Don’t Look Up börjar inte i Vita huset utan på ett universitet. Kate Dibiasky, doktorand i astronomi vid Michigan State University, upptäcker en komet som ingen har sett förut. Hennes handledare Randall Mindy (Leonardo DiCaprio) räknar ut att den träffar jorden om ungefär sex månader och är stor nog att utplåna mänskligheten. The Guardian beskriver den som en komet i Mount Everests storlek. Det är en kylig, nästan sakligt vetenskaplig startpunkt, och Adam McKay använder den för att ställa filmens enda verkliga fråga: vad händer när sanningen är bekräftad och ingen bryr sig?

Svaret kommer fort. Teddy Oglethorpe (Rob Morgan), chef för Planetary Defense Coordination Office, verifierar beräkningarna och följer med de två till Vita huset. Där möts de av likgiltighet från president Janie Orlean (Meryl Streep) och hennes son och stabschef Jason (Jonah Hill). När forskarna läcker nyheten i ett morgonprogram behandlar programledarna Jack Bremmer (Tyler Perry) och Brie Evantee (Cate Blanchett) världens undergång som lättsam underhållning. Variety återger rådet som programmets producent ger Mindy och Dibiasky: »Keep it light, fun«. Det är en träffsäker sammanfattning av filmens syn på medierna, som Variety i sin tur kallar för vippande gubbhuvuden. Dibiasky tappar fattningen, rasar om hotet och lämnar studion, och reaktionen hos allmänheten blir ljum.

Rollistan är lång, och Streep tar mest plats i den. Hon spelar presidenten som en pantomimskurk, för att låna The Guardians ord. Variety menar att hon uppenbart har roligare än publiken, och den delen av omdömet håller jag med om: hon framstår som en ledare som är mer upptagen av sin image än av ett hot som kan avsluta allt. Screen Rant beskriver Hills Jason som presidentens inkompetenta son, och det är just det som gör figuren obehaglig: en man som sitter bredvid makten utan att något tyder på att han förtjänar platsen. Mark Rylance är den kusliga brittiska techmogulen Sir Peter Isherwell. The Guardian skriver att den politiska och mediala klassen är förlamad av storföretagens intressen, och Isherwell är den figur i filmen som personifierar just det.

Jennifer Lawrence är dock den som bär filmen. Film Probe skriver att hon spelar Kate med värme, sårbarhet och igenkänning och att hon är den enda karaktären som känns helt verklig. Variety noterar hennes näsring och håret i färgen röd sammetstårta, och det passar en kvinna som är ilsken av goda skäl. DiCaprio är stark, som han brukar vara. The Guardian beskriver Mindy som en nördig, skäggig astronom som är nervös inför mänskliga möten och beroende av Xanax. Film Probe tycker att hans udda karaktärsval ibland skymmer själva rollen. Timothée Chalamet, som först verkar vara ett närmast löjligt tillskott, blir enligt samma recensent till slut genuint sympatisk. Roger Ebert går ännu längre och menar att om filmen förtjänar något pris så är det castingchefen Francine Maislers.

Sedan kommer invändningarna, och The Guardian är hårdast. Tidningen kallar satiren mödosam, självmedveten och ansträngd och jämför den med en 145 minuter lång sketch i Saturday Night Live, utan den briljanta humorn från Succession, som McKay samproducerar. Variety kallar den självbelåten, en politisk satir med lätta måltavlor, och sågar tanken att mänsklig dumhet skulle vara en djup iakttagelse. Rotten Tomatoes sammanfattar problemet på ett rättvist sätt: de spridda gliringarna träffar inte alltid, men filmen träffar mitt i prick när det gäller den kollektiva förnekelsen. Film Probe, som först tyckte att filmen var högtravande, nedlåtande och tung i handen, ger efter en andra visning ändå plus, men tycker att några av de många stjärncameorna borde ha klippts bort. Jag delar den invändningen. Ensemblen, som även rymmer Ron Perlman, Ariana Grande och Kid Cudi, ger stundtals intryck av att filmen räknar namn snarare än att bygger scener.

Samtidigt vilar komedin på ett fundament som håller. The Guardian påpekar att öppningens bisarra spektakel bygger på fakta: det är faktiskt amerikansk regeringspolicy att avleda inkommande asteroider med missiler, en poäng som Werner Herzog också gör i dokumentären Fireball. Screen Rant lyfter i sin tur fram en löpande gag om en tjänsteman som ljuger om gratisprylar och menar att obehaget ligger kvar under även de roligaste scenerna. Där blir skrattet obekvämt, och det är den effekt som Screen Rant uppskattar mest hos McKay.

McKay hade redan visat i The Big Short och Vice att han kan blanda komik och allvar, och Screen Rant ser Don’t Look Up som ett steg in i ren satir. Kometen är en allegori för klimatkrisen, men filmen speglar också hur samhället reagerade på vetenskapen under covid-19-pandemin. The Guardian drar paralleller till Dr. Strangelove, Network och Wag the Dog och menar att filmen är mer medveten om sin höga satiriska ambition än Mimi Leders Deep Impact från 1998.

Filmen producerades av McKays Hyperobject Industries och Bluegrass Films. Den var ursprungligen tänkt att gå upp på bio via Paramount Pictures, men rättigheterna övertogs av Netflix. Inspelningen skulle ha börjat i april 2020 i Massachusetts, sköts upp på grund av pandemin, startade i november 2020 och avslutades i februari 2021. Den fick en begränsad biopremiär den 10 december 2021 och släpptes på Netflix den 24 december.

Mottagandet var delat. Beröm riktades mot skådespelarna och musiken, medan kritiker som tyckte att satiren var självbelåten och tungfotad stod mot dem som såg den som skicklig. The Guardians Donna Lu skriver att filmen fick ett kyligt mottagande av många filmkritiker, men att klimataktivister hyllade den. National Board of Review och American Film Institute listade den bland årets tio bästa filmer. Den nominerades till fyra Oscars, bland dem Bästa film, och till fyra Golden Globes och sex Critics’ Choice Awards, och vann Bästa originalmanus vid Writers Guild of America Awards. På Netflix slog den rekord för flest visningstimmar under en vecka och blev den näst mest sedda filmen på tjänsten under de första 28 dagarna.

Don’t Look Up hamrar in sitt budskap hårt, och den hade vunnit på färre kända ansikten och en kortare speltid. Ändå är det Lawrences varma Kate, Streeps pantomimpresident och skildringen av den kollektiva förnekelsen, den som Rotten Tomatoes pekar ut som filmens träffsäkraste del, som jag tar med mig härifrån. Att en så stor streamingproduktion gick så rakt på klimatkrisen, och att så många såg den, är i sig värt att notera.