Al Capone styrde Chicago med skräck. Josh Tranks film börjar där det slutar: en 47-årig man instängd på en herrgård i Florida, med demens orsakad av neurosyfilis, oförmögen att skilja mellan minnen och hallucinationer. Capone är inte ett porträtt av legenden. Det är ett porträtt av vad som återstår när legenden inte längre har någon att bära upp den.

Trank bygger filmen utan traditionell intrig. Inga bankrån, inga rättegångar, ingen operatisk hämnd — gangsterfilmens mekanismer lyser med sin frånvaro. I stället: upplösning. Capone som driver runt på sin egendom, talar med döda, skjuter en guldpläterad kulspruta mot trädgårdens träd. Hallucination och verklighet separeras inte visuellt. Gränsen är avsiktligt suddig, och filmens estetik lutar mot skräckfilmen snarare än det historiska dramat. Det fungerar inte alltid. Men det är rätt val för det här materialet.

Tom Hardy bär filmen. Hans Capone — familjen kallade honom Fonzo — är en fysisk konstruktion av nästan klinisk precision: käken som slappar, blicken som söker ett namn den inte hittar, raseriutbrotten när hjärnan tappar greppet. Hardy ber inte om sympati för figuren. Han kräver att vi tittar. Det är en betydande skillnad och en svårare sak att åstadkomma.

Övriga skådespelarna fungerar som referenspunkter för Hardys prestation. Linda Cardellinis Mae Capone är filmens emotionella ankare — en kvinna som stannade genom allt, utan att filmen kommenterar den lojaliteten. Matt Dillon och Kyle MacLachlan fyller nödvändiga funktioner i periferin.

Filmens svagheter samlas i andra halvleken. Anhopningen av hallucinatoriska sekvenser utan tillräcklig dramatisk rörelse tappar fart precis när den behöver bygga upp trycket. Trank har visionen; han har inte alltid kontrollen över tempot. 103 minuter känns längre än de är.

Capone är ovanlig i sin genre: ett kriminellt biopic som vägrar förhärliga och i stället visar biologisk sönderfall. Tom Hardy ser till att det vägrandets kostar något att bevittna.