Carter Lee vaknar i en blodfläckad motellsäng i Seoul med ett korsformat ärr på bakhuvudet och utan minne av vem han är. Det har gått två månader sedan en pandemi med utgångspunkt i DMZ började slå mot USA och Nordkorea. I huvudet sitter en mystisk apparat, i munnen en bomb, och i örat en röst som säger åt honom hur han ska undvika att bli dödad. Som inledning till Jung Byung-gils actionthriller Carter fungerar det utmärkt: huvudpersonen vet lika lite som vi. Sedan börjar filmen tappa greppet om sin egen berättelse.

Joo Won bär hela företaget. Som Carter Lee spelar han en man utan förflutet men med kroppen intakt, och slagsmålen kräver mer av honom än replikerna gör. Scenen i badhuset, där närmare hundra gangsters går till angrepp, är filmens mest hållbara affischbild: slag efter slag, ingen andningspaus, ingen nåd. Det är gediget hantverk. Rollfiguren får ändå aldrig fäste. Är han en naturaliserad nordkorean på uppdrag, som det först heter? Eller den före detta spion som CIA påstår att han är? Filmen hinner knappt ställa frågan innan nästa konfrontation står i dörren, och när svaren väl kommer har man slutat bry sig.

Rösten i örat tillhör Han Jung-hee, spelad av Jeong So-ri. Hon arbetar för Nordkoreas arbetarparti, som tillsammans med Sydkorea försöker ta fram ett botemedel mot viruset. Doktor Jung Byeong-ho har botat sin egen dotter Ha-na, och arbetet med vaccinet bygger på en av hennes antikroppar. Men Ha-na har försvunnit och antas ha kidnappats av CIA, och Carters uppgift är att hämta tillbaka henne. Det är en tydlig och driftig utgångspunkt. Jeong So-ri bär den med en röst som får vara filmens fasta punkt medan allt annat skiftar.

Lee Sung-jae har den otacksamma uppgiften att spela Kim Jong-hyeok, mannen bakom kuppen i Nordkorea. Rollen är tunn. Han är en motståndare utan svängrum, skriven efter välkänd mall, och han hotar aldrig på allvar att bli något annat än intrigens nödvändiga skurk. Det är ett manusproblem snarare än ett skådespelarproblem, men resultatet blir detsamma: varje scen där Kim ska väcka rädsla eller fascination går på tomgång.

Bäst är filmen när den låter kroppen tala. Striderna mot de infekterade patienterna och Kims soldater på den biomedicinska anläggningen har ett obarmhärtigt tempo, och man ser hela tiden vem som slår vem. Men sådana stunder är glest utplacerade. Mellan dem trängs långa förklaringar och intrigvändningar som inte vilar på någon känsla för figurerna, så att det som borde vara chocker mest känns som punkter på en lista.

Jung Byung-gil har skrivit manus tillsammans med Jung Byeong-sik, och det är där skon klämmer. Som regissör visar han teknisk säkerhet, framför allt i koreografin och i fotot, som håller en sval, avvaktande ton mitt i allt blod. Som berättare är han mindre bestämd. Spionthriller, smittskräck och politiskt maktspel ryms i samma film, men ingen av dem får tid att växa ut ur de andra. Resultatet liknar tre filmer som delar på en speltid.

Camilla Belle och Mike Colter spelar Agnes och Smith. De hör till de många figurer som passerar förbi utan att få forma berättelsen, och man har svårt att minnas dem när eftertexterna rullar. Det är synd.

När Netflix släppte filmen den 5 augusti 2022 blev mottagandet blandat till negativt. Kritikerna lyfte fram actionscenerna, fotot och Joo Wons insats, och höll emot att handlingen och manuset höll lägre klass. Det är en rättvis sammanfattning. Det som fungerar fungerar utan förbehåll, och det som inte gör det går inte att skylla på någon annan än den som skrev det.

Under ytan finns teman som identitet, lojalitet och familj: en man som inte vet vem han är och som får olika svar beroende på vem som frågar. Det är material för en stillsammare film. Här hinner det bara skymta förbi mellan två slagsmål, och uppdraget att föra Ha-na till den nordkoreanska anläggningen tar över innan någon av tankarna hunnit fäste.

Carter är välgjord men oklar i sitt syfte. Bakom kameran finns en tekniskt skicklig regissör, framför den en huvudroll som kan sin sak, och slagsmålen sitter kvar i minnet dagen efter. Men berättelsen rusar så fort att man aldrig hinner bry sig om vart den är på väg, och man lämnar filmen imponerad utan att vara berörd.