Aaron Dessner, gitarristen i The National som fick popstjärnorna att spela in i en gammal lada

Aaron Dessner

Photo: Kim Metso / CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Född	23 april 1976 Cincinnati, Ohio, United States
Yrke	Musiker, musikproducent
Priser	Grammy Award för Årets album · Grammy Award för Bästa alternativalbum

Producenten som popstjärnor numera åker till när de vill låta mindre tillrättalagda arbetar i en före detta hästlada vid en damm i Hudson Valley. Där hålls gästande sångare vakna av grodor och får en varning om björnen på andra sidan vattnet. Aaron Dessner kallar platsen Long Pond och säger att han inte tänker på musik ”på ett kommersiellt eller kommersialiserat sätt”. Listorna berättar en annan historia: bara i år har två album han varit med och producerat gått direkt in på förstaplatsen i USA. Dessner tillbringade två decennier som den lågmälde gitarristen i The National, ett band som en gång spelade för tomma lokaler. Att han nu hamnat mitt i mainstream-popen beskriver han som ”en väldigt märklig vändning”.

Aaron Brooking Dessner och hans tvillingbror Bryce växte upp i Cincinnati i Ohio. De växte upp i en judisk familj med polsk-judisk och rysk-judisk bakgrund, och Dessner har kopplat sin förkärlek för upprepande, meditativa mönster till barndomens liturgiska melodier: ”Jag gillar inte durackord”, sa han en gång. Han lärde sig spela gitarr till Grateful Dead-låtar och studerade senare modern europeisk historia vid Columbia University.

I Brooklyn, efter att hans tidigare band Project Nim gått i upplösning, bildade Dessner och hans bror The National tillsammans med barndomsvännen Bryan Devendorf, dennes äldre bror Scott och sångaren Matt Berninger. Aaron och Bryce föddes den 23 april 1976. Brassland, skivbolaget som tvillingarna grundade tillsammans med Alec Hanley Bemis, gav ut bandets två första album. Övergången till Beggars Banquet ledde till Alligator 2005 och Boxer 2007, som båda delvis spelades in på vindar på Dessners gata i Brooklyn. High Violet, till största delen inspelad i garagestudion bakom hans hus, debuterade på tredje plats i USA 2010. Dessner har producerat varje album med The National sedan Alligator, och bandets sound – Berningers baryton mot sammanflätade gitarrer och rastlösa trummor – har lika mycket att tacka hans arrangemang som någon annans låtskrivande. Sleep Well Beast vann en Grammy för bästa alternativa musikalbum 2018.

Samtidigt som han spelade i bandet byggde han upp en andra karriär som den andra musiker ringde. Han arbetade i mer än ett år med Sharon Van Etten på Tramp, producerade Local Natives Hummingbird, Lisa Hannigans At Swim, som nådde förstaplatsen i Irland, och Frightened Rabbits Painting of a Panic Attack. Tillsammans med Bryce producerade han välgörenhetssamlingarna Dark Was the Night och Day of the Dead för Red Hot Organization, den senare en sex timmar lång hyllning till Grateful Dead. Tvillingarna har också gjort filmmusik tillsammans, från Big Sur till Mike Mills C’mon C’mon. Tillsammans med Justin Vernon från Bon Iver grundade han festivalen Eaux Claires i Wisconsin och duon Big Red Machine. Debutalbumet Big Red Machine spelades till största delen in på Long Pond, innan How Long Do You Think It’s Gonna Last? följde 2021.

Sedan, i april 2020, när pandemin satte turnerandet på paus, hörde Taylor Swift av sig. Dessner arbetade på distans och producerade och skrev tillsammans med Swift merparten av Folklore, ett lågmält album med piano och stråkar som släpptes utan förvarning i juli samma år och vann priset för årets album på Grammygalan 2021. Evermore kom i december. Swift reste sedan till ladan för att spela in Folklore: The Long Pond Studio Sessions, och byggnaden som varit en privat arbetslokal blev en popdestination. Samarbetet fortsatte med Midnights och The Tortured Poets Department, vars utökade version byggde till stor del på hans produktion.

Kön av artister som ville spela in där växte snabbt. Ed Sheeran spelade in –, uttalat ”subtract”, tillsammans med honom, Gracie Abrams gjorde sina två första album med honom och därefter följde Laufey och Brandi Carlile. Hans metod är, enligt honom själv, att komma dit utan någon plan: ”Jag försöker verkligen lämna utrymme för osäkerhet”, sa han till NPR i oktober. Carlile, som skrev Returning to Myself på Long Pond efter sina konserter med Joni Mitchell, beskrev deras första samtal som ”lite av en terapisession”. Ofta gör han skisser innan en artist kommer och låter dem välja vad de vill ta med sig. Den varsamma stilen har blivit ett varumärke.

Men varumärket har också en baksida. Det återkommande soundet i hans produktioner – dämpat piano, närmickad akustisk gitarr, stråkar på avstånd och ett rum som hörs i själva mixen – har fått en del kritiker att tycka sig höra samma skiva där de väntade sig flera olika. Anthony Fantano på The Needle Drop kallade Noah Kahans The Great Divide ett ”väldigt urvattnat album” och beskrev produktionen som ”utan tvekan en av skivans minst intressanta egenskaper”, samtidigt som han medgav att det reverbdrivna greppet fungerar på flera spår. The Tortured Poets Department, som i sin utökade version svällde till 31 låtar, fick kritik för att spreta – kritik som delvis riktades mot Long Pond-halvan. Och bandet som gjorde Dessner känd har nästan stannat av helt: inför First Two Pages of Frankenstein gick Berninger igenom en lång period av depression och skrivkramp, vilket fick The National att tvivla på sin framtid. Efter att bandet turnerat med den överraskande uppföljaren Laugh Track fram till 2024 blev det sedan tyst. Ju större efterfrågan på Dessner för andras skivor blir, desto högljuddare blir frågan om vad som finns kvar åt hans eget band.

I år har försäljningssiffrorna gett ett delvis svar. Mumford & Sons spelade in Prizefighter på tio dagar på Long Pond och släppte albumet i februari. Kahan, utbränd efter framgångarna med Stick Season, kom till ladan framför allt för att varva ner. Den första dagen skrev han och Dessner Porch Light, och sensommaren 2025 spelade de in öppningsspåret End of August med dörrarna öppna mot syrsorna. The Great Divide, samproducerad med Gabe Simon, släpptes den 24 april 2026 och debuterade på förstaplatsen på Billboard 200 med 389 000 albumekvivalenta enheter. Det blev Kahans första albumetta i USA. Abrams Daughter from Hell, som Dessner producerade och skrev tillsammans med henne, följde den 17 juli och blev även hennes första albumetta.

I oktober firade tvillingarna sitt 50:e år med AB100, en två dagar lång sammankomst i Baskien. Den 17 oktober anslöt Michael Stipe sig till Dessner-bröderna och Berninger på Atabal i Biarritz för R.E.M:s E-Bow the Letter. Nästa kväll spelade bandet, under namnet The National & Friends, på Kursaal i San Sebastián. Det var bandets första konsert med hela sättningen sedan 2024 och årets enda. Därmed avslutades en helg vars artistuppställning även rymde Ben Howard, Kevin Morby och Lisa Hannigan.

Dessner bor på Long Pond med sin fru Stine Wengler och deras tre barn och är fortfarande en hängiven Liverpool-supporter. Han föredrar att inte veta vem som står på tur att spela in, men skrev nyligen till bluegrassgitarristen Molly Tuttle – mest som ett fan. Med albumen av Kahan, Abrams och Carlile aktuella kan nästa nomineringsomgång till Recording Academy för första gången placera honom i kampen om priset för årets producent.

Taggar: singers, Taylor Swift, Noah Kahan, Aaron Dessner, indie rock, The Great Divide, folklore

Relaterade personer

Relaterade personer

Diskussion