Paulina García blev världsnamn vid 52 med Gloria – nu regisserar hon

Paulina García

Photo: Secretaría de Cultura Ciudad de México (Milton Martínez fotógrafo) / CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Född	27 november 1960 Santiago, Chile
Yrke	Skådespelerska och teaterregissör
Känd för	The 33, Gloria, Little Men
Priser	Silver Bear for Best Actress, Berlin International Film Festival · Platino Award for Best Actress · Premio Pedro Sienna for Best Actress · Premio Caleuche for Best Leading Actress · Biarritz Amérique Latine Best Performance, with Jenny Navarrete (delad)

Mot slutet av Gloria finns en scen där en kvinna på ett bröllop tackar nej till en dans, hör DJ:n spela Umberto Tozzis låt med hennes namn i titeln och går ensam ut på dansgolvet. Först rör hon sig försiktigt, sedan allt friare, tills armarna sträcks upp i luften. Kameran väntar bara på henne. Paulina García byggde en internationell karriär på just den väntan. Filmen gjorde en chilensk skådespelare med teaterscenen som hemmaplan, knappt känd utanför Santiago, till ansiktet för en berättelse som sällan skildras på film: om en frånskild kvinna som närmar sig sextio och vill ha njutning och sällskap utan att be om ursäkt för det. Roller hon fick utomlands efteråt krävde ofta att hon stod ett steg bakom berättelsen, som någons mamma. Projektet García driver framåt nu – en film som hon skriver och själv ska regissera – handlar om en kvinna som kliver rakt ut ur just den rollen.

Hon kom sent till filmen, via teatern. García är född i Santiago och utbildade sig vid teaterhögskolan på Pontificia Universidad Católica de Chile, där hon tog en examen i skådespeleri och senare vidareutbildade sig i regi och dramatik. Hon debuterade professionellt i Luis Rivanos ¿Dónde estará la Jeanette? på universitetets egen teater och belönades för insatsen av APES, föreningen för chilenska nöjesjournalister.

Från debuten 1983 var teatern hennes främsta hemvist i tre decennier. Hon medverkade i fler än trettio uppsättningar, däribland Raúl Osorios iscensättning av Tjechovs Uncle Vanya, men teaterscenen gjorde henne också till regissör. Hon inledde den banan 1996 med Marco Antonio de la Parras El continente negro och fortsatte med John Osbornes Look Back in Anger och Alejandro Sievekings La mantis religiosa. Hon skrev även egna pjäser, däribland Frágil. García var med och grundade Chiles Asociación de Directores de Teatro och undervisade i skådespeleri under flera år vid teaterutbildningar på universitet i Santiago.

Tv:n upptäckte henne före filmen. Efter en mindre roll i telenovelan Los títeres blev hon ett välbekant ansikte för chilenska tittare som Raquel Reyna, kallad La Raco, i Cárcel de mujeres – en roll som gav henne ett Altazor-pris 2008 – och som Mónica Spencer i Los archivos del cardenal, serien om den katolska kyrkans människorättskontor under diktaturen. Hennes första långfilm, Joaquín Eyzaguirres Tres noches de un sábado, kom 2002, när skådespelaren, född den 27 november 1960, var 41 år. Två år senare gav Silvio Caiozzi henne en roll i Cachimba.

Gloria förändrade räckvidden. Som Gloria Cumplido, kontorsanställd och stamgäst på de dansställen i Santiago som riktar sig till singlar, är García med i nästan varje bildruta i Sebastián Lelios film. Mycket av det rollfiguren känner når publiken genom hennes ansikte snarare än genom dialogen. På Berlinalen 2013 tilldelades hon Silverbjörnen för bästa kvinnliga huvudroll; året därpå följde Platino-priset för bästa skådespelerska. Dörrarna som öppnades ledde främst till engelskspråkiga produktioner. Patricia Riggen gav henne en roll i The 33, om gruvarbetarna som blev instängda i Atacama. Netflix lät henne spela Hermilda Gaviria, Pablo Escobars mamma, under de två första säsongerna av Narcos. I Ira Sachs Little Men spelade hon Leonor, en chilensk sömmerska i Brooklyn vars butikshyra är på väg att höjas av familjen till hennes avlidne hyresvärd. Insatsen gav henne en nominering till Independent Spirit Award.

På hemmaplan och i övriga Latinamerika blev hon en sådan huvudrollsinnehavare som oberoende regissörer bygger sina filmer kring. Santiago Mitre placerade henne vid Ricardo Daríns sida som presidentens närmaste medarbetare i La cordillera. Cecilia Atán och Valeria Pivato lät henne spela Teresa, en hushållsarbetare som tvingas lämna hemmet där hon tjänat i årtionden, i La novia del desierto. Filmen hade premiär i sektionen Un Certain Regard i Cannes och gav García Caleuche-priset för bästa kvinnliga huvudroll. Claudia Huaiquimilla gav henne rollen som lärare på ett ungdomshem i Mis hermanos sueñan despiertos. I Ana Endaras Querido trópico spelar hon Mercedes, en förmögen kvinna i Panama som långsamt förlorar sig själv i Alzheimers sjukdom. Mot henne står Jenny Navarrete som den colombianska migranten som blir hennes vårdare. De två delade på skådespelarpriset vid festivalen Biarritz Amérique Latine 2024.

Den prydliga versionen av hennes historia – skådespelaren som upptäcktes vid 52 – tål att ifrågasättas, har García konstaterat. Hon upptäcktes bara utanför Chile. När Gloria nådde Berlin hade García arbetat som skådespelare på teaterscenen i trettio år och som teaterregissör i närmare två decennier. Hur branschen förvaltade framgången säger en del. När Lelio återvände till rollfiguren spelade han in filmen på engelska som Gloria Bell, med Julianne Moore, och i den version som gick upp på biografer i den engelskspråkiga världen var det Moores ansikte som syntes på affischen. Kritiker som jämförde filmerna noterade att García i stor utsträckning gestaltar Gloria med ansiktet, medan Moores version pratar mer. Sedan dess har hennes roller i engelskspråkiga produktioner varit biroller, medan huvudrollerna som låter henne bära en film har stannat på spanska och på festivalerna.

I år har strömningstjänsterna gett henne den största publiken i karriären. I april släppte Netflix Alguien tiene que saber, ett drama i åtta avsnitt inspirerat av studenten Jorge Matute Johns försvinnande. Där spelar hon, mot Alfredo Castro, en mamma som vägrar sluta fråga vad som hände med hennes försvunne son. I maj gick den mexikanska dramakomedin La vida es, regisserad av Lorena Villarreal, upp på bio med García i rollen som Greta. Den 16 september hade Cathedrals premiär på Prime Video. I denna serie i sex avsnitt, baserad på Claudia Piñeiros roman, spelar García och Castro Dolores och Adolfo Sardá, ett troende par som tvingas konfrontera sanningen om mordet på sin yngsta dotter – trettio år senare. Två dagar tidigare hade Neto Villalobos Amor es el monstruo världspremiär på Toronto International Film Festival. García spelar en kvinna i sjuttioårsåldern som försöker hålla kontakten med sitt sexåriga barnbarn i en tropisk dystopi där människor i hennes ålder betraktas som överflödiga.

García, som beskriver sig själv som feminist, har tre barn, däribland skådespelaren Sofía Zagal. I år deltog hon tillsammans med producenten Gabriela Sandoval i ett panelsamtal om jämställdhetsgapet inom film på festivalen Bonito CineSur i Brasilien.

Sandovals bolag Storyboard Media producerar också Garcías första långfilm som regissör, La pasión según Carmen, som hon skriver tillsammans med Mariana Loyola och Josefina Fernández. Loyola spelar Carmen, en gift journalist med en vuxen dotter som fortfarande sörjer sin mormor, sin närmaste vän. Efter en olycka på väg till en feministisk marsch och en oväntad passion för en kvinna öppnar sig hennes liv på nytt. ”Vi vill berätta om den fysiska och känslomässiga förvandling som vi kvinnor går igenom”, sade García när projektet presenterades. Gloria slutade med att en kvinna valde sig själv på ett dansgolv, medan någon annan bestämde var kameran skulle stå. I sin egen film är det äntligen García som fattar det beslutet.