Lee Byeong-heons Dream börjar med en man som har tappat fotfästet. Fotbollsspelaren Yoon Hong-dae (Park Seo-joon) blir inblandad i en oväntad incident och får disciplinär prövotid. Straffet är ett uppdrag som ingen annan vill ha: han ska coacha Sydkoreas landslag av hemlösa män inför Homeless World Cup. Upplägget är hämtat ur sportfilmens verktygslåda, med en fallen hjälte och ett motvilligt uppdrag, men filmen berättar det med en skev, vänlig humor som gör att man hänger med ändå.

Laget är en brokig skara. Somliga av männen har aldrig hållit i en boll, andra uppför sig så att själva träningen blir ett problem. Kim Jong-soo, Ko Chang-seok, Jung Seung-kil, Lee Hyun-woo, Yang Hyun-min och Hong Wan-pyo gestaltar spelarna, och filmens bästa komik uppstår när en tränare som helst vore någon annanstans möter en grupp som inte vet hur man gör. Skämten är sällan originella. De fungerar eftersom skådespelarna framför dem utan att be om vare sig medlidande eller skratt.

Park Seo-joon har den svåraste uppgiften, eftersom Hong-dae börjar som en sur, skeptisk man som är svår att tycka om. Park låter honom mjukna sakta, i små förskjutningar snarare än i ett enda stort ögonblick av insikt, och därför går förvandlingen att tro på. Han tränade på gym inför rollen, men det som bär scenerna är ändå ansiktsuttrycket och den motvilliga omsorgen om männen i laget.

IU spelar Lee So-min, en filmare vars karriär också har kört fast. Hon dokumenterar laget och Hong-dae, och dokumentären gör honom till en sorts tv-profil. Den tråden är filmens klokaste idé, eftersom den visar hur offentligheten förvandlar en kantstött tränare till en berättelse som folk vill följa. Både So-min och Hong-dae behöver laget minst lika mycket som laget behöver dem, och IU gör inte rollfiguren till en kärlekshistoria vid sidan av. Hon ger So-min en egen riktning, och samspelet med Park fungerar just för att de två delar samma nedförsbacke.

Dream bygger på en verklig händelse, som antas vara Homeless World Cup 2010, och det ger berättelsen en jordnära förankring. Männen behandlas som människor med egna egenheter, inte som symboler för ett samhällsproblem. Samhällsanalysen är tunn, men tonen är vänlig och aldrig nedlåtande, och det är mer än många komedier om utsatta grupper klarar av.

Svagheterna syns tydligt. Berättelsen följer sportfilmens mönster ganska troget: motståndet, träningen, det frestande erbjudandet som kan få Hong-dae att lämna laget och till sist beslutet att stanna och följa med till turneringen. Man ser det komma i god tid, och några av de komiska poängerna upprepas en gång för mycket. Här hade en mer lekfull dramaturgi gjort nytta.

Samtidigt gör filmen ett val som förtjänar beröm. Laget reser till Europa men vinner inte cupen. Det som räknas är att de sista matcherna vinner publikens hjärtan, både på plats och bland dem som följer dokumentären hemma. Filmen handlar alltså mer om att bli sedd än om att vinna, och slutet, där både So-mins och Hong-daes karriärer får ny fart och Hong-dae syns tillbaka i storligan, känns rimligt snarare än påklistrat.

Inspelningen blev utdragen. Den började i maj 2020 och avslutades i Sydkorea i oktober samma år. Scenerna utomlands sköts upp på grund av covid-19 och skådespelarnas scheman, och Park reste till Ungern i mars 2022 för att göra dem. Arbetet där tog slut den 13 april 2022. Man märker knappast att det gick så lång tid mellan de två delarna.

Dream hade biopremiär i Sydkorea den 26 april 2023 på 1 229 salonger och gick direkt in på förstaplatsen på biotoppen med 93 417 besökare. Den internationella premiären hölls som centerpiece vid den 22:a upplagan av New York Asian Film Festival den 17 juli 2023, och sedan den 25 juli samma år finns filmen på Netflix över hela världen.

Filmen förnyar inte sportgenren. Den vill få en att heja på ett lag som inte kommer att vinna, och det lyckas den med. Resultatet är varmt, ganska förutsägbart och stundtals riktigt roligt, och Park och IU spelar utan att pressa fram känslorna.