Justine Musk, författaren av mörk fantasy som gjorde ett berömt äktenskap till sin skarpaste prosa

Justine Musk

Född	2 september 1972 Peterborough
Yrke	Författare

Den 9 oktober går Alex Gibneys dokumentär Musk upp på amerikanska biografer. Filmen, ett porträtt av Elon Musk som närmar sig fyra timmar, hade världspremiär utom tävlan vid filmfestivalen i Venedig i september. En av rösterna i dokumentären tillhör en romanförfattare. Justine Musk, hans första hustru, berättar för Gibney att hon ofta kände sig mer som en anställd än som en partner. Hon säger också att det var hon, inte hennes make, som höll deras första son, Nevada, i famnen när han dog i plötslig spädbarnsdöd, tio veckor gammal, 2002. I sin recension från Lido tyckte Screen Daily att hon var ”särskilt gripande” när hon försvarar dottern Vivian mot faderns offentliga uttalanden.

För de flesta som kommer att se filmen framträder hon som en person i någon annans berättelse. Det är ironin i hennes offentliga liv: hon utbildade sig till berättare, gav ut tre romaner på två av den amerikanska bokbranschens största förlag och har de senaste femton åren citerats som ett vittne. Hennes skönlitteratur förtjänar att granskas för sin egen skull.

Hon föddes som Jennifer Justine Wilson den 2 september 1972 i Peterborough i Ontario, äldst av Terry och Shirley Wilsons två döttrar. Sista året på gymnasiet tillbringade hon som utbytesstudent i Wagga Wagga på den australiska landsbygden. Därefter läste hon engelsk litteratur vid Queen’s University i Kingston i Ontario, där hon träffade en annan student vid namn Elon. Efter examen åkte hon till Japan för att undervisa i engelska och bosatte sig senare i Kalifornien. De gifte sig i januari 2000.

Hennes litterära karta ritades upp tidigt, och den var mörk. När hon fick frågan om sina influenser nämnde hon Stephen King, Clive Barker, Anne Rice, Thomas Harris och Dean Koontz, liksom Joyce Carol Oates, Margaret Atwood, George R. R. Martin och Guy Gavriel Kay. I en intervju 2007 beskrev hon sina egna böcker som genreöverskridande skönlitteratur, en beskrivning som stämmer väl. De befinner sig där skräck, mytologi och familjeroman möts.

Den första var BloodAngel, som gavs ut 2005 av Roc, Penguins fantasyförlag. Den flätar samman tre liv: Jess Shepard, en konstnär i New York som plågas av syner hon inte kan förklara; Ramsey Doe, ett fosterbarn i Minnesota som börjar ana vad som bor inom honom; och Lucas, en musiker som dras in i kretsen kring en demonisk kvinna. Deras vägar möts i ett krig mellan änglar och demoner som är mycket äldre än någon av dem. Jessica Lux-Baumann, som recenserade boken för Rambles, kallade den ”en hisnande läsupplevelse” med ”levande personporträtt”. Andra läsare hörde ekon av den tidiga Anne Rice och önskade att handlingen hade fått mer utrymme att utvecklas. Båda reaktionerna pekar mot samma sak: en författare med fler idéer än sidor.

Uninvited kom 2007 på MTV Books, ett imprint hos Simon & Schuster, och tog en ny riktning. Romanen är skriven för unga vuxna och handlar om Kelly och Jasper Ruland, tonårssyskon i södra Kalifornien, efter en dödlig bilolycka som Jasper överlever. Kelly glider in i en depression och börjar ta droger på klubbscenen; en bevingad främling som kan skifta gestalt och ett gäng själlösa motorcyklister kommer för att hämta henne. Vändningen, som ger allt dessförinnan en ny innebörd, handlar om skuld och priset för att skydda någon man älskar.

2008 återvände hon till änglasagan med Lord of Bones, uppföljaren till BloodAngel. Jess och Ramsey, som nu är tonåring och bär en ängel inom sig, har stoppat en apokalyps, men upptäcker att porten mellan världarna fortfarande står öppen. De kör från stad till stad och jagar demonhybrider som förbereder sig på att deras ledare, Soulbreaker – titelns Lord of Bones – ska anlända. Hennes noveller publicerades också i två antologier redigerade av Trisha Telep: The Mammoth Book of Vampire Romance 2: Love Bites 2009 och Kiss Me Deadly: 13 Tales of Paranormal Love 2010.

De åren var också de svåraste i hennes privatliv. Efter Nevadas död fick hon tvillingar 2004 och trillingar 2006, och i september 2008 meddelade hon att äktenskapet var över. 2010 publicerade hon essän som gjorde henne känd långt utanför genrelitteraturens hyllor: ”I Was a Starter Wife: Inside America’s Messiest Divorce” i Marie Claire. Den mest citerade raden kommer från bröllopsfesten, där hennes make enligt henne sa medan de dansade: ”Det är jag som är alfahanen i det här förhållandet.” Essän är en författares text, inte ett försök att göra upp räkningen. Den handlar om vad som händer med en människas ambitioner när någon annans framgång blir hela hushållets väder, och den har dykt upp på nytt med några års mellanrum.

Det har också en annan, kortare text gjort. 2015 svarade hon på en fråga på Quora om hur man blir lika framgångsrik som Bill Gates, Steve Jobs eller hennes före detta make. Hennes svar – att extrem framgång kräver en extrem personlighet och att de som når dit ”brukar vara kufar och missanpassade”, vars första regel är att ”vara besatt” – spreds på affärssajter och återpublicerades så sent som 2024. Det läses som en romanförfattares karaktärsstudie, vilket precis vad det är.

Efter 2008 gav hon inte ut fler romaner. Hon flyttade sitt skrivande till nätet, först till sin blogg och senare till sin egen webbplats, där hon skrev om kreativitet och ambition, samtidigt som hon arbetade som skrivlärare och redaktör. Hon har sagt att hon behöll efternamnet från äktenskapet för barnens skull, och hon bor i Los Angeles.

Det som Gibneys film åter lyfter fram, utan att riktigt ha det som avsikt, är den röda tråden i hennes författarskap. Hennes romaner handlar om människor med något mäktigt inom sig, och om vad den kraften kostar dem som finns i närheten. Hennes essäer handlar om samma sak, fast utan demoner. Två decennier efter BloodAngel berättar Justine Musk fortfarande den historien, nu utan änglarna.

Taggar: Elon Musk, romanförfattare, Alex Gibney, Justine Musk, BloodAngel, Lord of Bones