Rosie O’Donnell bor i Dublin – men Broadway lockar tillbaka henne

Rosie O'Donnell

Photo: Photographer not credited. / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	21 mars 1962 Commack, New York, United States
Yrke	Komiker, skådespelare och tv-programledare
Känd för	Tarzan, Pitch Perfect 2, Tjejligan
Priser	2 Emmy · Tony

På Studio 54, en teater byggd för överdåd, har Rosie O’Donnell tagit över rollen som Berättaren i The Rocky Horror Show från Rachel Dratch. Det är den torra, boksynta figuren som stoppar handlingen för att förklara för publiken vad den tittar på. Engagemanget varar i två veckor, och hon flög in från Dublin för det. Det är också hennes första Broadwayroll sedan hon spelade Golde i Spelman på taket. För en artist som USA först kände som ”Queen of Nice” och sedan som en av landets envisaste offentliga stridspersoner passar rollen bättre än man tror: berättaren är den enda på scenen som aldrig låtsas att föreställningen är något annat än den är.

Den instinkten kommer från Commack på Long Island, där Roseann O’Donnell växte upp i en irländsk-katolsk familj. Hennes mamma, också hon Roseann, dog i bröstcancer den 17 mars 1973, på S:t Patricks dag, när dottern var tio år. Ett halvsekel senare skulle O’Donnell inleda sin soloföreställning med just det datumet och direkt efteråt avfyra en konfettikanon. Det säger det mesta om hur hon bär sorg inför publik.

Hon föddes den 21 mars 1962 och stod på ståuppscener redan i slutet av tonåren, långt innan någon visste vad man skulle göra med henne framför en kamera. Hon prövade Dickinson College och Boston University och hoppade av båda. Den riktiga skolan var komediklubbarna. 1984 vann hon fem veckor i rad i tv-talangtävlingen Star Search, och salongerna började fyllas.

Hollywood hittade en plats åt henne i början av 1990-talet, nästan alltid samma. Penny Marshall gav henne rollen som Doris Murphy, Rockford Peaches högljudda tredjebasspelare, i Tjejligan, bredvid Geena Davis, Madonna och Tom Hanks. Nora Ephron gjorde henne till Meg Ryans skämtsamma kollega i Sömnlös i Seattle. Hon var Betty Rubble i The Flintstones, barnflickan Ole Golly, som lämnar flickan hon hjälpt till att uppfostra, i Harriet – den lilla listiga spionen, och rösten till gorillan Terk, den med skämten, i Disneys Tarzan. Den roliga väninnan, aldrig huvudrollen.

Huvudrollen fick hon i tv. The Rosie O’Donnell Show sändes från 1996 till 2002 och gjorde henne till dagtids-tv:ns generösaste programledare: Broadwayensembler sjöng i studion, gästerna togs emot med fanförtjusning och pressen började kalla henne ”Queen of Nice”. Programmet tog hem Daytime Emmy-priser år efter år, både för sig självt och för henne. Sedan började hon själv montera ned bilden, bit för bit. 2002 lämnade hon tidningen Rosie, som bar hennes namn, efter en konflikt om den redaktionella kontrollen, och samma år, när talkshowen gick mot sitt slut, kom hon ut som lesbisk på scenen på en komediklubb under en välgörenhetsgala.

Teatern fanns där hela tiden. Hon spelade Rizzo i Grease på Broadway 1994, tog över som Katten i hatten i Seussical 2001, satsade egna pengar på att producera Taboo, som lades ned 2004 efter ungefär hundra föreställningar, och spelade Golde i Spelman på taket in i 2005. Hon har varit värd för Tonygalan flera gånger och fick en Emmy för en av sändningarna. 2003 grundade hon det som i dag heter Rosie’s Theater Kids, som ger elever i New Yorks kommunala skolor gratis undervisning i dans, sång och teater; 2014 fick hon Tonygalans Isabelle Stevenson Award för det arbetet.

Det strävare kapitlet är det som flest minns. Som moderator i The View från 2006 hånade hon Donald Trump i sändning för hans hantering av Miss USA-tävlingen, och han svarade med förolämpningar som aldrig riktigt upphörde, till och med från en presidentdebatt nio år senare. Hon lämnade programmet 2007, kom tillbaka 2014 och gick igen efter några månader; hennes egen talkshow på OWN höll inte ens ett halvår. Kritikerna menar att bråket blev själva numret och trängde undan komiken. Det ligger något i det. ”Queen of Nice” var alltid ett halvt porträtt, och den stridbara O’Donnell är ingen sen uppfinning utan samma artist med volymen uppskruvad. Även hennes nya föreställning har fått kritik från andra hållet: i Slate tyckte Scaachi Koul att den var lite klumpig och lite otydlig, och påpekade att flytta från landet är en utväg som de flesta i publiken saknar.

Mellan striderna blev skådespeleriet stilla bättre. Hon spelade Tutu, huvudpersonens kaotiska mamma, i Showtimes SMILF, en socialarbetare i HBO-miniserien I Know This Much Is True och Vi, ägare till en dold gaybar, i Prime Videos serieversion av Tjejligan från 2022, tre decennier efter filmen. 2025 föreslog Cynthia Nixon henne till And Just Like That…, där hon spelade Mary, en nunna som förlorar oskulden med Miranda. Hon överlevde en hjärtinfarkt 2012 och har fem barn; den yngste, Clay, är autistisk.

Clay är skälet till det nuvarande kapitlet. I januari 2025 flyttade O’Donnell med honom till Dublin och ansökte om irländskt medborgarskap via sina morföräldrar och farföräldrar. Soloföreställningen Common Knowledge, byggd kring livet med Clay, hade premiär samma sommar på 3Olympia i Dublin, sålde slut tio kvällar på Edinburgh Fringe, gästade operahuset i Sydney och kom i juli 2026 till Daryl Roth Theatre i New York, i regi av Gabriel Barre. I augusti var hon gästvärd för Jimmy Kimmel Live! i en vecka och avslutade med att sjunga en omskriven Danny Boy till presidenten.

Hennes period i Rocky Horror tar slut den 18 oktober, och Dratch är tillbaka två dagar senare. Därefter reser O’Donnell hem till Dublin, där hon i september berättade i The Late Late Show att medborgarskapspapperen skulle komma, med hennes ord, vilken dag som helst. Berättaren kliver av, och nästa roll skrivs på Irland.