Madrassen dunsar. Luna (Gaite Jansen) hoppar på den medan Mink (Martijn Lakemeier) står utanför och lyssnar efter hur högt det kan låta när de på allvar går loss senare. Så öppnar Happy Ending, och som Decider noterar är ironin medveten: ljuden förmedlar ett hett sexliv som inte finns. Luna avslöjar själv sanningen i en berättarröst: ”Det där var min 132:a fejkade orgasm.” Joosje Duks holländska dramedy handlar om ett par som varit tillsammans i ett år, och om en kvinna som aldrig har sagt till sin pojkvän att hon inte kommer.

Enligt Decider träffades de när de jobbade på samma strandbar, föll för varandra direkt och ser fortfarande söta ut tillsammans. De dansar, dricker och går på utklädningsmiddagar med vännerna, och Luna har flyttat in hos Mink. Hon är uppenbart kär i honom. Just därför är hemligheten så tung att bära. Hon låtsades första gången de låg med varandra, fortsatte låtsas, och nu går det inte att ta tillbaka, som tandkräm som inte går att pressa in i tuben igen. En natt, när Mink har somnat, smyger hon ut på badrummet, öppnar tvållådan och tar fram sin vibrator för att göra färdigt jobbet (Decider). Scenen är torr och exakt, och den säger mer om hennes ensamhet i förhållandet än någon monolog.

Årsdagen blir vändpunkten. En av Lunas väninnor ger paret fluffiga handbojor, och presenten växer till en idé: vad sägs om att bjuda in en tredje person i sängen? Luna föreslår det och Mink är med på noterna, men han har missuppfattat henne grundligt. Decider uttrycker det så att han tror att hon sjunger ”Erotic City” när hon i själva verket sjunger ”I Can’t Get No Satisfaction”. Enligt The Movie Culture dyker frågan upp under en middag på restaurang, när en servitör berättar om en alkoholfri drink som heter ”trio”. Mink tvekar först men säger ja. Common Sense Media pekar på det som gör upplägget så sorgligt: hon övertygar honom utan att berätta det verkliga skälet. Paret pratar inte med varandra, och lösningen hon väljer är att lägga till en människa i stället för ett samtal.

Där ligger också filmens största irritationsmoment, och Decider säger det rakt ut: protagonisten är frustrerad men gör ingenting åt saken, fast hon lätt skulle kunna ta upp den. Samma recension medger i nästa andetag att det är svårt att säga till en partner av ett år att han aldrig riktigt har tillfredsställt en, att man har låtsats hela tiden, och att sanningen sannolikt skulle krossa hans känslor. Båda reaktionerna är rimliga. Filmen kräver tålamod med Luna, och den som tappar det har inte läst fel.

Jakten på en tredje person ger filmen dess mest uttalat komiska parti. Decider beskriver en nattklubbssekvens där paret försöker plocka upp någon och Luna visar sig oförmögen att flirta. Boaz Kok står i rollistan som ”Guy in Club”. Humorn vilar på Lunas obekvämhet och inte på att göra henne till åtlöje, vilket skiljer scenen från den grövre sortens sexkomedi. Att hon till slut hittar Eve via en dejtingapp, efter att de redan bytt blickar under en av hennes cykelturer (The Movie Culture), leder filmen in i dess egentliga ärende.

Eve spelas av Joy Delima, och mötet mellan de tre är filmens kärna. Enligt The Movie Culture följer en sensuell scen där de turas om, och Mink säger att de haft ”livets bästa sex”. Samma recension noterar att Eve frågar Luna vad hon själv föredrar i sängen, en fråga som Mink aldrig har fått ställa på riktigt, eftersom Luna aldrig sagt som det var. Här kommer hennes första orgasm, och den kommer från Eve, inte från Mink. Ready Steady Cut ser samma sak ur andra hållet: Luna och Eve får kontakt under dejten, medan Mink förblir ovetande om Lunas behov. Dialogen och sexscenerna är frispråkiga men känns aldrig gratis, skriver Ready Steady Cut, och det är en träffande beskrivning av tonen.

Efter det blir det rörigt, på ett sätt som känns mänskligt. Luna fantiserar om Eve och reser ofta hem till henne (The Movie Culture), och enligt Common Sense Media är hon otrogen mot Mink. När hon till slut berättar vad problemet är blir han, förståeligt nog, arg över att hon hållit inne med det så länge. Hans ilska är lätt att förstå: efter ett år får han veta vad som hela tiden saknats. Lunas ohederlighet, först ett helt års låtsad njutning och sedan ett svek till, gör henne svår att tycka om och svår att avfärda.

The Movie Culture lyfter fram att filmen rör vid frågor om identitet, sexuella behov och kön. Lunas dragning till Eve väcker en fråga som en av recensionerna ställer: är hennes känslor för en kvinna äkta, eller uppstår de bara ur ett förhållande som inte ger henne vad hon behöver? Frågan gör att berättelsen inte kan läsas som en enkel historia om en klumpig pojkvän och en lyckad trio. Texten ”Luna’s Silent Scream” menar dessutom att Happy Ending skiljer sig från andra filmer om öppna relationer genom att fokusera på det känslomässiga snarare än det fysiska.

Men filmen har svagheter. Rotten Tomatoes beskriver tempot som långsamt och menar att filmen inte vet om den vill vara romantik, drama eller komedi, vilket gör upplevelsen förvirrande. Det stämmer delvis: skiftet mellan nattklubbens skämt och badrummets ensamhet skaver. Ready Steady Cut ser samma bredd som en styrka och skriver att de nittio minuterna aldrig stannar kvar för länge. Jag står någonstans mittemellan. Decider ställer den obekväma frågan om situationen räcker till en hel film, och mitt svar blir: delvis.

Mest beröm går till Gaite Jansen. Ready Steady Cut beskriver hennes insats som en fin huvudroll som rymmer komplexitet och samtidigt är komiskt lätt och rolig, och det är begripligt, eftersom Luna måste förbli sympatisk trots att hon beter sig dåligt. Martijn Lakemeier har den otacksamma uppgiften att spela den som inte vet, och hans Mink är snäll snarare än dum. Duk regisserar med lätt hand och tar samtidigt huvudhistorien på allvar, enligt samma recension, och den kvinnliga blicken märks i hur filmen behandlar manlig och kvinnlig njutning: den säger sådant som samhället helst låter bli. På IMDb lyfter användare fram att dialogen känns äkta och ärlig, med förbehållet att ämnet kan vara obekvämt.

Happy Ending hade premiär på Netflix i september 2023. Filmen är välmenande men ojämn, en berättelse om kvinnlig lust och om priset för att inte kunna säga ett enkelt ord. Den vinner på Jansens rollprestation och på Duks lätta hand, och förlorar på ett tempo och en genreosäkerhet som Rotten Tomatoes har rätt i att peka ut. Den är lättare att se än att avfärda, och den lämnar kvar frågan om hur länge man egentligen kan låtsas.