. När paret väl tar drogerna sitter vi därför i samma båt som de. Vi vill att de ska pröva vad som helst som kan laga relationen, för deras skull och för vår egen.

Redan frågan om droger är en stridspunkt. Enligt Mark Reviews Movies vill Jack, trots att han lovat sin fru att sluta, medan Chloe inte vill, eftersom hon vet vilken person maken kan bli när han är påverkad. Ändå bestämmer de sig för att en peyoteupplevelse ska stärka äktenskapet. De anar inte att det de fått är en sällsynt och kraftfull sort som skickar dem på en psykedelisk färd genom kärlek, lust och köttsliga begär. Rue Morgue placerar filmen bland andra drogdrivna skräckfilmer som Climax, Swallowed och Placebo, som spelar på rädslan att förlora kontrollen och glida in i vansinne. Här för stoffet paret närmare varandra, men till priset av en omättlig hunger efter andra människor och efter varandra.

Det som lyfter filmen över ett gräl i ett hotellrum är hur historien, enligt Mark Reviews Movies, förvandlas till en oroande skräckberättelse som på ett märkligt sätt visar paret samarbeta som bäst, samtidigt som de ägnar sig åt det värsta tänkbara beteendet. Rue Morgues rubrik fångar det: en kannibalisk separationshistoria på badsalter. Drogerna och hungern för alltså inte filmen bort från äktenskapskrisen. De driver samma gräl vidare, och nu får det kroppsliga följder för båda.

Rogan Christophers Jack är enligt Rue Morgue ofta stel och krystad, men han vaknar till liv i scenerna där han är hög. Hans fysiska komik och förvirrade uttryck är trovärdiga och mycket roande. Prestationen är ojämn, men den blir bäst just när rollfiguren tappar greppet, och den ger filmen ett humoristiskt andrum. Mot honom står Laferrière som Chloe, den av de två som vet vad som väntar när Jack tar något.

Rue Morgue invänder samtidigt att filmen är nästan för enkel i sin teckning av personerna som individer. Vi får aldrig veta vad de offrat för att hålla relationen vid liv, vad de skulle förlora på att gå skilda vägar eller hur deras liv kunde bli bättre utan varandra. När insatserna försvinner blir publiken likgiltig inför frågan om äktenskapet överlever. Invändningen väger tungt i en film som nästan helt vilar på två personer. Mark Reviews Movies ger Chloe en tydlig bakgrund, med fast arbete, ekonomiskt ansvar och en längtan efter familj, medan Jack i hög grad förblir mannen som inte ville betala extra för havsutsikten och som bröt sitt löfte om att sluta.

Rollistan fylls ut av Janet Porter som Wendy, Patrick McNeil som Manuel, Christian McKenna som Wayne och Rupinder Nagra som Saj. Trish Rainone, Rebeka Herron och Jimmie Chiverelli spelar figurer som listas som »Homewrecker on the Dancefloor«, »Co-Producer on the Dancefloor« och »Sexy Mofo in Hat & Suit on the Dancefloor«, så filmen lämnar tydligen det trånga rummet någon gång. Men det är rummet och de två människorna i det som bär filmen, och det är där Ainslie lägger sin kraft.

Den kanadensiska filmen, med Serendipity Media och Dark Star Pictures bakom sig, handlar om två människor som är så fast i att såra varandra att det krävs en psykedelisk resa och en hunger efter kött för att de ska agera tillsammans. Det är obehagligt, stundtals rått komiskt och begränsat av tunt tecknade rollfigurer. För den som står ut med att sitta fast i det där rummet är den värd tiden.