Elizabeth Debicki – Emmyvinnande Diana som Hollywood helst ser i guldburen

Elizabeth Debicki

Photo: Gage Skidmore / CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Född	24 augusti 1990 Paris, Frankrike
Yrke	Skådespelerska
Känd för	Guardians of the Galaxy Vol. 2, Guardians of the Galaxy Vol. 3, Den store Gatsby
Priser	Emmy · Golden Globe · SAG · Critics Choice · AACTA Award för bästa kvinnliga biroll · AACTA Award för bästa kvinnliga huvudroll i ett tv-drama

Elizabeth Debicki har ett mönster som hon säger sig inte kunna förklara. Regissörer fortsätter att casta henne som välbeställda kvinnor som sitter fast i något: den dröjande golfspelaren som driver genom Gatsby-festerna, vapenhandlarens flickvän i The Night Manager, konstexperten som är gift med en rysk oligark i Tenet och sedan Diana, prinsessan av Wales, en kvinna som kamerorna aldrig lämnade i fred. Alla de här rollerna kräver att hon gör väldigt mycket samtidigt som det ser ut som om hon gör väldigt lite. Hon har gjort det till sitt eget hantverk. Men än så länge har det inte gett henne en roll utan en bur.

Det stillsamma uttrycket har en förklaring. Debicki föddes i Paris, med en polsk far och en australisk mor med irländska rötter. Båda föräldrarna var balettdansörer, och familjen flyttade till Melbourne när hon var fem. Själv tränade hon balett tills hon vid tolv års ålder hade vuxit om sina lärare och insåg att någon professionell danskarriär inte låg framför henne. Dansen gav henne, berättade hon senare för Allure, en medvetenhet om kroppen; skådespeleriet kändes som ett närbesläktat uttryckssätt, fast format genom språket.

På Huntingtower School i östra Melbourne gick hon ut som skolans främsta elev, med högsta betyg i både drama och engelska. 2010 tog hon en examen i drama vid University of Melbourne’s Victorian College of the Arts. Genombrottet kom snabbt. Medan hon repeterade sin första pjäs för Melbourne Theatre Company spelade hon in ett skärmprov för Baz Luhrmann, flög till Los Angeles för en andra provfilmning och kom hem med rollen som Jordan Baker. Den store Gatsby, som hade premiär 2013 med Leonardo DiCaprio, Tobey Maguire och Carey Mulligan, gav henne AACTA-priset för bästa kvinnliga biroll.

Samma år stod hon på en scen i Sydney mellan Cate Blanchett och Isabelle Huppert som Madame i Jean Genets Jungfruleken, en uppsättning av Sydney Theatre Company som senare spelades på New York City Center. The Guardian uppmärksammade de allra minsta nyanserna i hennes tolkning: formuleringarna genom vilka Madame behåller sitt grepp om de två tjänsteflickorna. Debicki fick priset för bästa nykomling vid Sydney Theatre Awards. 2016 kom London, där hon spelade Mona Sanders i David Hares The Red Barn på National Theatres Lyttelton-scen.

På film blev mitten av decenniet en rad biroller där hennes längd kom till lika stor användning som hennes talang: Guy Ritchies The Man from U.N.C.L.E., Justin Kurzels Macbeth, bergsklättringsdramat Everest och Ayesha, den gyllene ledaren för The Sovereign, i Guardians of the Galaxy Vol. 2 och återigen i Guardians of the Galaxy Vol. 3. Vanity Fair beskrev senare hur kostymörerna byggde hela uttryck kring hennes kroppslängd. Rollen som visade vad hon kunde åstadkomma med nästan ingenting var Jed Marshall i BBC:s The Night Manager, en dekorativ flickvän på boksidan. John le Carré sa till henne att hon hade gjort Jed mer intressant än han själv hade skrivit henne. Samma år bar hon upp The Kettering Incident, en åtta delar lång gotisk mysterieföljetong från Tasmanien, och vann AACTA-priset för bästa kvinnliga huvudroll i en tv-dramaserie.

Steve McQueens Widows förändrade hur folk såg på henne. Som Alice, en av kvinnorna som står kvar med en död makes skulder efter ett rån som går snett, spelar hon hur rädslan hårdnar till självbehärskning, mycket av det förmedlat genom sättet hon står på. Brian Tallerico på RogerEbert.com kallade filmen hennes genombrott. Samma år spelade hon också Virginia Woolf i Vita & Virginia. Sedan gav Christopher Nolan, som själv sökte upp henne, henne rollen som Kat i Tenet: en konstexpert fast i ett äktenskap med Kenneth Branaghs oligark, den enda tydligt mänskliga tråden i en film byggd på omvänd tid.

The Crown samlade allt detta på en gång. Under Netflix-dramats två sista säsonger spelade hon Diana från äktenskapets sista år med prins Charles, via Panorama-intervjun, fram till hennes sista dagar 1997. Hon studerade inspelningar och arbetade med en rörelsecoach för att hitta det hon kallade den känslomässiga logiken bakom Dianas hållning, blick och gester. Prinsessans biograf Andrew Morton slogs av likheten. Den femte säsongen gav Emmy-, Golden Globe- och Screen Actors Guild-nomineringar. Den sjätte gav henne Golden Globe-priset, Critics’ Choice Award, SAG-priset och, i september 2024, Primetime Emmy för bästa kvinnliga biroll i en dramaserie – första gången en australisk skådespelerska vann den kategorin.

Priserna döljer ett besvärande faktum: säsongen som gav henne dem var inte särskilt uppskattad. The Crowns sista omgång fick ljumma recensioner, och särskilt brittiska kritiker reagerade starkt på Peter Morgans beslut att låta Diana återvända efter sin död och samtala med drottningen och Charles. Morgan sa att ordet spöke inte var till någon hjälp. Recensionerna som sågade serien skonade för det mesta Debicki; Financial Times kallade hennes gestaltning transcendental. Där ligger knuten i Debickis karriär. Hennes starkaste insatser kommer ofta i projekt som handlar om något större än hennes rollfigur, och gång på gång spelar hon kvinnor som definieras av männen eller institutionerna omkring dem.

Sedan dess har hon valt en annan väg. Efter The Crown sa hon att hon ville göra något annorlunda, och 2024 anslöt hon sig till Ti Wests MaXXXine som Elizabeth Bender, en krävande brittisk skräckfilmsregissör i 1980-talets Hollywood. Peter Bradshaw skrev i The Guardian att hon nästan stal filmen. 2025 återvände hon till West End mittemot Ewan McGregor i Lila Raiceks My Master Builder på Wyndham’s Theatre, en nytolkning av Ibsen som de flesta kritiker tyckte var träig, även om The Guardian lyfte fram hennes svala, lojligt obekymrade spel.

I höst ställs två prov sida vid sida. Wicker, Eleanor Wilson och Alex Huston Fischers fabel som hade premiär på Sundance i januari 2026, fick begränsad biopremiär i USA den 23 oktober och går upp på bred front där och på brittiska biografer den 30 oktober, innan den når Australien den 5 november. Debicki spelar Skräddarens hustru, en bybo som vill vara sin mans jämlike både i affärer och hemma, med Olivia Colman och Alexander Skarsgård vid sin sida. Därefter kommer David Finchers The Further Mis-Adventures of Cliff Booth, skriven av Quentin Tarantino som en uppföljare till Once Upon a Time… in Hollywood, med Brad Pitt tillbaka som stuntmannen. Debicki spelar Karen Crosby. Filmen får exklusiv premiär på IMAX-biografer under två veckor från den 25 november, innan den når Netflix den 23 december. Farnsworth House, Richard Press långdragna dramaprojekt där hon spelar Edith Farnsworth mot Ralph Fiennes Mies van der Rohe, har fortfarande inget premiärdatum.

Ingen utanför produktionen vet ännu vem Karen Crosby är. Efter ett årtionde i förgyllda rum är den tomma rutan den mest intressanta raden i Debickis meritförteckning.