Luc Besson har berättat samma historia i tre decennier. En ung kvinna utan framtid accepterar en uppgörelse som byter hennes frihet mot hennes talanger, blir den farligaste personen i vilket rum som helst och tillbringar filmen med att söka en utväg. La Femme Nikita lade grunden för det här mönstret; Anna följer det troget, med Sasha Luss bakom pistolen och en icke-linjär struktur som blandar korten för att hålla publiken ur balans.

Det som väger upp till filmens fördel är en sekvens ungefär tjugo minuter in, när Anna fullfklöjer sitt första KGB-uppdrag på en restaurang i Moskva. Besson och filmfotografen Thierry Arbogast — som har filmat hans verk sedan Nikita självt — bygger scenen kring improviserade vapen och spatial komprimering: Anna tar sig igenom tre dussin beväpnade män med hjälp av krossad servis, en steakkniv och fördelen av att vara fullständigt underskättad.

Helen Mirren, i rollen som Olga, KGB:s handläggare, ger filmen dess verkliga tyngdpunkt. Mirren spelar autorität som ett privat skämt — hon har sett allt, överlevt allt, och finner fortfarande hela operationen lätt underhallande — och den kombinationen av kontrollerat hot och torr precision är precis vad filmen behöver när Luss Anna tiger. Cillian Murphy som CIA-agent kompletterar triangeln: vaksam, lätt melankolisk, kalibrerad med precision.

Luss själv är filmens mest komplexa element. Hon hanterar de fysiska kraven med säkerhet, men scener som ber Anna att beräkna, känna eller spela en intimität hon inte upplever kräver en dramatisk precision hon ännu inte helt hade utvecklat. Den icke-linjära strukturen kompenserar genom att hålla protagonisten i rörelse.

Éric Serras filmmusik — ännu ett decennielångt Besson-samarbete — driver actionsekvenserna med tillförlitlig kraft. De parisiska sekvenserna använder modellingsomslaget väl för att generera en produktiv visuell ironi.

Anna förtjänar sin plats på vilken genrelista som helst utan att förtjäna en plats i Bessons kanon. Se den för Helen Mirren som behandlar spionage som en form av lätt underhallning, för ett restaurantslagsmål som förblir en av de bättre konstruerade actionsekvenserna i sen Besson, och för Cillian Murphy.