Charly och Paula har varit bästa vänner sedan dagis, och de oroar sig för att sex ska förstöra det de har. Deras könsdelar har andra åsikter. I Granz Henmans Mera kryp i brallan (2023) är de högljudda, kaxiga och plötsligt de som bestämmer, och den tyska tonårskomedin tar därmed uttrycket om kroppens egen vilja på orden.

Tonårskomedin har alltid handlat om kroppen som sviker sin ägare, men här har kroppen fått en egen röst. Efter att blixten slagit ner i taket där de två sitter en kväll vaknar Charly, enligt Decider, med en röst i örat som pladdrar på som en kåt collegekille. Den lovar att tiga för alltid, men bara om Charly först har sex med Paula. Det är filmens hela motor. Några dockor är det inte tal om: kommentarerna hörs bara av ägarna själva och av oss i salongen, och Decider kallar resultatet ett kommentarsspår från de fördömda. Common Sense Media skriver att även flickans könsdelar talar till henne, och att önskemålet i båda fallen är sex, med nästan alla medel. I filmens sämsta stunder känns det precis som Decider säger.

Det som ger premissen något mer än en enda vits är Charlys utgångsläge. Decider beskriver honom som en outsider längst ner på popularitetsstegen. På simlektionen skanderar hela klassen CHARLY NO DICK, ett hånrop som lever kvar sedan mobbare en gång drog ner badbyxorna på honom när han var liten. Nu går han sista året, är oskuld och har en enda vän. Att just hon ska bli målet för hans könsdels krav är filmens bästa idé, eftersom sex då inte bara är en lust utan ett hot mot det enda trygga han har. Den vänskapen är ritad tydligt nog för att bära filmen, och det syns redan innan kommentarerna hunnit bli tröttsamma.

Sedan går det utför. Rösten upprepar sig, och varje gag får samma form: en kroppsdel säger något grovt, en människa blir generad. Decider beskriver hur rösten tjoar och jublar varje gång en attraktiv tjej går förbi Charly, och skämtet slits ut långt före filmens slut. Körkonserten är det tydligaste exemplet. Charly har solo, rösten i byxorna puffar upp sig och gör sig hörd för hela skolan, och Charly rusar av scenen och skäller på sin egen kropp medan mikrofonen fortfarande står på. Decider påpekar att det är det gamla gaget med den påslagna mikrofonen, och det stämmer. Att det virala klippet efteråt inte får några som helst följder är ett lika slött manusval. Scenen har ändå en poäng, för Charlys förödmjukelse sker inför hela skolan igen, men filmen nöjer sig med att leverera skämtet och går vidare.

Paulas spår är mörkare, och där tappar filmen balansen. Enligt Common Sense Media mobbas hon både ansikte mot ansikte och via mobilen, och stämplas som lössläppt sedan en populär kille, som hon nästan legat med och som kom för tidigt, sprider rykten om henne. Senare försöker hon ta sitt liv genom att hoppa från en bro. Det är ett allvarligt anslag, och det ska rymmas i samma film som en penis som ropar kommentarer från sidlinjen. Common Sense Media noterar budskapen mot mobbning och mot skammen under puberteten, men konstaterar också att de drunknar i det kraftiga sexuella innehållet, och den bedömningen går inte att argumentera bort. Skolbalen, där enligt samma recension alla tonåringarna drar ner byxorna för att bevisa en poäng, är tänkt som en befrielse men landar som ännu ett nakenskämt.

Tobias Schäfer spelar förödmjukelse nästan hela filmen, och han gör det med en uppgivenhet som gör Charly lättare att hålla med än manuset förtjänar. Cosima Henman har den svårare uppgiften som Paula, som ska vara både bästa kompis och offer för skvaller, och hon håller ihop de två sidorna bättre än filmen själv gör. Rollistan är bred, med Axel Stein som Rudolf, Diana Amft som Paulas mamma, Jasmin Shakeri som rektor Voigt och Vivien König som Francoise. Men manuset är så upptaget av de talande könsdelarna att bifigurerna mest blir kuliss i tonårens pinsamheter.

Granz Henman bygger hela filmen på röstidén, och det är också där hans val märks tydligast. Skämten ligger i kommentarerna, inte i bilden, vilket Decider antyder när han beskriver ljudspåret som något publiken måste lida sig igenom. När kommentarerna tappar fart finns det därför lite annat att luta sig mot, och det är en av anledningarna till att filmens andra hälft känns tunnare än den första.

Mera kryp i brallan är en film med en skarp idé i inledningen och för lite att göra med den efteråt. Charly och Paulas rädsla för att förlora varandra är det enda som får skämten att landa, och just den får minst utrymme. Resten är högljutt och grovt, med några enstaka träffar. Det som är värt att se är vänskapen som hotas av en röst ingen bett om, men man måste stå ut med att filmen själv inte alltid tror på den.