Rosie Perez, skådespelerskan som aldrig gav upp sin Brooklynröst

Rosie Perez

Photo: Joella Marano from Manhattan, NYC / CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Född	6 september 1964 Bushwick, Brooklyn, New York, USA
Yrke	Skådespelerska och koreograf
Känd för	Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn), Vägen till El Dorado, Do the Right Thing
Priser	Los Angeles Film Critics Associations pris för bästa kvinnliga biroll · Boston Society of Film Critics pris för bästa kvinnliga biroll · Chicago Film Critics Associations pris för bästa kvinnliga biroll

Man hör oftast Rosie Perez innan man ser henne. Rösten kommer först: snabb, ljus och Brooklyn ända in i märgen, med en puertoricansk rytm som vägrar slipa bort sin särprägel för någon. Under en stor del av karriären behandlades den rösten som ett hinder för hur långt hon kunde nå, något hon själv har sagt rakt ut. Samtidigt är det just därför så olika regissörer som Spike Lee och Mike White fortsätter att vilja ha henne framför kameran, och därför en podd om salsans födelse i New York valde henne som berättare.

Rosa María Perez växte upp i Bushwick som ett av de tio barn hennes mamma födde och tillbringade stora delar av barndomen åtskild från henne. Mamman satt periodvis i fängelse; Rosie bodde hos en moster, flyttade sedan mellan grupphem och familjehem och stod fram till tolv års ålder juridiskt under delstaten New Yorks omsorg. Nunnor präglade hennes strängt katolska uppväxt och skulle senare ge hennes memoarer dess titel. I tredje klass fick hon veta att hon hade en talstörning. Till slut flyttade hon in hos en faster på pappans sida och gick ut Grover Cleveland High School i Queens.

Hon hamnade framför kameran av en slump. Bushwick-tjejen, född den 6 september 1964, hade flyttat västerut för att studera vid Los Angeles City College med planen att läsa biokemi, och gick ut och dansade för att koppla av. En talangscout för Soul Train fick syn på henne på ett dansgolv; hon var inte utbildad dansare, men älskade det ändå och hoppade av college. 1988, tillbaka i New York på klubben Funky Reggae, hamnade hon i gräl med Spike Lee. Han gillade sättet hon skällde ut honom på och gav henne rollen som Tina, hans flickvän i filmen, i Do the Right Thing (1989). Hennes ursinniga solodans till Public Enemys ”Fight the Power” under förtexterna är fortfarande filmens signum.

Hollywood följde inte upp succén. Trots filmens framgång kunde hon inte hitta någon agent eller manager som tog henne på allvar som skådespelare, så hon byggde upp en andra karriär vid sidan av den första. Hon koreograferade musikvideor åt Janet Jackson, Bobby Brown, Diana Ross och LL Cool J och blev koreograf för Fly Girls, dansgruppen i Fox sketchprogram In Living Color. Arbetet gav henne tre Primetime Emmy-nomineringar. Nästa stora filmroll blev Gloria i White Men Can’t Jump (1992), flickvän till Woody Harrelsons basketbedragare, som pluggar maniskt för att komma med i Jeopardy! och till slut vinner där.

Sedan kom insatsen som förändrade kritikernas syn på henne. I Peter Weirs Utan fruktan (1993) spelade hon Carla Rodrigo, en ung mamma som förlorar sitt barn i en flygolycka och inte kan förlåta sig själv för att ha överlevt. Filmen blev ett kommersiellt misslyckande, men rollen gav henne en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll, en Golden Globe-nominering och priser för bästa kvinnliga biroll från kritikergrupperna i Los Angeles, Boston och Chicago. Därefter spelade hon Nicolas Cages giriga hustru i Det kan hända dig (1994), gjorde titelrollen mot Javier Bardem i Álex de la Iglesias Perdita Durango (1997) och lånade ut sin röst till Chel i DreamWorks Vägen till El Dorado (2000).

Den vanliga berättelsen är att Oscarsnomineringen borde ha gjort henne till huvudrollsinnehavare, men att det av någon anledning inte blev så. Perez ger en rakare förklaring. När hon 2022 fick frågan i NPR:s Fresh Air om hennes puertoricanska New York-dialekt hade stått i vägen för roller svarade hon: ”Till hundra procent. Självklart gjorde den det.” Hon pekade på Billy Crystal, vars New York-dialekt aldrig varit något hinder, och menade att en dialekt hos en person med annan hudfärg, särskilt en latino, verkar emot dem. Hennes filmografi ger mer stöd åt hennes sak än klichén om den ”temperamentsfulla” komiska sidekicken: hennes starkaste filmroll, i Utan fruktan, är dramatisk och spelas nästan helt i sorgens tonläge, men rollerna som följde var till största delen högljudda biroller. Crystal-jämförelsen har dessutom en oväntad vändning. Två år efter att hon gjorde den spelade hon mot honom.

Alla omvägar var inte hennes eget val. En nackskada under inspelningen av ett avsnitt av Law & Order: Special Victims Unit 2009 krävde operation och ledde till en stämning mot seriens producenter. 2014 blev hon programledare för The View och meddelade sin avgång i juli året därpå. Ungefär samtidigt återvände hon till Broadway i Larry Davids Fish in the Dark, gav ut memoarerna Handbook for an Unpredictable Life och fortsatte att engagera sig offentligt: hon greps 2000 vid en protest mot den amerikanska flottans användning av Vieques, satt i Barack Obamas presidentråd för hiv och aids och är ordförande för den konstnärliga styrelsen för Urban Arts Partnership, en ideell organisation i New York som arbetar med konstutbildning. Sedan 2013 är hon gift med konstnären Eric Haze.

Den senare delen av hennes filmkarriär har varit jämnare än den första. Hon spelade den korrupta polisen Carol i Pineapple Express (2008) och kriminalinspektören Renee Montoya i Birds of Prey (2020). För rollen som Megan Briscoe i HBO Max-serien The Flight Attendant fick hon 2021 sin första Primetime Emmy-nominering för skådespeleri. Därefter följde Apples tvåspråkiga thriller Now and Then (2022), en återkommande roll som federal åklagare i den andra säsongen av Your Honor och Apple TV+-thrillern Before (2024), en psykologisk thriller där hon spelade mot Billy Crystal. 2025 dök hon upp som sig själv i Spike Lees Highest 2 Lowest, en cameoroll som slöt en cirkel som började på en gata i Bedford-Stuyvesant mer än tre decennier tidigare.

Det senaste året har fört henne tillbaka till musiken och gatukulturen hon växte upp med. I februari 2026 spelade hon skivbutiksägare mot BTS-medlemmen Jung Kook i en jeanskampanj för Calvin Klein. I juni lanserade Futuro Media Our Thing: The Birth of Salsa in Nueva York, en poddserie om Fania Records med Perez som programledare. Senare spelade hon in ett liveavsnitt på WNYC, som utvecklades till ett samtal om att växa upp som nuyorican och om boxning – en sport hon kommenterade när Jake Paul mötte Mike Tyson 2024.

Nästa anhalt är ett hotell på Côte d’Azur. HBO har gett henne en roll i den fjärde säsongen av The White Lotus, Mike Whites satir om rika människor på semester, som den här gången utspelar sig under filmfestivalen i Cannes. Inspelningen började i Frankrike i april 2026. HBO har inte berättat närmare vilken roll hon ska spela, men nätverket har pekat ut första halvåret 2027 som premiärfönster. Det placerar rösten från Bushwick mitt i en av tv-världens mest omtalade serier, långt från de rollbesättningsrum där den en gång sågs som ett problem.