Justine är sträng vegetarian, och i sin första vecka på veterinärhögskolan äter hon rått kött för första gången. Efter det går ingenting i Julia Ducournaus Raw (2017) att ta tillbaka. Världen hon har kommit in i är dekadent, skoningslös och farligt förförisk, hon vill desperat höra till, och för att lyckas överger hon sina principer. Mer behövs inte. Filmen klarar sig utan invecklad intrig, eftersom hela konflikten ryms i ett enda beslut och i allt det sätter igång.

Följderna blir värre än Justine hade kunnat föreställa sig. När hennes sanna jag börjar träda fram känns det inte som att en främmande kraft tar över henne. Det som visar sig har funnits där hela tiden, och det är den insikten som skaver. Ducournau använder inte köttätandet som en billig chockeffekt. Hon vill åt vem Justine är när de regler hon hittills levt efter faller bort. Aptiten kommer inifrån, och därför går den inte att fly från.

Garance Marillier har filmens tyngsta uppgift. Hon spelar Justine som någon som inte vet vad hon vill och som är rädd för vad hon kan bli, och osäkerheten syns i ansiktet långt innan berättelsen förklarar den. Det finns inget att gömma sig bakom, och hon försöker inte heller. Ella Rumpf ger som Alexia henne en motpart att spela mot, och spänningen mellan de två är ofta mer engagerande än de uttalade skräckögonblicken.

Laurent Lucas och Joana Preiss spelar Justines far och mor, Rabah Nait Oufella spelar Adrien, Bouli Lanners en lastbilschaufför och Marion Vernoux en sjuksköterska. Rollerna är små, men de placerar Justine i ett sammanhang av familj och omgivning, så att förvandlingen aldrig äger rum i ett vakuum. Genom föräldrarna anas den värld hon kommer ifrån, och därmed hur långt hon har rört sig.

Med beteckningarna skräck och drama är det lätt att vänta sig att det ena ska äta upp det andra. Här håller de varandra i schack. Skräcken får sin kraft av att vi först lärt känna en ung kvinna som försöker ta sig igenom sin första tid på en ny plats, och dramat får sin skärpa av att något hotfullt hela tiden finns precis under ytan.

Skolmiljön betyder mer än den först verkar. Justines kompromiss blir begriplig just för att världen omkring henne är så förförisk och skoningslös. Man förstår varför hon ger efter, och man ser samtidigt vad det kostar att få vara med. Ducournau skildrar tillhörighet som något som kräver att man ger upp en del av sig själv. Den erfarenheten känner långt fler igen än de som just här får se den ta formen av rått kött.

Filmen är inte felfri. Intensiteten är dess drivkraft, och när den inte förnyas känns berättelsen ibland som om den trampar vatten. Ducournau har ett öga för kroppen och bilden, men stundtals tar det visuella mer plats än människorna, och då går något av den närhet som filmen annars bygger upp förlorad. Genren drar åt det effektfulla, och inte alla val känns lika nödvändiga. Det är en anmärkning, inte en dom, och den rubbar inte helheten.

Regin är ändå säker. Ducournau tycks veta precis vad hon vill berätta, och hon bryr sig mer om vad kroppen begär än om att skrämma, vilket ger skräcken en egendomligt sorgsen underton. Skolans värld är uppskruvad till det extrema, men Justines känslor går att känna igen.

När eftertexterna rullar är det en fråga som dröjer sig kvar: hur mycket av en människas natur är hennes egen, och hur mycket formas av det hon känner sig tvungen att anpassa sig till? Raw ger inget bekvämt svar. Se den om du tål det.