Redan titeln rymmer filmens grundbild: någon som betraktar en annan människa genom ett fönster och inte vågar ta kontakt. Marçal Forés Genom mitt fönster från 2022 följer Raquel (Clara Galle), som sedan länge är förälskad i grannen Ares Hidalgo (Julio Peña). När han själv börjar få känslor för henne blir drömmen till något mer, men hans familj vill inte se det. Utgångspunkten är välbekant, och Forés försöker inte dölja det. Romantik, drama och komedi blandas, och i just den blandningen syns både ambitionerna och bristerna tydligast.

Det bästa med filmen är grundtanken. Att ha burit på en förälskelse i åratal och sedan upptäcka att den kanske är besvarad är en situation de flesta känner igen. Filmen förstår också att det riskfyllda ögonblicket inte är avvisningen utan jaget. Raquel har hunnit bygga upp en hel inre värld kring Ares, och när han visar intresse måste den världen möta en verklig människa. Det mötet är filmens mest givande dramatiska material. Familjens motstånd lägger ett yttre hinder ovanpå det inre, och därefter följer genrens vanliga ordning: närmande, hinder, bakslag. Forés går den vägen utan att sneda av. Det ger en film som sällan snubblar och sällan överraskar.

Grannskapet är en klurig dramaturgisk resurs. Avståndet mellan två människor som bor så nära varandra är litet och ändå svårt att korsa, och det säger något om hur längtan fungerar: det som ligger inom räckhåll är ofta det man tvekar längst inför. Titelns fönster blir på så vis både ett sätt att se och ett sätt att hålla distans. Raquel tittar, men det är först när hon blir sedd som hon måste handla. Filmen har förstås inte råd att stanna vid den tanken, eftersom en romantisk berättelse kräver rörelse, men det är där den är som mest intressant.

Clara Galle bär filmen. Som Raquel ska hon spela både den som tittar och den som plötsligt blir sedd, och hon gör det med nervositet och en liten gnutta självironi, vilket gör figuren lätt att tycka om. Julio Peña har den otacksammare uppgiften som Ares, som ska vara åtrådd utan att bli en tom projektionsyta. Det lyckas för det mesta. Mellan de två finns en försiktig kemi, mer tveksam än het, och den håller ihop filmen när manuset sviktar. Den passar en berättelse om en känsla som länge hållits tillbaka, och man tror på att de kan ha gått förbi varandra under lång tid.

Birollerna är ett blandat kapitel. Guillermo Lasheras som Yoshi och Natalia Azahara som Daniela ger filmen en komisk puls och lyfter tempot när huvudparet står och trampar, men ingen av dem får tillräckligt med utrymme för att bli mer än en trevlig närvaro. Familjen Hidalgo är större på pappret än på duken. Abel Folk, Rachel Lascar, Hugo Arbues och Eric Masip spelar medlemmar av den, och tillsammans utgör de det motstånd som handlingen förutsätter. Filmen låter dem framför allt stå i vägen. Att de är emot förhållandet står klart, medan det förblir oklart vad de själva tror sig skydda eller vad de riskerar. Pilar Castro som Tere hör till de roller man gärna hade sett mer av. Hon antyder mer än manuset ger henne att spela.

Där filmen vacklar är tonen. Komedin och dramat delar utrymme men möts inte alltid. Skämten kommer ibland just när berättelsen borde få andas, och allvaret känns i sin tur påklistrat efter en scen som nyss spelats för skratt. Det är ett vanligt problem i genren, och Genom mitt fönster löser det inte. Familjens motstånd hade kunnat bli filmens tyngdpunkt, ett sätt att visa vad det kostar att välja någon som ens närmaste inte godtar. Nu blir det oftare en tröskel som ska passeras än en konflikt som ska förstås. Dessutom är handlingen förutsägbar. Den som har sett några romantiska filmer vet ungefär var den hamnar.

Forés regi håller sig i bakgrunden. Scenerna är väl ordnade och skådespelarna får göra sitt, men efteråt minns jag situationer snarare än bilder, och ingen scen har fastnat i mig på det sätt som titelns grundbild lovar. Det är sympatiskt på sitt sätt, eftersom filmen aldrig försöker skymma sina huvudroller med effekter. Samtidigt är det svårt att undgå känslan av att en regissör med lite större självförtroende hade kunnat lyfta materialet från det trevliga till det minnesvärda.

Genom mitt fönster vill vara mer än en vanlig romantisk komedi men når dit bara delvis. Galles och Peñas samspel bär filmen genom de svagare partierna, och Lasheras och Azahara bidrar med några välkomna lättare stunder. Manuset nöjer sig dock med det trygga. Filmen hade behövt mer tilltro till sina egna bästa idéer, längtan och familjens motstånd, och mindre respekt för genrens färdiga mall.