Den första bilden Robert Rodriguez väljer i Hypnotic är varken en explosion eller en biljakt. Det är en man som står vid ett bankfönster och tar emot en instruktion genom glaset, med ett ansikte som reorganiseras till något som inte längre helt är hans. Kroppen är stilla. Ögonen är någon annanstans. Det skottet — ett porträtt av en person som är tillfälligt frånvarande från sig själv — är filmens tes.

Detektiven Danny Rourke (Ben Affleck) har ännu inte kommit över försvinnandet av sin dotter Minnie. När han utreder en serie omöjliga bankrån — där vittnen beskriver att de sett saker som inte existerade — avslöjas programmet Domino: ett hemligt statligt projekt som utbildar operatörer kallade hypnotiker, kapabla att i realtid skriva om vad en person ser, hör och tror.

Ben Affleck levererar en av sina mer disciplinerade insatser i genren. Medan verkligheten kring Rourke förvrängs — korridorer som blir andra korridorer, gator som töms mitt i en mening — håller Affleck ett fysiskt tyngdpunkt som ger tittaren orientering exakt när Rodriguez tar den ifrån dem. Det är ett skådespeleri byggt på återhållsamhet snarare än utspel, och filmen är smartare för det valet.

Sekvenserna där hypnotikerna förändrar sina måls perception är filmens mest uppfinningsrika partier. Rodriguez tar inte till massiva specialeffekter utan till en mer kirurgisk desorientering: lätt felaktiga vinklar, klipp som ersätter det en karaktär tittade på med det de nu tror sig se. En bensinstation fylls med spökartar. En byggnads fasad förändras mitt i ett samtal. Tekniken är lika mycket redaktionell som optisk.

Alice Braga ger ensemblens mest nyanserade prestation som Diana Cruz, en kvinna vars historia är sammanvävd med Domino-programmet. William Fichtner bygger Dellrayne på en specifik stillhet — lugnet hos någon som tillbringat sin karriär med att ta bort andras handlingsförmåga — som gör honom hotfull på ett lågmält och konsekvent sätt.

Tredje akten är filmens svaga punkt. Kravet att nysta upp sina egna mysterier tränger undan den visuella intelligensen från de första sjuttio minuterna, och kameran ger vika för förklarande dialog — en motsägelse för en film vars centrala argument är att perception är manipulerbar.

Hypnotic är en ärlig genreövning: nittiotre minuter som aldrig tröttar, med ögonblick av verklig visuell originalitet och en solid insats av Affleck. Inte Rodriguez bästa, men en av hans atmosfäriskt mest sammanhängande — och den fråga filmen ställer om vad kameran verkligen visar förtjänar mer uppmärksamhet än den fick.