Beth vaknar omtöcknad i Kroatien, och hennes bästa vän Kate är borta. Så börjar The Weekend Away, Netflixthrillern från 2022 i regi av Kim Farrant, och det är en inledning som lovar mer än filmen i längden håller. Det är en snabb och rätt effektiv thriller som hela tiden rör sig framåt, men den förlitar sig för ofta på att nästa vändning ska dölja hur tunna figurerna är.

Manuset har Sarah Alderson skrivit efter sin egen roman från 2020. Beth, en amerikansk nybliven mamma bosatt i London, reser till Kroatien med Kate för en helg som egentligen ska ge henne andrum från ett äktenskap som har stannat av. De går ut på klubb, två män flirtar med dem, och nästa morgon minns Beth nästan ingenting. Polisen rycker på axlarna, maken Rob visar föga intresse, och den enda som tar henne på allvar är taxichauffören Zain. Det är en bra utgångspunkt: en kvinna i ett främmande land som inte kan lita på sitt eget minne och därför inte heller kan övertyga någon annan. Att det senare visar sig att både hon och Kate hade droger i kroppen gör hennes läge inte lättare, för det är precis det som får henne att framstå som misstänkt.

Filmen står och faller med Leighton Meester. The Guardian beskrev den som en stram men tunn thriller med henne som tyngdpunkt, och det stämmer. Hon spelar Beth som någon som hela tiden måste bevisa att något är fel, utan att ha mer än ett hål i minnet att peka på. Det ger rollen en envishet som är lätt att följa, och Meester låter den slita på figuren i takt med att misstankarna vänds mot henne. Ziad Bakri gör Zain till en varm men aldrig sentimental biroll, mannen som hotar en av klubbkillarna för att få tillbaka Kates väska och telefon. Luke Norris har det svårast som Rob: figuren är skriven så att man misstänker honom långt innan filmen vill det, och då hjälper det inte att han spelas utan större skiftningar.

Manuset är filmens svagaste led. Upplösningen kommer i omgångar. Först visar det sig att männen på klubben var eskorter som Kate själv hade bokat, och att de dessutom drogar och rånar sina kunder. Sedan hittar Beth Kates textmeddelanden och förstår att Rob och Kate hade en affär. Airbnb-värden Sebastian visar sig filma sina hyresgäster, och just de inspelningarna ger Beth nästan alla svar på en gång: Kate följer efter männen i en taxi och kommer tillbaka i en annan bil, som tillhör polismannen Pavić. Det löser sig lite väl bekvämt. Pavić faller därefter från en byggnad och dör, och polisen drar slutsatsen att han dödade Kate när hon avvisade honom. Det går fort, och hans roll är så knapphändigt förberedd att den känns mer som ett hål i handlingen som behövde fyllas än som en person vi har lärt känna.

Miljön är vacker, vilket Roger Ebert också pekar på, men Farrant gör förvånansvärt lite av den. Kroatien fungerar som vykort snarare än som hot, trots att Beth är mer isolerad än de flesta thrillerhjältar: polisen beslagtar hennes pass, hon är misstänkt för mordet och i praktiken fast i landet. Filmen hade tjänat på att låta det främmande göra mer av arbetet. Det som däremot fungerar är tempot, där Beth jagar ledtrådar i en takt som inte lämnar tid att ställa för många frågor.

Bäst är slutet, trots att det knappast är subtilt. Tillbaka i London vill Rob att de ska försöka igen, och när Beth letar efter bilnycklarna hittar hon pärlor från ett halsband som hon gav Kate, i hans rockficka. Hon ringer polisen, låter linjen vara öppen och konfronterar honom; han erkänner att han flög till Kroatien för att hindra Kate från att avslöja affären, att de bråkade och att han knuffade ner henne i vattnet. Det är nästan för prydligt att just pärlorna avslöjar honom, men scenen har en kyla som resten av filmen saknar, och den ger Meester något att spela mot.

Mottagandet blev blandat. Ebert beskrev filmen som den bästa sortens avsiktligt befängda pulpthriller, medan andra läste samma orimligheter som slarv. Publiken brydde sig föga: mellan den 27 februari och den 20 mars 2022 sågs filmen i 79,95 miljoner timmar enligt Netflix topplistor. The Weekend Away fastnar inte i minnet, men den håller farten hela vägen, och med Meester i centrum orkar man gärna med den till sista scenen.