Det börjar med en svart ros. På skolans Garden Day, där eleverna ger varandra blommor anonymt, får Nica (Caterina Ferioli) en svart ros av någon som aldrig visar sig, och Rigel nekar till att den kommer från honom. Det är en bra öppning, för den visar vad filmen vill vara: en tonårsromance med mörkare undertoner än genren brukar tillåta sig. Alessandro Genovesi har regisserat efter Erin Dooms roman, och Olycksmakaren kom till Netflix i april 2024.

Utgångspunkten är enkel. Nica och Rigel kommer från barnhemmet Sunnycreek, där barndomen var hård, och hamnar tillsammans hos Anna och Norman Milligan. Hemma hos de nya föräldrarna är Rigel fientlig mot Nica, och sedan börjar känslorna förskjutas. Filmen gör ingen hemlighet av vart det barkar. Frågan är bara vad som hinner hända på vägen.

Det som bär filmen är Simone Baldasseroni som Rigel Wilde. Rigel är ingen vanlig bråkstake. Han bär med sig Sunnycreek, där föreståndaren Margaret var stolt över honom medan de andra barnen utsattes för hennes övergrepp, och Baldasseroni spelar både hårdheten och rädslan under den. När Rigel får ett anfall efter slagsmålet med Lionel (Alessandro Bedetti) och Nica måste ta hand om honom, hade scenen lätt kunnat bli sliskig. Baldasseroni håller igen, och det räddar den. Ferioli är stillsammare som Nica. Hon är trovärdig i tvekan och försiktighet, men rollen ger henne mindre att arbeta med än Rigel får.

Sabrina Paravicini gör Margaret, och det är filmens bästa biroll. Hon spelar henne behärskad snarare än teatralisk, och just därför är hon obehaglig. Man förstår hur en sådan människa kan få makt över barn, utan att filmen behöver förklara det med musik eller överdrivna repliker. Margaret släpper inte taget om Nica och Rigel ens när de har lämnat barnhemmet, och det ger berättelsen ett hot som den annars skulle sakna. När Adeline, Nicas barndomsvän, kommer på besök och vill driva en rättsprocess mot Margaret, tackar Nica först nej. Hon klarar inte av att möta sitt förflutna. Det är en av filmens mest ärliga scener.

Svagheterna märks när handlingen ska skjutas framåt. Spänningen mellan Nica och Rigel byggs upp länge, och när den väl släpper känns det mer förutbestämt än oundvikligt. Rigels besked att han lämnar familjen Milligan kommer dessutom plötsligt och förklaras för lite. Man tror på att de två dras till varandra, men relationen ser ibland ut som en följd av omständigheterna snarare än något som växer mellan två personer.

Lionel är det tydligaste exemplet. Som motståndare hade han kunnat bära en egen intrig, men han reduceras till ett ensidigt hot. Hans övergreppsförsök mot Nica på skoldansen, och sedan bilen som kommer farande mot paret på bron, så att de tvingas hoppa ner i floden, känns mer som genvägar för handlingen än som scener som säger något om figurerna. Övergångarna mellan det mörka och det romantiska blir också hastiga. I stunder som den efter Rigels anfall hittar filmen rätt balans, men den håller den inte.

Bäst fungerar Olycksmakaren när den låter musiken arbeta. Andrea Farris filmmusik, med ett tema för Nica och ett för Rigel, säger mer om figurernas inre än många av replikerna. Där manuset är tunt är det musiken som håller kärlekshistorien uppe.

Filmen är ojämn, men den tar sig an något mörkare än tonårsromance brukar göra. Berättelsen om barn som växer upp i misshandel och sedan hittar till varandra förtjänade ett manus med mer luft. Baldasseroni och Paravicini är skälet att se den ändå.