Lee Na-mi lämnar sin telefon kvar på en buss, och det är hela olyckan. Mannen som plockar upp den, Oh Jun-yeong, ger sig inte ut för att vara något annat än en hjälpsam främling, och det är just det som gör filmen obehaglig. Kim Tae-joons regidebut Unlocked (2023) tar den vardagliga oron för digital övervakning och gör den till ett psykologiskt katt-och-råtta-spel mellan offer och förövare.

Upplägget är enkelt. Na-mi arbetar med marknadsföring på ett start-upbolag som säljer gelédrycker och extrajobbar på pappans café. När hon tappar telefonen använder Jun-yeong (Yim Si-wan) en röstförvrängande app för att få henne att hämta den på en reparationsverkstad. Där sitter han maskerad, lagar skärmen, får henne att uppge lösenordet och installerar spionprogram. Det som skrämmer är hur metodisk han är. Han kartlägger hennes dagar, arrangerar tillfälliga möten och blir hennes vän. När pappan, Seung-woo (Park Ho-san), börjar misstänka honom tar sig Jun-yeong in i hans hus och håller honom fången, så att ingen längre kan skydda henne. Det är filmens kallaste drag, och Yim Si-wan spelar det med ett vänligt yttre som gör det ännu obehagligare.

Chun Woo-hee har den svåra uppgiften att spela någon som hela tiden ligger ett steg efter, och hon gör det utan stora gester. Ingen hysterisk gråt, snarare en panik som växer tyst. Bäst är hon när Na-mis liv rasar ihop på nätet. Jun-yeong använder hennes sociala medier för att läcka arbetsinformation och svartmåla företaget, och hon får sparken. När hon och bästa vännen Eun-joo (Kim Ye-won) försöker anmäla hackningen får de veta att de först måste skaffa bevis. Jun-yeong snappar upp deras meddelande till en vän som är expert på digital säkerhet och utger sig själv för att vara experten. Sedan får han Na-mi att tro att Eun-joo ligger bakom det hela, vännerna bryter med varandra, och hon står helt ensam. Det är den mest effektiva delen av filmen, eftersom hotet här består i att hon blir avskuren från alla som skulle kunna tro på henne.

Polisspåret ger filmen ett andra ben att stå på. Detektiven Woo Ji-man (Kim Hie-won) utreder ett mord där en kropp hittats på ett avlägset berg, och spåren leder honom till Jun-yeong. När han hittar Jun-yeongs lägenhet, full av bevis, är det filmens mest traditionella deckarspänning, men Jun-yeong lyckas lura honom och förstöra bevisen. Tillsammans med kollegan Jeong-ho (Jeon Jin-oh) spårar Ji-man sedan upp reparationsverkstaden, och där dyker Na-mi själv upp. Hon föreslår en fälla i sin lägenhet, och polisen låter bli att berätta att hon har att göra med en seriemördare. Här börjar trovärdigheten vackla. De ser Jun-yeong närma sig Na-mis hus, känner inte igen honom och låter honom gå. Därefter skickar de Na-mi till pappans hus, där Jun-yeong redan väntar.

Det är här filmen tappar greppet, för den verkar förlita sig på att premissen ska bära resten. Bråket mellan Na-mi och Eun-joo känns onaturligt, eftersom det inte finns någon verklig grund för det utöver Jun-yeongs manipulation. Även Jun-yeongs bakgrund är tunn. Vi får veta att han gjort det här mot åtta offer tidigare, och att han stulit identiteten från Ji-mans son, den riktige Jun-yeong, som var hans första offer. Vändningen knyter ihop polisen och skurken, men den förklarar inte varför han gör det han gör, och den känns tillkrånglad snarare än nödvändig.

Slutet drar åt samma håll. Na-mi tvingas dränka sin pappa i badkaret, polisen hinner tillbaka efter en signal från henne, och hon skjuter “Jun-yeong” i tron att pappan är död. Att han lever, och att Ji-man tar på sig skulden för skottet, löser konflikten snabbt och snyggt, kanske för snyggt efter allt som föregått det. Filmen vill vara både psykologisk thriller och deckargåta och når inte riktigt fram i någotdera.

För en förstafilm är Unlocked bättre på att göra en illa till mods än på att hålla ihop handlingen. Premissen sitter och Yim Si-wan är farligt charmerande, men sista tredjedelen hänger på tillfälligheter som filmen själv har skapat.