Den svarta porten stängs bakom Rosemary Woodhouse när hon och hennes make Guy flyttar in i Bramford. Det är den första bilden som fastnar: en nybörjare på väg in i ett labyrint av lögner, makt och mörka ritualer. Roman Polanskis Rosemarys baby (1968) är en smygande psykologisk thriller där varje korridor i lägenhetshuset verkar leda till ett annat slags fångenskap.

Polanski tar sin tid med att bygga ångest. Det börjar med små detaljer: Minnie Castevets (Ruth Gordon) förskräckligt inträngande besök, Guy Woodhouses (John Cassavetes) skenbart ofarliga ambitioner, Rosemarys (Mia Farrow) isolering när hon blir mer och mer beroende av de omkring henne. Det är i dessa ögonblick som filmen visar sin största styrka – att skapa en känsla av oundviklighet genom vardagliga situationer. Grannarna Castevet tar sig in i lägenheten med en välviljas mask; varje artighet de erbjuder är en ny tråd i det nät som långsamt snörs kring Rosemary. Polanski låter det vardagliga – en buljong, en nyckel, ett samtal vid köksbordet – bli redskapen för kontroll, och effekten är kylande just för att den saknar all dramatisk överdrift.

Men filmen sviktar när det kommer till sin egen logik. Rosemarys nästan övernaturliga passivitet trots allt hon upplever är svår att sluka. Hon låter sig manipuleras, läkemedelsdoseras och isoleras utan större motstånd, vilket gör hennes karaktär mer till ett offer av berättelsen än en aktiv deltagare. Hennes förvandling från naiv ung kvinna till någon som tvingas acceptera det ofattbara hade kunnat vara mer övertygande om hennes interna strid hade fått mer skärmtid.

Ruth Gordons roll som Minnie Castevet är dock en av de få ljuspunkterna. Hennes obehagligt charmiga och samtidigt hotfulla framträdande ger filmen ett ansikte på det overkliga, och hon förtjänar varje ögonblick hon får. Även om filmen har sina svagheter – som Guy Woodhouses plötsliga karriärlycka – lyckas den ändå med sitt syfte: att få publiken att ifrågasätta vad de ser.

Polanski bevisar sin förmåga att blanda realistiska inslag med det övernaturliga, och filmen håller en spänning som är sällsynt även idag. Denna blandning av genrer – drama, skräck och thriller – gör Rosemarys baby till ett unikt steg i Polanskis filmografi. Hans regi är präglad av en subtilitet som låter publiken dra sina egna slutsatser, snarare än att tvinga dem att se det övernaturliga.

Mia Farrow ger en framstående prestation som Rosemary Woodhouse. Hennes förmåga att förmedla ångest och sårbarhet genom subtila ansiktsuttryck och kroppsspråk är avgörande för filmens effekt – och det är delvis hennes tolkning som tvingar en att ta passivitetsfrågan på allvar. John Cassavetes, känd för sina intensiva roller, ger en övertygande prestation som Guy Woodhouse, även om hans karaktärs plötsliga vändning kan verka tvungen. Sidney Blackmer och Maurice Evans bidrar också med minnesvärda insatser i rollerna som Roman Castevet respektive Hutch.

Passiviteten rymmer dock en annan läsning, en som Polanski kanske medvetet undviker att göra explicit. Rosemary gör precis det som 1960-talets konventioner krävde av en ung medelklassfru: hon lyssnar på sin man, hon lyder sin läkare, hon respekterar grannarna. Hennes oförmåga att handla är inte en karaktärssvaghet utan ett socialt arv, och det är just denna förväxling som ger filmen dess verkliga udd. Det övernaturliga i Bramford är bara en förstärkning av den kontroll som redan utövas i det vardagliga äktenskapets namn.

Polanski sätter detta i ett religiöst sammanhang som skärper argumentet ytterligare. Rosemarys tro har lärt henne att underkastelse är dygd, att ifrågasätta auktoriteter är svaghet snarare än styrka. Det är en elegant grymhet: det system som ska skydda henne är exakt det system som förstör henne. Att filmen slutar där den slutar – utan frälsning, utan revolt – är det mest ärliga i hela berättelsen. Passiviteten vinner, och det är svårt att värja sig mot tanken att vi aldrig ens ifrågasatte den.

Rosemarys baby handlar, i slutändan, om hur lång tid det tar att förstå att man befinner sig i en fälla. Polanski förstod att det skrämmande inte sitter i källaren utan vid middagsbordet, att det bär ett vänligt ansikte och erbjuder hemlagad mat. Det är svårt att komma ifrån.