Heartstopper var serien som bestämde att en queer tonårskärlek mellan två killar inte behövde en tragedi för att rättfärdigas. Under tre säsonger blev Nick Nelson och Charlie Spring förälskade, kom ut för dem som betydde något, tvekade och höll fast, och det värsta serien gjorde mot dem var att låta dem vänta. Den mjukheten var ingen tillfällighet i tonen: den var hela argumentet, ett medvetet svar på årtionden av berättelser där det att vara ung och queer innebar straff.

Heartstopper Forever stänger berättelsen som långfilm i stället för en fjärde säsong. Filmen bygger på den sjätte och sista delen av Alice Osemans grafiska romaner tillsammans med hennes novell ”Nick and Charlie”, kapitlet där parets visshet möter det vanligaste hotet i varje uppväxtberättelse: kalendern. Skolan tar slut, universitetet närmar sig, och frågan är inte längre om Nick och Charlie älskar varandra utan om kärleken överlever två olika städer.

Därför spelar formatbytet roll, och därför är det seriens svåraste prov. En serie kan hålla en romans svävande i ett varmt nu nästan hur länge som helst; ett slut måste låta tiden röra sig. Oseman, som skapat verket och skriver manus utifrån sina egna sidor, lämnar avslutningen till en ny regissör, Wash Westmoreland, vars Colette och Still Alice handlade om människor som förhandlar om vilka de är mot klockan. Han ersätter seriens regissör Euros Lyn, och valet bådar en mer filmisk ton för avskedet.

Det är här Heartstopper mäter sig mot sin egen släktlinje. Brittisk ungdoms-tv har ett långt minne av grymhet, från överdoserna i Skins till de komiska förödmjukelserna i Sex Education, och Heartstopper var den medvetna korrigeringen, närmare Young Royals eller Love, Simon: det queera filmat som en första kärlek och inte som ett sår. Faran med varje slut är att det kräver en insats, och den billigaste insatsen är smärta. Filmens verkliga uppgift är att stänga dörren utan att förstöra det som gjorde serien särpräglad.

Den återvändande ensemblen bär historien i ansiktet. Kit Connor och Joe Locke har vuxit upp i dessa roller inför öppen ridå, liksom publiken som började se dem vid fjorton. Tillbaka är Yasmin Finney, William Gao, Corinna Brown, Kizzy Edgell, Tobie Donovan och Rhea Norwood som vänkretsen som alltid betytt lika mycket som paret. En förändring svider för de trogna: Olivia Colman återvänder inte som Nicks mamma Sarah, och Anna Maxwell Martin tar över rollen.

Det ett slut byggt på vänlighet inte kan ge tillbaka är själva svävandet. Nöjet med Heartstopper låg i känslan att dessa figurer hade all tid i världen; att växa upp är att upptäcka att tiden alltid gick. Det återstår att se om en berättelse så hängiven mjukheten kan bära detta avsked utan att svika det som gjorde den unik.

Heartstopper Forever är 111 minuter lång, producerad av See-Saw Films, och kommer till hela världen på Netflix den 17 juli, med Derek Jacobi och Eddie Marsan bland de nya ansiktena.