Poliskommissariatet i Copshop är ingenting speciellt: en liten stad i Nevadaöknen, några celler, en kort korridor emellan. Det är precis den anonymiteten Joe Carnahan väljer som arena. En bedragare låter sig gripas för att gömma sig för sin lönnmördare. Lönnmördaren låter sig gripas i sin tur. Imellem dem, på sin första nattskift, står polisen Valerie Young.

Frank Grillos Teddy Murretto är den typ av rollfigur som den här sortens actionfilm skapades för: kvick i munnen, moraliskt flexibel, faktiskt rolig när filmen tillåter det. Gerard Butlers Bob Viddick är en yrkesman med just den professionella tröttheten som passar bättre än hjältemod. Deras ordduell i cellerna bär upp filmens första hälft.

Alexis Louder är filmens oannonserade bästa argument. Valerie Young behöver inte lära sig vara modig under nattens händelser — hon är det redan. Louder spelar henne utan den vanliga bågstrukturen för en hjälte som «hittar sin styrka»: styrkan finns där från start. Det natten kräver av henne är helt enkelt att förbli sig själv under extrem press.

Toby Huss kliver in i tredje akten som utsänd städare, och filmen skiftar ton mot något mörkare. Carnahan håller i geometrin i det slutna rummet med en klarhet som actionfilm sällan bibehåller efter det andra platsbyte: du vet alltid var varje karaktär befinner sig, vad de har och vad som händer om de använder det.

Copshop håller vad det lovar och gömmer en överraskning plakaten inte nämner. Grillo och Butler levererar precis det publiken väntar sig. Louder levererar det ingen räknade med — en prestation som överlever filmen den tillhör.