Filmen börjar med två tonårsflickor som berättar en skröna för varandra: det finns en videokassett, och den som ser den dör en vecka senare. Katie har själv sett bandet en vecka tidigare, och samma natt dödas hon av något som aldrig syns. Det är ett lågmält, nästan vardagligt sätt att inleda en skräckfilm, utan gäll musik och utan monster i bild. Det finns bara en stadsmyt som visar sig vara sann. Så börjar Gore Verbinskis The Ring från 2002, och redan där märker man att regissören inte har bråttom. Hotet får växa i bakgrunden tills det inte går att bortse från.

Naomi Watts spelar Rachel Keller, journalist i Seattle och Katies moster. Det är Katies mamma Ruth som ber henne ta reda på vad som egentligen hänt. Rachel upptäcker snart att flickans vänner omkom i märkliga olyckor samtidigt som Katie dog. Hon åker till Shelter Mountain Inn, där ungdomarna såg bandet, hittar det och tittar på det. Bilderna är obegripliga och obehagliga. Sedan ringer rumstelefonen, och en okänd röst viskar ”Seven days”. Rachel är skeptisk, men inte länge. Det som händer henne därefter går inte att förklara bort.

Hon tar hjälp av sin exman Noah, som är videoanalytiker, och han ser också bandet. Deras åttaårige son Aidan tittar på det han med. Spåren leder till hästuppfödaren Anna Morgan, som tog sitt liv efter att några av hennes hästar drunknat sig själva utanför Moesko Island. På färjan dit hoppar en häst överbord. Det är en av filmens mest obehagliga scener, och den fastnar just för att ingen förklarar den. Verbinski försöker inte ge hästen en anledning, och scenen blir kvar i huvudet av just det skälet.

Ljudet bär mycket av filmen. Stora delar är tysta och dämpade, och därför får ett ringande telefonsamtal eller en viskning full verkan. Hans Zimmers musik håller sig i bakgrunden och bygger oro snarare än att tala om för oss vad vi ska känna. ”Rachel Alone” är ett bra exempel, ett stycke som mer än något annat ger Rachels ensamhet en klang.

Filmen vilar på Watts. Hennes Rachel är envis och rationell, men aldrig osårbar, och rädslan sitter i kroppen snarare än i gesterna. Hon belönades med en Saturn Award som bästa skådespelerska, och filmen själv vann priset för bästa skräckfilm. David Dorfman som Aidan har svåra scener att bära för en så ung skådespelare och gör det med en märklig allvarsamhet. Martin Henderson ger Noah en lugn tyngd, och Brian Cox är kuslig som Richard Morgan, mannen som levt för länge med något han inte kunde hantera.

Intrigen bygger på ett gammalt grepp, nämligen en detektivhistoria där varje ledtråd för Rachel närmare något hon helst vill slippa veta. Anna Morgan hade drabbats av fyra missfall innan hon adopterade Samara, en flicka som kunde etsa in bilder i föremål och i människors sinnen och som plågade både föräldrarna och hästarna. Rachel hittar ett förfalskat födelsebevis och en försvunnen video där Samara ber om ursäkt men säger att ”de slutar inte”. Richard hävdar att flickan är ond och tar sitt liv med elektricitet. I ladan finns en vind där familjen Morgan höll Samara isolerad från omvärlden, och bakom tapeten sitter en bild av ett träd som Rachel känner igen från Shelter Mountain Inn. Där, under golvbrädorna, ligger brunnen. Rachel faller ner i den och ser i en syn hur Anna kastar Samara i vattnet och hur flickan överlever där i en vecka. Det är filmens starkaste ögonblick, och det säger något om Samara att det är hennes fångenskap vi till slut ser, inte hennes hämnd.

Salon skrev 2003 att filmen plockar från många sorters rädsla, bland annat tabut kring sex före äktenskapet och barnamord. Själv läser jag den som en berättelse om föräldrar som sviker, och om vad ett barn gör av den sveken.

Felfri är den inte. Slutakten förklarar Samaras bakgrund mer än skräcken tål, och när Rachel och Noah väl begravt henne är mysteriet i praktiken löst, vilket tvingar filmen att leta efter en ny vändning under sina sista minuter. Vissa händelser känns förutsägbara, och takten är stundtals så lugn att den prövar tålamodet.

The Ring är en amerikansk nyinspelning av en japansk film från 1998, som i sin tur bygger på Koji Suzukis roman från 1991. Manuset skrev Ehren Kruger, och DreamWorks släppte filmen i USA den 18 oktober 2002. Den spelade in 249,3 miljoner dollar världen över, och framgången fick Hollywood att göra om fler asiatiska skräckfilmer, bland dem The Grudge (2004) och Dark Water (2005). Roger Ebert skrev att filmen inte förolämpar tittarens intelligens och sparar det mest skrämmande till slutet. Det stämmer. Det värsta kommer sent, och väntan på det är en del av obehaget.