Karra Elejalde – Goya-vinnaren från Ocho apellidos vascos i Netflix-dramat El niño

Karra Elejalde

Photo: Pedro J Pacheco / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	10 oktober 1960 Vitoria-Gasteiz, Spain
Yrke	Skådespelare och regissör
Känd för	Biutiful, Timecrimes, Transporten
Priser	2 Goya · Gaudí Award for Best Actor · Spanish Actors Union Award for Best Film Lead Actor · Seminci Valladolid Best Actor (delad) · CEC Medal for Best Supporting Actor · Gold Medal of Merit in the Fine Arts

I pressrum och i soffor hos nattprogram spelar Karra Elejalde den roll han kallar bocachanclas: den som säger det alla andra i rummet undviker. Senast hävdade han att spanska manusförfattare numera censurerar sig själva innan någon annan hinner göra det. På film går hans mest hyllade arbete i motsatt riktning. En universitetsrektor som till slut reser sig i en sal full av frankistiska officerare. En pensionerad arkitekt som aldrig riktigt förklarar varför han låter en främling sova i sin lägenhet. En farfar som vägrar acceptera att en skolsexplosion tog pojken ifrån honom. Karriären blir begriplig först när man ser de här två sidorna av honom tillsammans.

Han föddes som Carlos Elejalde Garay i Vitoria-Gasteiz och tillbringade barndomen i Salinas de Léniz i Gipuzkoa, fram till fjorton års ålder. Den första planen var praktisk: han utbildade sig till elektriker, men dramalektioner under yrkesstudierna fick honom att byta riktning. Senare lade han till måleri och skulptur vid skolan Mendizabala i Vitoria. Under militärtjänsten träffade han skådespelaren Toño Sampedro, som tog in honom i teatergruppen La Farándula. Där debuterade han i Adiós, hasta huevo och spelade elva roller. Därefter följde flera år med oberoende baskisk teater, liksom låttexter åt rockbanden Hertzainak och Korroskada.

Han debuterade på film 1987, vid 26 års ålder, i A los cuatro vientos, regisserad av José Antonio Zorrilla. Den verkliga starten kom dock i början av 1990-talet, när en generation baskiska regissörer nästan behandlade honom som gemensam utrustning. Julio Medem gav honom en roll i Kossor – en baskisk släktkrönika 1992, Álex de la Iglesia i Acción mutante, Juanma Bajo Ulloa i Den döda modern, och Pedro Almodóvar lät honom spela polis i Kika. Elejalde blev skådespelaren som fick deras egenart att verka alldaglig.

Airbag gjorde 1997 den egenarten till en biosuccé. Han skrev manus tillsammans med Bajo Ulloa och Fernando Guillén Cuervo och spelade Juantxo, en brudgum som tappar förlovningsringen under sin svensexa och ger sig av med två vänner för att hitta den. Filmen blev årets mest inkomstbringande spanska film och var under några månader den största spanska biosuccén någonsin på hemmaplan, tills Torrente kom. Elejalde satte sig därefter i registolen två gånger: Año Mariano 2000, som han regisserade tillsammans med Guillén Cuervo, och Torapia 2004, som han skrev och regisserade på egen hand. Han återvände också regelbundet till scenen med enmansföreställningar som La Kabra tira al monte, som gav honom en Fotogramas de Plata-nominering.

Den andra karriären började i ett lägre tonläge. Nacho Vigalondo gav honom rollen som Héctor, den helt vanlige mannen som fastnar i en tidsloop, i Los cronocrímenes, som fick den engelska titeln Timecrimes när den kom 2007. Sedan erbjöd Icíar Bollaín honom rollen som förändrade branschens syn på honom: Antón, den hårt supande skådespelaren som får spela Columbus i en film inspelad i Bolivia, samtidigt som staden runt filmteamet reser sig mot privatiseringen av vattnet. Till och med regnet (Even the Rain, 2010) gav honom Goya-priset för bästa manliga biroll vid galan 2011.

Den andra Goya-statyetten kom från helt motsatt håll. I Ocho apellidos vascos (Spanish Affair, 2014), Emilio Martínez-Lázaros komedi om en andalusier som låtsas vara bask för att vinna en tjej, spelade Elejalde Koldo, hennes kärve fiskarfarsa. Filmen blev den mest inkomstbringande spanska produktionen som någonsin gått upp i Spanien, med omkring 56 miljoner euro i intäkter och cirka 9,5 miljoner sålda biobiljetter. Den gav honom Goya-priset för bästa manliga biroll 2015. Året därpå återvände han i Åtta katalanska efternamn, och han har sagt att han inte tänker medverka i fler uppföljare.

Det är också där den kritiska läsningen måste ta sin början. Koldo cementerade bilden av Elejalde som en kärv men älskvärd baskisk patriark, och den bilden hinner numera före honom in i intervjuerna. I mars 2026, när han presenterade en film på Málaga-festivalen, sade han till sajten esCine att ”det är manusförfattaren som censurerar sig själv” i dag. Han klagade också på att varje film numera verkar behöva en färdig lista över vilka slags rollfigurer som måste finnas med: ”Det kan inte vara så att varje film måste ha en pojke med Downs syndrom.” Transpersoner fanns också med på listan. Uttalandena utlöste en debatt. Han insisterade på att kritiken gällde hur mångfald skrivs in i manus, och han har länge bett om rubriker som återger hela hans meningar. Han har också sagt att Airbag inte skulle kunna göras i dag. Resonemanget skaver mot hans egen meritlista, eftersom filmerna som gett honom mest erkännande sedan Ocho apellidos vascos är små, mänskliga och kommersiellt vågade berättelser – sådana som branschen han kritiserar fortsätter att satsa pengar på.

Alejandro Amenábars Mientras dure la guerra (While at War, 2019) är det tydligaste exemplet. Som Miguel de Unamuno, filosofen och rektorn för universitetet i Salamanca som först stödde militärkuppen 1936 och sedan konfronterade den, byggde Elejalde sin roll på tvekan. Insatsen gav honom en Goya-nominering för bästa manliga huvudroll; priset gick det året till Antonio Banderas. Han belönades också med Gaudí-priset och det spanska skådespelarfackets pris. I Avelina Prats Vasil (2022) spelade han Alfredo, en pensionerad arkitekt som låter en hemlös bulgarisk immigrant flytta in, och delade priset för bästa skådespelare på Valladolidfestivalen med motspelaren Ivan Barnev. Kepler Sexto B gav honom ett Berlanga-pris, den spanska regeringen tilldelade honom guldmedaljen för förtjänster inom de sköna konsterna för 2022, och 2024 spelade han Tello i Movistar Plus+-serien Segunda muerte.

Det här året är ovanligt fullspäckat. I mars presenterade han Auri, Violeta Salamas andra långfilm, utom tävlan i Málaga. Han spelar maken till en 65-årig kvinna, spelad av Cristina Marcos, som för första gången sköter sina egna pengar. Filmen fick svensk biopremiär i Spanien i april. Den 30 oktober släpper Netflix Colisión (Collision Course), Daniel Sánchez Arévalos första thriller, om ett bankrån i Madrid under finanskrisen. Laia Costa, Luis Zahera, Tamar Novas och Lluís Homar medverkar också.

Därefter väntar den tyngre filmen. El niño (The Child), Mariano Barrosos filmatisering av Fernando Aramburus roman, återvänder till gasexplosionen på en skola i Ortuella i Biscaya i oktober 1980, då femtio barn och tre vuxna miste livet. Elejalde spelar Nicasio, farfar till en av pojkarna som dog, mot Belén Cuesta i rollen som pojkens mamma Mariaje. Ingen av dem vill ta emot trösten som erbjuds. Filmen går upp på spanska biografer den 13 november och släpps på Netflix den 27 november.

Mannen som säger att komedin har tappat modet avslutar alltså året som en farfar som inte låter sig tröstas. Om El niño träffar rätt blir den ännu ett bevis på att hans mest övertygande argument är det han framför utan att höja rösten.