Harley Quinn har blivit dumpad av Jokern, och hon svarar med att köra en lastbil rakt in i Ace Chemicals, fabriken där hon en gång band sig vid honom. The Guardian beskriver hur hon stjäl en bensintankbil och hoppar av i sista ögonblicket. Empire kallar explosionen hennes sätt att uppdatera relationsstatusen inför hela Gotham. Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn) är en skilsmässofilm som råkar vara en superhjältefilm, och Margot Robbie, som också producerade, spelar den med en kroppslig energi som håller hela vägen.

Empire kallar filmen ”Marriage Story med slagsmål”, och beskrivningen stämmer. Det är i första hand en film om att komma över ett uppbrott, och först längre in blir den en film om ett lag. Harley försöker klara sig utan Mr J. Hon tas in av Doc, som driver en taiwanesisk restaurang, skaffar en hyena som hon döper till Bruce efter Wayne och kör roller derby, och hennes festande fångas enligt Empire i en enda lång tagning, ”som en koksad 1917”. De här tidiga scenerna är filmens roligaste. Harley berättar själv, och därför fungerar berättelsen som hennes sinne: den hoppar, tappar trådar och tar upp dem igen i fel ordning.

Christina Hodsons manus lånar, som The Guardian påpekar, öppet från Kill Bill: den envisa berättarrösten, de omkastade tidslinjerna, de skruvade slagsmålen och skurkarna som introduceras med text över en stillbild. En av dem får dessutom en rå kommentar om sin likhet med Frida Kahlo. The Guardian uppskattar också Shane Blacks avtryck i porträttet av Montoya, särskilt ögonblicket när hon tvingas lämna ifrån sig vapen och bricka, och Harleys kommentar att ingen polis får något gjort förrän efter att ha blivit avstängd. Empire kallar helheten ”gaudy, muddled, mostly entertaining”, och det är ett ärligt omdöme. The Movie Elite tycker tvärtom att filmen studsar mellan tidslinjerna utan att bli förvirrande, och att manuset kräver flera tittningar för att man ska fånga alla små sidoskämt. Jag hamnar mittemellan. Strukturen är ibland rörig, men röran hör till Harleys sätt att tänka.

Ensemblen är ojämnare. Rosie Perez spelar Renee Montoya, en polis som förminskas på jobbet och talar i repliker från åttiotalets polisserier, och hon får filmens torraste skämt. Mary Elizabeth Winstead är Helena Bertinelli, maffiaarvingen som blivit armborstmördare, och The Movie Elite lyfter fram hennes repliker som några av filmens bästa. Jurnee Smollett-Bell är Dinah Lance, sångerskan i Sionis klubb. Empire beskriver hur hon kan krossa martiniglas med rösten. Dinah vägrar dessutom att bli Montoyas informatör, eftersom polisen inte fanns där när hennes mor dog. Ella Jay Basco spelar fickstölden Cassandra Cain, som sväljer diamanten efter gripandet och som enligt Empire blir berättelsens nav. Problemet är tidpunkten. Empire skriver att det är roligt när gruppen äntligen slås ihop, och det är just därför man märker att det dröjer. Fem kvinnor ryms inte riktigt i en film som också vill följa Harleys egen resa.

Roman Sionis spelas av Ewan McGregor, och här går åsikterna isär. The Guardian beskriver honom som en vidrig klubbägare och rik brottsling, bland annat en kulturellt okänslig samlare av afrikansk konst. The Movie Elite gillar inte McGregor som skurk. Recensenten pekar på att Black Mask i förlagan är en grym man som torterar även sina egna, och att han själv hade velat se något åt Joe Pesci i Maffiabröder, där alla runt honom är livrädda. McGregor spelar honom i stället flamboyant och mörkkomisk. Det är underhållande, men jag håller med om att hotet uteblir. Chris Messinas Victor Zsasz, Sionis sadistiske högra hand, får mer av den brutala känslan, och de båda tillsammans visar hur långt filmens humor når: skurkarna är lika färgstarka som hjältinnorna.

Titeln pekar på Harleys frigörelse, men alla fem kvinnorna får bryta ny mark på egna villkor. Ingen av dem blir klar förrän hon slutar vara någon annans, och det är filmens enklaste idé och samtidigt den som bär den. Någon djup studie i frihet är det ändå inte. Det är en färgstark, våldsam fest, och den är bäst när den inte försöker vara något annat.

Filmen hade världspremiär i Mexico City den 25 januari 2020 och kom till USA den 7 februari. Recensionerna var överlag positiva, men intäkterna var det inte: 205,5 miljoner dollar världen över, under den rapporterade lönsamhetsgränsen på 250 till 300 miljoner. Robbie hade lagt fram idén för Warner Bros. redan 2015, och arbetsnamnet var enligt Empire Fox Force Five, efter den påhittade tv-piloten i Pulp Fiction. Yan anställdes som regissör i april 2018, och inspelningen pågick från januari till april 2019 i centrala Los Angeles, i Arts District och i studior i Burbank. Birds of Prey har fel och brister, men den är snabb, har välgjorda slagsmål och en Robbie som vet exakt vad hon vill med Harley, och det räcker långt.