Det första Maggie gör i Våga drömma är att sträcka armen genom ett bilfönster och trycka på en knapp som hennes chef — popstjärnan Grace Davis — inte verkar kunna hitta. Maggie vet var varje knapp sitter. Hon är tjugosju år och tillbringar tre av dem med att vara fantastisk på någon annans vägnar.

Nisha Ganatras film från 2020 fångar något som backstage-musikalen kretsat kring i ett sekel utan att alltid sätta ord på det: att de som befinner sig närmast talangen ofta bär lika mycket av den som talangen själv. Tracee Ellis Ross spelar Grace som ett förstent självförtroendets monument — en sångare vars manager (Ice Cube, som fyller varje rum han kliver in i) insisterar på att hon är för värdefull för att riskera nytt material. Maggie är under tiden den typen av karaktär som har så uppenbart rätt att filmen måste dölja det för henne i sjuttio minuter.

Ross är filmens verkliga argument. Diana Ross dotter, hon tillbringade år på tv — Girlfriends, Black-ish — och byggde upp en komisk röst som filmbranschen länge inte visste hur man skulle använda ordentligt. Här används den. Grace Davis är rolig just för att hon inte vet om att hon är det: hennes självbelåtenhet är arkitektonisk, strukturell. Ross gestaltar karaktären med en precision som förhindrar karikatyren även när manuset bjuder på karikatyrrepliker. Scenen där hon för första gången hör ett av Maggies mixes — skiftet i ansiktet från irritation till koncentration — är diskret ett av årets bästa ögonblick i komisk dramatik.

Dakota Johnson, som överlevt Fifty Shades-serien utan synlig skada på sina instinkter, finner här den typ av roll som etablerar ett register. Inte genom att vara oigenkännlig, utan genom att göra synligt ett timing och en intelligens som andra filmer kvävt. Kelvin Harrison Jr. — redan uppmärksammad i Luce och Waves — tar med sig verklig musikalisk förmåga till karaktären David Cliff: han spelar gitarr, han sjunger, och han bär den romantiska underberättelsen utan att den raderar hans egen båge. Flora Greensons manus gömmer en vändning i den andra akten som omramar allt som kom före den — telegraferad med omsorg, den träffar utan att kännas billig.

Våga drömma kom på VOD i maj 2020, en pandemiera-utgivning som nekade den den biovisning den förtjänat. Den hör hemma i en tradition som sträcker sig från 42nd Street via En stjärna är född till Dreamgirls — berättelser om vad det kostar att ha en röst i en industri som vill förpacka den. Den är inte lika ambitiös som sina bästa föregångare. Den behöver inte vara. Det den erbjuder är äkta värme, en historia med verklig ryggrad, och två prestationer av svarta kvinnor som placerar sig i centrum, inte i marginalen, av en mainstream-studiokomedie.