Honor Rose (Angourie Rice) har bara ett mål för ögonen: en plats på Harvard. Vägen dit går via en rekommendation från skolans studievägledare Mr. Calvin (Christopher Mintz-Plasse), och Honor är beredd att göra nästan vad som helst för att säkra den. Så inleds Oran Zegmans Honor Society, en tonårskomedi som snabbt visar sina tänder: den vältaliga high school-senioren sätter upp en machiavellisk plan för att sätta dit sina tre närmaste konkurrenter om det åtråvärda brevet.

Planen går bland annat ut på att sprida en falsk rykteskedja om Kennedy Park (Amy Keum) och förstöra Travis Biggins (Armani Jackson) rykte. Men när Honor oväntat förälskar sig i sin störste rival, Michael Dipnicky (Gaten Matarazzo), börjar hennes kalkylerade strategi svikta. Zegman fyller filmen med visuella ledtrådar till detta: i Honors sovrum och skåp hänger affischer och ligger boktitlar som, om man tittar noga, antyder de mörkare machiavelliska teman som ligger under den glansiga high school-ytan.

Angourie Rice bär filmen med en prestation som balanserar mellan lismande beräkning och äkta sårbarhet – hon gör Honor både irriterande och sympatisk på samma gång. Gaten Matarazzo ger Michael en värme som gör att romansen känns levande även när manuset tvekar. Christopher Mintz-Plasse levererar sin vanliga torra komiska tajming som studievägledaren utan att breda ut sig för mycket, medan Armani Jackson och Amy Keum gör det mesta av sina scener som Honors offer.

Det som lyfter Honor Society är den skarpa dialogen och de oväntade vändningarna i Honors härskarteknik – scenerna där hon låtsas vara Michaels vän för att komma åt honom, eller lirkar med Mr. Calvin för att framstå som harmlös, hör till filmens roligaste. Ljudspåret bidrar också till det höga tempot utan att ta över bilden.

Svagheterna finns i konstruktionen. Vissa av Honors intriger är så överdrivna att de tänjer på trovärdigheten, och den romantiska handlingen med Michael känns emellanåt påtvingad snarare än naturligt framvuxen. Filmen vill vara en mörk high school-komedi, men glider ibland tillbaka in i genrens mest slitna klichéer – den bitska bästa väninnan, det missförstådda mobbningsoffret, den alltför bekväma försoningsscenen.

Angourie Rice har tidigare visat prov på komisk timing i The Nice Guys och dramatisk räckvidd i tv-serien The Baby-Sitters Club, och hon för in båda registren i Honor. Gaten Matarazzo, känd sedan barnsben genom Stranger Things, får här chansen att spela romantisk huvudperson snarare än ensembleroll, och han tar den chansen med ett lugn som sticker ut. Christopher Mintz-Plasse, som gjorde sig ett namn i Superbad, har byggt en karriär på just den sortens torrt komiska bifigurer han spelar här.

Under ytan av intriger och bitska repliker ligger en berättelse om ambition, manipulation och vad som händer när prestationsångest krockar med den första förälskelsen. Zegman håller ett stadigt tempo genom hela filmen och låter humorn bära de mörkare undertonerna utan att förlora sig i sentimentalitet.

Honor Society är inte en perfekt film – upplösningen kommer för snabbt, och vissa bifigurer förtjänar mer utrymme – men den vågar vara både elakare och roligare än de flesta tonårskomedier om skolans hierarkier. Filmen hade premiär på Paramount+ den 29 juli 2022 och möttes av positiva recensioner, med särskilt lovord åt Rice, Matarazzo och Mintz-Plasse. Den håller fortfarande som en komedi med skarpare tänder än genren normalt tillåter sig.