Maria Bamford, komikernas favoritkomiker som gjorde sin sjukdom till scenmaterial

Maria Bamford

Photo: Markla / Public domain, via Wikimedia Commons

Född	3 september 1970 Port Hueneme, Kalifornien, USA
Yrke	Ståuppkomiker och skådespelerska
Känd för	Stuart Little 2, Bondgården, Quiz Lady
Priser	American Comedy Award för bästa klubbkomiker

För att testa nya skämt lät Maria Bamford en gång främlingar sätta sig vid ett kafébord och betalade dem för att lyssna. Berättelsen finns med i Paralyzed by Hope: The Maria Bamford Story, Netflixdokumentären som Judd Apatow regisserade tillsammans med Neil Berkeley, och det handlar mindre om en excentricitet än om en arbetsmetod. Inom branschen betraktas hon som en väl bevarad skatt. Stephen Colbert har kallat henne sin favoritkomiker på jorden, Apatow säger att hon är världens roligaste kvinna, och Patton Oswalt, som i dokumentären erkänner att han först inte förstod henne, kallar henne numera den främsta nu levande komikern. Bakom alla hyllningar finns en svårare fråga. Bamford byggde sin akt kring tvångssyndrom, depression och vistelser på psykiatriska sjukhus – och hon är fortfarande ute på vägarna och ger svar på tal.

Hennes far, Joel Bamford, var läkare i flottan. Därför började hennes liv i Port Hueneme i Kalifornien, innan familjen slog sig ner i Duluth i Minnesota. Det artiga hemmet i Mellanvästern blev hennes råmaterial, och intrycken av modern har varit ett stående inslag i hennes föreställningar i årtionden. De påträngande tankarna dök upp tidigt. I Variety:s recension av dokumentären står det att hennes tvångssyndrom började vid ungefär åtta års ålder, i form av våldsamma eller sexuella bilder som sköljer över sinnet, och att självmordstankarna kom vid samma ålder. Senare gav hon själv tillståndet ett namn på scen: Unwanted Thoughts Syndrome.

Collegeåren tog flera omvägar. Hon flyttade från Bates College i Maine till University of Edinburgh, där hon blev den första kvinnan i studenternas improvisationsteatergrupp The Improverts, och återvände sedan hem till University of Minnesota för att ta en examen i engelska. Standupen kom först: hon var 19 år, en tjej från Duluth född den 3 september 1970, när hon började uppträda på Stevie Ray’s Comedy Cabaret i Minneapolis. Akten landade aldrig i den klassiska modellen med upplägg och poäng. I stället kom den i form av vinjetter och en snabb karusell av röster, de flesta tillhörande välmenande människor i hennes närhet som gav råd hon inte kunde använda.

Los Angeles gav henne två karriärer på en gång. På scen turnerade hon med Oswalt, Brian Posehn och Zach Galifianakis i The Comedians of Comedy, en turné som filmades för en dokumentär från 2005 och en serie på Comedy Central. Hon blev också den första kvinnliga komikern med två halvtimmeslånga specialprogram i Comedy Central Presents. Röstrollerna betalade hyran: Shriek i Nickelodeons CatDog, en mängd biroller i Äventyrsdags, roller i Bojack Horseman och senare Tito the Anxiety Mosquito i Big Mouth och dess spinoff Human Resources. Under två julperioder var hon också den överentusiastiska kunden i Targets reklamfilmer, hon som måste stå först i kön.

Stadgan var delvis en illusion. Samtidigt som hon arbetade med dubbning och reklam blev hon inlagd på sjukhus tre gånger på 18 månader, och senare beskrev hon det som det ansvarsfulla att skriva in sig. Därefter följde en serie formexperiment där den begränsade världen blev själva ramen. The Special Special Special!, som släpptes 2012, spelades in hemma hos henne med föräldrarna som enda publik. Old Baby, hennes timslånga Netflixspecial från 2017, inleds med att hon övar framför en spegel och rör sig vidare genom ett vardagsrum, en bokhandel och en bowlinghall innan den till slut når en teaterscen.

Tv hann till slut ikapp henne. 2013 gick hon med i Arrested Development som Debrie Bardeaux, Tobias Fünkes flickvän, och blev kvar tills serien avslutades 2019. Seriens skapare, Mitch Hurwitz, tog också fram Lady Dynamite för Netflix tillsammans med Pam Brady – en komediserie löst baserad på Bamfords liv, med henne själv i huvudrollen. Den hade premiär i maj 2016, några månader efter att Colbert presenterat henne i The Late Show, och kritikerna älskade den: Rotten Tomatoes anger 94 procent för första säsongen och 100 procent för den andra. Två år tidigare hade hon vunnit American Comedy Award som bästa klubbkomiker.

Här blir berättelsen som fansen för vidare, och som dokumentären berättar, lite väl tillrättalagd. Kollegornas hängivenhet har aldrig omsatts i en stor publik, och Lady Dynamite är beviset. Netflix släppte den andra säsongen i november 2017 och lade ner serien två månader senare utan förklaring. Bamford hade redan berättat att inspelningen lagts om med hänsyn till hennes bipolära sjukdom och att en tredje säsong skulle ha krävt det hon kallade barnarbetstider. I dokumentären säger Ted Sarandos, numera Netflix med-vd, att han är stolt över att ha gett grönt ljus åt den första säsongen och förbryllad över sin egen impuls att beställa den andra. Etiketten som säljer henne – komikern som skämtar om psykisk ohälsa – rymmer en liknande fälla. Den förvandlar ett konstnärskap som mest handlar om familjer, självhjälp och komiken i att bli hjälpt till en patientjournal. Även Paralyzed by Hope beskrevs av TheWrap som en film gjord av fans, om än fans som vet hur man formar en berättelse.

Hennes eget skrivande komplicerar den etiketten bättre än någon kritik. Sure, I’ll Join Your Cult, en memoar med undertiteln A Memoir of Mental Illness and the Quest to Belong Anywhere, tog sig in på New York Times bästsäljarlista för facklitteratur 2023. Den läses mindre som en sjukdomsskildring än som en förteckning över de gemenskaper hon anslutit sig till, däribland Debtors Anonymous och Overeaters Anonymous, och över vad var och en av dem gav henne – eller inte gav henne. Pengar löper som en röd tråd genom boken. 2017, när hon bjudits in för att hålla avslutningstalet vid College of Liberal Arts på University of Minnesota, skänkte hon sitt nettoarvode på 5 000 dollar till en avgångsstudent i publiken. Hon skrev ut en check till studentlåneföretaget Sallie Mae.

Dokumentären hade världspremiär i sektionen Premieres på Sundance den 22 januari 2026 och kom till Netflix den 23 oktober. Apatow och Berkeley följde henne i nästan fyra år och intervjuade hennes föräldrar och äldre syster, Sarah Bamford Seidelmann. Även konstnären Scott Marvel Cassidy, som hon gifte sig med 2015, medverkar. Filmen har ingen musik. Skämten bär känslorna, och filmen avslutas med ett tre minuter långt framträdande. När någon föreslår ännu en medicin för att motverka skakningarna som hennes läkemedel orsakar, håller hon upp sin darrande hand och säger: ”Svaghet är varumärket.” Det var redan titeln på hennes special från 2020, Weakness Is the Brand. Filmen tar oss också till Altadena, där hon brukade hålla morgonföreställningar på en liten klubb som hette PDA, Public Displays of Altadena, tills Eatonbranden brände ner den. På Sundance sammanfattade hon sitt råd till publiken i en enda mening: ”Sänk inte ribban för att söka någon form av hjälp.”

Inget av detta har hindrat henne från att turnera. Hennes höstturné har nått Miller Theater i Philadelphia och två föreställningar på Neptune Theatre i Seattle, och den kommer till Lensic i Santa Fe den 6 november – redan utsålt. Dokumentären ställer frågan vad ett tillfrisknande skulle innebära för hennes akt. Bamfords svar än så länge är att fortsätta boka lokaler och ta reda på det på scenen.