Anna Foersters Lou utspelar sig 1986 på Orcas Island i delstaten Washington, där Allison Janney spelar en enstöring som bor ensam med hunden Jax. Första gången vi ser henne är hon inne i byn för att handla förnödenheter. Sheriffen försöker övertyga henne om att ett armband av koppar skulle lindra hennes artrit, precis som det har hjälpt honom själv. Det är en liten, nästan komisk scen, och den får oss att tro att filmen ska bli stillsammare än den blir. På vägen hem stannar Lou till hos sin hyresgäst Hannah för att påminna om att hyran ska betalas dagen därpå. Sedan kommer stormen.

Upplägget är rakt och funktionellt. Hannahs vän Chris far ut för att köpa förnödenheter, plockar upp fel liftare och blir dödad. Liftaren kapar strömmen hos Hannah (Jurnee Smollett-Bell), och när hon går ut för att fixa den försvinner dottern Vee. Hannah springer till grannen och avbryter Lous självmordsförsök. Innan de ens hunnit lämna huset sprängs Lous lastbil av en bomb. Det är ett brutalt sätt att tvinga ihop två kvinnor som knappt känner varandra, och filmen lägger ingen tid på att förklara det. Resten är en jakt genom natten. Formen är bekant från otaliga thrillers. Det som ger den udd är besättningen: en butter hyresvärd som helst vill vara ifred och en mamma i panik, ute i ovädret utan något annat än varandra.

Janneys Lou är fåordig och sluten, en människa som verkar ha slutat räkna med framtiden. Därför slår det hårdare när hon berättar för Hannah att hon tillbringade 26 år som fältagent åt CIA. Att hon längs vägen dessutom dödar Philips kumpaner Tony och Gerry, spelade av Daniel Bernhardt och RJ Fetherstonhaugh, visar att den gamla grannen är något helt annat än hon utger sig för. Janney spelar det med en torr återhållsamhet som övertygar mer än något utbrott hade gjort. Hon får hålla tillbaka, och filmen litar på henne när hon gör det.

Smollett-Bell har den otacksammare uppgiften. Hannah är en mamma i panik, och rollen ger inte mycket mer att arbeta med än desperation och envishet. Hon klarar det väl och gör att samspelet med Janney fungerar. Två kvinnor som inte litar på varandra jagar samma man av helt olika skäl. Den spänningen bär filmen betydligt längre än själva jakten.

Kidnapparen visar sig vara Vees pappa Philip, en före detta Green Beret och krigsförbrytare som Hannah trodde var död. Logan Marshall-Green spelar honom som ett hot som hela tiden finns någonstans i utkanten av berättelsen. Vändningen vid stranden i Eagle Bay är att Philip också är Lous son. Hon lämnade honom som barn för att inte avslöja ett hemligt uppdrag i Iran, och han spårade senare upp dem efter att hon angett honom för att skydda Hannah och Vee. Här vill filmen träffa som hårdast, och avslöjandet är tänkt att få allt det föregående att framstå i nytt ljus. Det lyckas bara delvis. Beskedet kommer sent och avverkas snabbt, och Lous skuld hade behövt mer utrymme för att väga lika tungt som filmen vill.

Därmed är vi framme vid Lous största problem, manuset. Den första akten är långsam, och scener som sheriffens samtal om armbandet känns mer som utfyllnad än som uppbyggnad. Fyren fylld med sprängämnen, CIA-helikoptern som dyker upp i rätt ögonblick och slutstriden på stranden är effektiva, men de vilar på tillfälligheter som kräver en hel del välvilja av publiken. Roger Ebert-sajtens recension pekar på just detta: filmen bygger på den sortens band mellan personer som kräver stark skrivning och regi för att man ska köpa dem. Här får banden mer hjälp av skådespelarna än av repliken.

Slutet lämnar frågor öppna. Lou och Philip försvinner under vattenytan när en CIA-agent skjuter, och i sista scenen skymtar en kvinnas arm med ett ärr som liknar Lous, och ett koppararmband, bakom en kikare på färjan. Det är en effektfull knorr, men den känns mer som ett sätt att slippa avgöra något än som ett genomtänkt slut. Sheriffen hade redan gett Lou armbandet vid Eagle Bay, så symbolen fanns redan på plats och behövde knappast understrykas.

Lou fick blandade recensioner när Netflix släppte den den 23 september 2022, och både beröm och kritik pekade åt samma håll: Janney hyllades, manuset kritiserades. Decider kallade den en värdig suspensethriller som bärs upp av starka insatser, och det är en rimlig bedömning av en film som mest är en kväll i soffan. Den vill ibland vara en berättelse om skuld och försoning men nöjer sig med att vara en välgjord jakt, och mer än så ska man inte begära. Man ska ändå inte avfärda den. Janney är värd tiden, även när intrigen under henne knakar.