De flesta filmskapare ägnar karriären åt att försöka fånga en enda bild från barndomen. För Takashi Yamazaki var den bilden aldrig Godzilla. Det var en gyllene drake med tre huvuden som härjade i bergsstaden Matsumoto, där han växte upp, och besvikelsen över att monstret bara passerade genom hans hemstad alldeles för snabbt.

Med Godzilla Minus Zero har regissören äntligen filmat scenen han aldrig fick se. Bekännelsen, som han gjorde för Reuters när filmen gick upp på biograferna, har spridits som en charmig personlig utvikning. Men den är mer än så. Den förklarar hur uppföljaren är uppbyggd och varför den vanligaste invändningen mot filmen sannolikt var ett medvetet val, inte en tillfällighet.

Yamazaki berättade för Reuters att han hade hoppats få se King Ghidorah härja i Matsumoto i Ghidorah, the Three-Headed Monster, och att han blev besviken över hur kort tid staden syntes i dess väg. ”Så, 55 år senare, lät jag King Ghidorah dyka upp i min egen film. Jag fick chansen att göra den film jag ville se då, och skapade de scener jag ville visa mitt yngre jag, som om jag sa: ’Det här var väl det du ville se?’”, sade han. ”Så min dröm har äntligen gått i uppfyllelse efter 55 år, och jag är verkligen lycklig.”

Pojken på festivalvisningen

Nyhetsbyråernas versioner säger att den unge Yamazaki ”ivrigt väntade” på premiären av originalfilmen från 1964. Men datumen går inte riktigt ihop. Han föddes samma år, en tillfällighet han uppenbarligen uppskattar: ”Ghidorah dök upp på vita duken för första gången 1964, och jag föddes själv 1964”, berättade han för Den of Geek. Filmen hade japansk premiär i december det året, när han fortfarande var spädbarn. Hans egen uppgift om 55 år pekar i stället mot den nedkortade version som Ishirō Honda satte samman för Toho Champion Festival, barnmatinémaratonet där filmen visades 1971. Den troligare – och mer rörande – bilden är av en liten pojke på en barnvisning, som väntar på att få se sina egna gator på duken.

Önskan bleknade aldrig. Ghidorah var hans första och enda val av motståndare, berättade han för Den of Geek: ”Det var också första gången en kaiju kom [på vita duken] till min hemstad Matsumoto. Därför har jag särskilda minnen av det och känner nostalgi inför monstret. Jag hade alltid tänkt att Ghidorah skulle vara med om jag gjorde en andra film, och jag vek egentligen aldrig från den idén.” Yamazaki har arbetat med specialeffekter på Shirogumi sedan mitten av 1980-talet och skrev, regisserade och ansvarade återigen själv för de visuella effekterna. Önskan överläts alltså aldrig åt någon annan att förverkliga. Pojken och teknikern är samma person.

En Ghidorah-film – helt enligt plan

Enligt recensionerna inleds filmen med just den önskan. Inverse beskriver hur invånarna i Matsumoto flyr undan ett osynligt hot innan draken visar sig, först i en mindre form med ett enda huvud. Fangoria, som såg filmen på New York Film Festival, beskriver hur den flygande draken ödelägger Matsumoto. Yamazaki har sagt att han skapade scenerna för sitt yngre jag, och filmen börjar precis så.

Den vanligaste invändningen bottnar i samma sak. Dread Central kallar uppföljaren ”mer en King Ghidorah-film än en Godzilla-film” och räknar till tre korta Godzilla-framträdanden under de första 90 minuterna. Inverse är överlag positiv, men landar ändå i slutsatsen att filmen ”kunde ha haft mer Godzilla”. Ställd mot regissörens bekännelse framstår obalansen mindre som en felbedömning än som en prioritering. Pojken i Matsumoto bad aldrig om Godzilla.

Yamazaki ger också draken en samhällelig betydelse. Han berättade för Den of Geek att Ghidorahs kontroll över vädret är ”en metafor för en naturkatastrof” och påminde om ”många förödande tyfoner som vi var tvungna att överleva under efterkrigstiden”. Fangoria uppmärksammar en ny rollfigur: en meteorolog vars tyfonvarningar tystades av regeringen. Godzilla är samtidigt, med regissörens ord, ”inte vår vän” utan ”en närvaro någonstans mellan odjur och gud”. Den privata fantasin om en ödelagd hemstad vävs samman med ett nationellt minne av katastrofer. Godzilla Minus One, som vann en Oscar för visuella effekter, fungerade på samma sätt – och därför blev den mer än en monsterfilm.

Premiär, mottagande och vad som väntar

Yamazaki insisterar på att han inte försökte upprepa sina egna framgångar. ”Jag sa till gänget att ni måste glömma allt. Vi hade verkligen tur med ’Godzilla Minus One’. Försök inte upprepa det. Fokusera på att göra den bästa möjliga Godzilla-filmen, det bästa möjliga underhållningsspektaklet”, sade den 62-årige regissören till Reuters.

Uppföljaren utspelar sig 1949, med Ryunosuke Kamiki, Minami Hamabe och Sae Nagatani tillbaka i rollerna som familjen Shikishima. Filmen hade premiär på New York Film Festival i september, gick upp i Japan via Toho den 3 november och nådde nordamerikanska biografer den 6 november. Det är den första japanska produktionen som spelats in för IMAX. Kritikerna är överens om effekterna men oeniga om dramat: Inverse kallar den en värdig uppföljare, medan Dread Central ser ”ett nedslående steg tillbaka” och kritiserar filmens sentimentalitet och tempo.

Yamazaki har sagt att han kanske hittar på ett eget monster till en eventuell tredje film. Fram till dess har Matsumoto fallit för samma drake två gånger på vita duken: först i en kort scen som gjorde en pojke besviken, och nu i en film som pojken växte upp och regisserade.