Theresa Ikoko, dramatikern som kallar glädjen sitt folks språk

Theresa Ikoko

Född	2000 London
Yrke	Dramatiker
Priser	Alfred Fagon Award

Theresa Ikoko skrev Girls sent på nätterna, i skenet från stearinljus, efter långa arbetsdagar med unga människor som hamnat i Londons ungdomsrättssystem. Hon tyckte att hennes tre rollfigurer var ”riktigt trevligt sällskap”: ”de mest fantastiska tjejer jag någonsin har känt”. Tisana, Haleema och Ruhab skvallrar om kändisar, jämför erfarenheter av sexställningar och smider planer för att hålla sig borta från kolhydrater. Sedan kidnappas de av militanta upprorsmän i norra Nigeria, och pjäsen ställer frågan hur länge en vänskap kan hålla när rädslan gör entré och de religiösa skillnader som tjejerna aldrig behövt fundera över börjar spela roll.

Ett decennium efter urpremiären är Girls tillbaka i London. Ewa Dina, årets vinnare av JMK Award för unga regissörer, sätter upp en ny version på Young Vics Maria Theatre, med Hannah Akhalu, Tara Tijani och Sewa Zamba som de tre vännerna. Samtidigt har BBC filmat Wahala, Ikokos bearbetning av Nikki Mays bästsäljande debutroman, som hon har skrivit manus till och samregisserar. Den självlärda dramatikern har blivit en av brittisk tv:s mest betrodda uttolkare av andras böcker, och hennes övertygelse har inte rubbats: glädjen finns mitt i hårda liv, inte i utkanten av dem.

Ikoko växte upp på kommunala bostadsområden i Hackney i östra London, som ett av nio barn till en ensamstående nigeriansk mamma. Hon är igbo och har kallat Chinua Achebe ”den afrikanska litteraturens gudfader”, en romanförfattare som skrev om hennes folk ”med sådan djärvhet och stolthet”. En av Sister Souljahs romaner ”blev hela mitt liv när jag var 14”, skrev hon i sin presentation för Alfred Fagon Award; flera år senare köpte hon exemplar till de unga män hon mötte i sitt arbete på fängelser. Hon läste psykologi vid Royal Holloway och därefter kriminologi och kriminalpsykologi i Oxford, och arbetade i fem år med Islingtons samordnade gängteam innan hon började skriva på heltid 2019. Jobbet väckte en bestående skepsis mot själva ordet ”gäng”, som enligt henne i en intervju med Stylist gör att alla slipper prata om ”fattigdom, eller tillgång, eller utbildning, eller trångboddhet, eller socialt utanförskap”.

Hon skrev innan hon kallade sig författare. The Race Card lästes inom Tricycles program för unga dramatiker 2013; Visiting Hours fick uppläsningar på Hackney Attic och Belgrade Theatre i Coventry; och hennes första helaftonslängd, Normal, valdes ut för en uppläsning inom Talawa Firsts 2014. Talawas konstnärlige ledare, Michael Buffong, hade valt pjäsen; tack vare den fick hon en agent, trots att hon sagt att hon kom dit utan utbildning, meriter eller någon som kunde gå i god för henne.

Girls vann Alfred Fagon Award för bästa nya pjäs 2015, ett pris för dramatiker med afrikansk eller karibisk bakgrund som arbetar i Storbritannien. Året därpå följde George Devine Award för mest lovande dramatiker, ett stipendium från Channel 4 Playwrights’ Scheme och en kortlistning till Verity Bargate Award. Pjäsen hade premiär på HighTide Festival i Aldeburgh i samproduktion med Soho Theatre och Talawa, flyttade vidare via Birmingham Rep till Soho och turnerade till Edinburgh Fringe 2017; Methuen Drama gav ut pjäsmanuset. I sin recension av HighTides program jämförde The Times den med Elinor Cooks pjäs och beskrev dem som ”två mustiga och provocerande nya verk”. Ikoko har aldrig velat att den ska läsas som en nyhetsberättelse. ”Pjäsen handlar inte om Boko Haram”, sa hon till Stylist. ”Jag ville skriva om tjejerna – inte männen.”

Det var den titeln som ledde henne till filmarbetet. ”Jag är en tjej från London, jag skrev en pjäs som heter Girls, så jag tänker att de bara googlade ’Girls in London’ och att jag dök upp”, berättade hon för Sight and Sound om mötet med regissören Sarah Gavron och teamet bakom Rocks. Berättelsen började som Ikokos kärleksbrev till sin storasyster, och hon och medförfattaren Claire Wilson tillbringade ett år med workshops tillsammans med flickor i årskurs nio från skolor i Hackney innan manuset fick sin slutliga form. Bukky Bakray spelade Rocks, en tonåring som lämnas att ta hand om sin lillebror när deras mamma försvinner. Filmen hade premiär i Toronto 2019, gick upp på brittiska biografer i september 2020 och gav Ikoko och Wilson BAFTA-nomineringar för bästa originalmanus och bästa brittiska debut. Ikokos förklaring till filmens värme: ”Jag tror att glädjen är vårt folks språk.”

Hennes tv-karriär har till stor del handlat om bearbetningar. Grime Kids, som nådde BBC Three i november 2023 efter premiären på BFI London Film Festival, tog DJ Targets bok från 2018 om grime-musikens födelse i Bow och gjorde om den till en fiktiv uppväxtskildring om fem vänner. Ikoko försvarade berättelsens lätthet. ”I så många berättelser, särskilt berättelser om svarta människor, finns det en idé om att vi har en berättelse per tema, en berättelse per område eller en berättelse per bostadsområde”, sa hon till östra London-tidningen Roman Road. ”Men vi är ingen homogen grupp, och våra erfarenheter är inte heller homogena.”

Wahala tar det resonemanget till bästa sändningstid. Mays roman, som gavs ut 2022, följer brittisk-nigerianska vänner i trettioårsåldern vars vänkrets skakas av att den omstörtande nykomlingen Isobel dyker upp. BBC gör den till en thriller i sex delar för BBC One och iPlayer tillsammans med Firebird Pictures. Adelayo Adedayo, Cush Jumbo och Susan Wokoma har huvudrollerna i en ensemble som även omfattar Deborah Ayorinde och den nigerianska stjärnan Genevieve Nnaji. Ikoko delar regiansvaret med Leonora Lonsdale och Remi Weekes och är också exekutiv producent. BBC:s dramachef Lindsay Salt kallade hennes manus ”en ren fröjd – fängslande, med rika och komplexa rollfigurer”.

Nypremiären av Girls spelas på Young Vic från 22 oktober till 21 november 2026, med pressvisning den 27 oktober. Ikoko beskrev en gång publiken hon skrev för i sin presentation för Alfred Fagon: ”Som författare vill jag skriva sådant som förändrar livet för 14-åriga flickor i skolan, universitetsstudenter och vuxna män bakom fängelsedörrar.” Hon menade något ganska anspråkslöst med det, tillade hon: att någon bestämmer sig för att läsa en bok eller slår på tv:n och får syn på sig själv. I höst spelar en ny ensemble Girls för den publiken i södra London.

Taggar: Meghan Markle, manusförfattare, dramatiker, Caleb Landry Jones, Young Vic, Theresa Ikoko