Lägenheten i New York känns trängre för varje scen. Katie, Rachel och Christina har samlats hos sin pappa Vincent, som ligger i sin sista tid med hospicevård i hemmet, och ingen av dem vet riktigt vart hon ska ta vägen. Azazel Jacobs His Three Daughters handlar om tre systrar som blivit främlingar för varandra och om en bostad med för få rum. Utgångspunkten är inte ny, för syskon som samlas runt en dödsbädd har vi sett många gånger. Det som bär filmen är skådespelarna och Jacobs manus, som hellre låter ett gräl om äpplen stå för sorgen än förklarar den.

Katie (Carrie Coon) öppnar kylskåpet, hittar tre påsar äpplen och inget annat och fäller sin dom över Rachel. Rachel (Natasha Lyonne) fick aldrig Vincent att skriva på ett beslut om att inte återupplivas medan han ännu var vid full sans, och det låter Katie henne inte glömma. När Rachel röker marijuana i lägenheten kräver Katie att hon går ut, av respekt för familjen. Så grälar människor kring en sjukbädd: förbluffande konkret, och sällan om det som egentligen gör ont. Rachel är bara styvdotter, men det är hon som bott kvar hos Vincent under hela sjukdomen. Det vet alla i rummet, och därför sticker varje replik.

Filmen är skarpast när systrarna får sörja på tre olika sätt. Rachel vägrar gå in i sovrummet där Vincent ligger medvetslös och sitter i stället och fastnar i sina sportspel. Katie försöker skriva hans dödsruna och kommer ingenstans. Angel, som arbetar på hospicet, varnar för att pappan kan dö mycket hastigt, och varningen hänger över de följande scenerna utan att någon vill röra vid den. Lyonne spelar Rachels undvikande som något nästan kroppsligt, en människa som håller sig borta från ett enda rum. Coon gör Katie till någon som måste ha kontroll och ofta har rätt i sak men fel i tonen. Olsens Christina står mitt emellan, tills hon skriker åt de båda andra att hon hatar dem. Den scenen är en av filmens bästa, eftersom allt som hållits tillbaka plötsligt tar sig ut.

Kulmen utlöses av Benji (Jovan Adepo), Rachels pojkvän. Han ser hur systrarna behandlar henne och att Katie, som bor i Brooklyn, sällan hjälpt till. Trots att Rachel ber honom låta bli ger han sig in i bråket. Det var Rachel som skar äpplena åt Vincent när han till sist inte åt något annat, säger han, och själv var han vän med Vincent. Katie hade kallat honom en främling, men han träffade henne senast hon var där, för några månader sedan. Därefter får frågan om hyreskontraktet på den hyresreglerade lägenheten, som Rachel tar över när Vincent dör, ny tyngd, och Katies misstanke att Rachel bara väntar på att ärva blir svår att hålla fast vid. När Katie antyder att Rachel är mindre dotter än de andra svarar Rachel med tårar i ögonen att Vincent var den enda pappa hon någonsin haft. Ingen i scenen försöker låta fin, och därför går repliken rakt in.

Jacobs regi låter lägenheten göra jobbet. Handlingen håller sig nästan helt inom samma väggar, och det räcker för att skapa den instängdhet som gör grälen begripliga. Formen är gedigen snarare än iögonfallande och tar aldrig uppmärksamheten från de tre skådespelarna.

Mitten av filmen har ett par svagare ögonblick. Tempot sjunker när den dröjer vid systrarnas käbbel och Rachels spelande. Jag förstår syftet, eftersom det är så de slipper se vad som pågår i sovrummet, men vissa scener säger samma sak en gång för mycket. Humorn som filmen blandar in är oftast välkommen, men ibland tar den udden av spänningen för tidigt.

Slutet är desto bättre. Dagen efter kommer Katie och Rachel närmare varandra genom Angels upprepade felbedömningar av när Vincent ska dö, och den lilla stunden av skratt väger tyngre än någon stor försoning. Katie ber om ursäkt, men bara för just äpplena, och filmen är klok nog att inte låta det räcka som förlåtelse. Ingenting löses, men systrarna blir för ett ögonblick lättare att vara i samma rum med.

His Three Daughters hade premiär på filmfestivalen i Toronto 2023 och kom till Netflix i september 2024. National Board of Review tog med den bland årets tio bästa oberoende filmer, och ensemblen och Jacobs delade på Independent Spirit Awards Robert Altman Award. Den når inte riktigt upp till den råa precisionen i Momma’s Man från 2008, men som film om tre systrar som måste sörja i samma trånga lägenhet är den svår att värja sig mot.